Outnyttjade resurser i Eskilstuna

28 april 2011

Apropå det jag skrev i mitt förra inlägg – läs den här veckans nummer av Sméjournalen. Tids nog kan du läsa den som webbtidning här. I tidningen skriver Abdirisak Hussein, ordförande i Fröslunda-Väster socialdeomkratiska förening om hur Eskilstuna inte tar vara på den resurs som finns i form av duktiga och välutbildade invandrare. Fröslunda, Råbergstorp och Lagersberg är fulla av dessa kompetenta människor. Det verkar inte som vi vet om det. Här bor engagerade eldsjälar, entreprenörer, människor med erfarenhet och inovativa ideér. Här bor också högutbildade människor som samhället inte har lyckats ta tillvara på. Här finns läkare, lärare, ekonomer, ingenjörer ocha andra akademiker.

Så skrivfer Abdirisak Hussein: ”Att vi inte tar tillvara på den kompetens som våra nysvenskar besitter är ett stort slöseri med ekonomiska och mänskliga resurser…Att välutbildade människor går omkring utan arbete eller har okvalificerade jobb är kompetensslöseri”.

Nu drar den lokala s-föreningen igång en dialogworkshop och kommer att skriva motioner till kommunfullmäktige. Jag bara ställer mig upp och säger – ”Yes”! Stå på er! Det är ju den här typen av initiativ som måste till. Som nå´n typ av väckarklockor. Vi tror vi vet, men det verkar vara klent med klokskapen – trots allt. Hoppas att det kommer något bra och konstruktvt ur detta. Om det är något den här gruppen så här långt blivit bemötta med, så är det vänliga ord och tilltal som inte lett till något. Projekt och program i Arbetsförmedlingens regi som ibland uppfattas som rent kränkande. Enbart välvilja skapar inga jobb. Nu måste vi längre än så! Det finns nå´t i vår svenska kultur som handlar om rädsla för det nya och för nya människor. Som om vi känner oss hotade. Varför det? Är jag fel ute?

Annonser

Inte är väl arbetslivet rasistiskt?

26 april 2011

Med stort intresse har jag läst det kommundirektören Pär Eriksson skriver i sitt senaste blogginlägg – om arbetets betydelse, inte minst för alla dom som kommer invandrade till vårt land. Jag skulle vilja dra det till sin yttersta spets och säga att inget är så viktigt för den som framgångsrikt ska integreras i en ny miljö som att ha ett arbete. Språket är självklart en lika viktig nyckel, men erfarenheten är att så många har lärt sig en hygglig svenska men ändå inte har jobb. Många är beredda att ge upp, trots att man behärskar svenskan.

Pär Eriksson skriver så här i sin blogg: ”Genom åren har jag pratat med otaliga invandrare, flyktingar och inflyttade. Jag har varit inbjuden till SFI-klasser och olika invandrarföreningar och oaktat tema så har våra samtal alltid landat i arbetets betydelse. Arbete som ett sätt att närma sig det nya landet. Arbete som ett sätt och en längtan att bidra. Arbete som ett sätt att försörja sig själv och bli oberoende. Arbete som ett sätt att utveckla en talang eller yrkesskicklighet.

Den som läser mig regelbundet vet att jag återkommer till det här temat. Jag ser arbete som en del av att vara människa. Att vara en del av samhällsgemenskapen. Mina värderingar och syn på arbete skiljer sig från de som menar att arbete är av ondo. Något som skall göras men som helst bör undvikas. Mer ledigt, mindre arbetstid. Som om välfärd och utveckling skapades av något annat än arbete. Just därför behöver vi också återupprätta synen på arbetets betydelse.

Min erfarenhet genom åren är att vi ibland förväxlat behovet av ett gott mottagande av invandrare och flyktingar – dvs med en humanistisk och välkomnande grundton – med att de heller inte klarar av eller förväntas att arbeta. Dvs den nog så viktiga sociala dimensionen görs till ledstjärna istället för en tydligare arbets- och studieinriktning.

Ska vi lyckas med det så krävs en ny attityd från såväl kommunen, företagen som invandrarna själva. Eskilstuna är en arbetande stad. Läs vår historia. Här är man välkommen att vara en Eskilstunabo men då måste man både ges möjligheter och själv vara beredd att jobba hårt för att lära sig språket och arbetslivets villkor. Då måste vi har företagare som tittar på talang och kompetens före religion, hudfärg, etnicitet, kön, ålder eller social bakgrund. Det är dags att än tydligare lämna det gamla invanda för en ny modern syn på arbete och arbetets betydelse. Och i samma stund som jag skriver det så känner jag att orden kommer tillbaka. Det ekar eftersom jag själv representerar den största arbetsgivaren i Sörmland – Eskilstuna kommun. Jag vill att vi alla som i någon mening både påverkar och beslutar om anställningar börjar agera i den här andan. Vi själva – var och en av oss måste leva budskapet. Det är så vi utvecklar Eskilstuna till den där moderna kommunen vi så gärna vill vara”.

Jag håller med om allt det här. Bra skrivet! Sanningen är ju att hela integrationstanken håller på att haverera, därför att vi i så liten utsträckning förmår skapa arbetstillfällen till alla dom som inget hellre vill än arbeta. Myten om att så många kommer till Sverige bara för att få del av frikostiga bidrag, närs av att så få verkligen kommer i arbete. Myten göds av samhällets egen oförmåga att just skapa arbetstillfällen. Frågan är om inte den tilltagande rasismen i samhället beror av samma sak. Rasismen kommer inte utifrån, utan som en följd av en misslyckad integrationspolitik. Hade vi löst problemet med de många arbetslösa hade vi förmodligen minmerat rasismen i Sverige.

Pär Erikssons blogginlägg har jag läst samtidigt som jag mött och hört om invandrade vänner som ägnat så många år och så stor ansträngning åt att få jobb, men inte lyckats. Alla dom som hängt på Arbetsförmedlingens många kurser och utbildat sig till än det ena än det andra. Som i en mening gjort allting rätt, men ändå inte fått ett arbete att lägga all sin energi på. Jag har också mött dom som närmast känner sig utnyttjade som vikarier i bl.a, kommuenns egen verksamhet. Arbetsgivare som utnyttjat dessa människors rädsla för att säga nej därför att man tror att man då förlorar alla möjligheter till arbete. Jag tänker om en del av det jag hört och sett att det är närmst skamligt av arbetsgivare, inklusive Eskilstuna kommun att på det här sättet utnyttja människors utsatthet.

I mina mest dystra stunder tänker jag att arbetslivet/näringslivet bär rasistiska drag. Jag vill gärna inte att det ska vara så, men jag vet att det bitvis är så. Hur namnet spelar in. Det är som om det mest problematiska är att vara invandrare, kvinna och ambitiös. Som om andra tränker att en invandrad kvinna minsann inte ska ta jobbet av oss vanliga svenskar ”bara” genomn att vara ambitiös. Jag har exempel som är variationer på detta tema.

Jag håller med Pär Eriksson om att något behöver ske för att få till en förändring. Varför verkar det som att vi i Sverige har svårare för att få detta att fungera än vad som gäller för andra länder. Varför är det så? Har vi levt alldeles för avskilt i kalla Norden? Blivit oss själva nog? Vi vet bäst. Ändå blir det så fel. När Pär Eriksson skriver om att ”leva budskapet” så är det ju rätt. Mera ”verkstad”. Inte så mycket storstilade och högtidliga tal. Inte mer av politikskt korrekta paroller. Nu behöver vi ett näringsliv och en offentlig verksamhet som levererar. Som i handling uttrycker att vi vill ta tillvara på all den erfarernhet som alla de som kommit invandrade till Sverige fört med sig. Så mycket erfarenhet har vi nu plöjt ner i en omständlig byråkrati. I en strävan att göra allting så genomtänkt har vi på många sätt missat målet. Som i så många andra politkerområden, skulle vi behöva backa tillbaka och ta ny sats. Ingen menar väl att vi ska ge upp försöken att få också alla invandrade män och kvinnor i arbete?


Det som är bra för oss som kyrkor och församlingar är bra för hela Eskilstuna!

24 april 2011

Det har varit en intensiv påskdag! På många sätt en häftig påskdag. Med trons ögon sett kan ingen dag vara häftigare än påskdagen. Det blev en härlig gudstjänst i S:t Eskilskyrkan. Med en blandning av afrikanska glada och gälla rop till svenska psalmer och sånger. Det blev verkligen en speciell stämning. Predikant var Peter Albertsson, präst i den Allmänna Katolska kyrkan i Sverige. Peter är välbekant i S:t Eskilskyrkan och har funnits med i vårt ekumeniska arbete under många år. I december vigdes han till präst i den Allmänna Katolska kyrkan i Sverige. Prästvigningen ägde rum i S:t Eskilskyrkan. Denna prästvigning var på många sätt en speciell ekumenisk händelse. Nu var Peter tillbaka för att predika. Nog har det hänt mycket när en präst i den katolska kyrkofamiljen predikar i en missionsförsamling en påskdag. Vi är nå´t på spåren som är större än vi kan överblicka!

På initiativ från Svenska Kyrkan har vi planerat för en ekumenisk manifestation på Fristadskyrkan, just idag på Påskdagen. Hur skulle det bli? Lite komiskt blev det, att Svenska kyrkan som lite oroat sig för att vi frikyrkliga skulle hålla på för länge med våra gudstjänstrer, blev dom som hade en nästan två timmar lång gudstjänst, och blev dom som kom sist till torget. Festligt värre med en musikkår i täten. Därtill biskop på plats. Så hade några jobbat på för att fylla några hundra ballonger med gas. En maffig syn att se alla dessa stiga mot skyn som hoppets tecken denna påskdag. Ballonger i alla möjliga färger. Ett uttryck för den mångfald som präglade Fristadstorget den här da´n.

En del i vår manifestation var att uppmärksamma Påskuppropet mot den obarmnhärtiga utförsäkringen. Biskopen talade och vi var många som skev på protestlistorna. Det är inte rimligt att människor hamnar helt utanför våra system på det här sättet. För sjuka för att arbeta och för friska för att vara sjukskrivna. Nå´t fel är det väl ändå på systemet. Som om regeringen nu drivit detta alldeles för långt och för tufft. Klart att människor ska pushas att komma i jobb, men det kan inte få fortgå som det nu gör. Mycket talar för att det regeringen nu säger att man ska göra för att förändra systemen inte räcker. Ska bli spännande att se om detta upprop kan förändra positionerna något ytterligare. Det jag fäste mig vid av det biskop Hans-Erik Nordin sa, var att ”det finns inga utsatta människor, bara människor i utsatta situationer”. Bra med den distinktionen. Fundera över skillnaden iatt säga det på det ena eller det andra sättet. Det gör skillnad!

Jag gläder mig över det som skett den här dagen, därför att det gör det bara än mer tydligt hur vi som kyrkor och församlingar rör oss in mot det gemensamma. Det är faktiskt mycket mer av verkstad än bara prat. Vi har tagit steg som på många sätt fört oss närmare varandra. Snart har jag varit pastor i Eskilstuna i femton år, och mycket har hänt de här åren. Jag vill tro att den här rörelsen är bra för hela Eskilstuna. Det måste vara så att det som är bra för oss som kyrkor och församlingar, det är bra för Eskilstuna som helhet. Växlade några ord med biskop Hans-Erik Nordin som representerar SvK i samtalen med de samfund som snart ska bilda en ny kyrka. Ett och annat behöver klaras ut för att skapa trygghet i relationen till SvK. Tids nog är vi där.

Gott det som hänt den här dagen! Snart nog ska vi från S:t Eskilskyrkan möta ansvariga från Svenska Kyrkan/Eskilstuna församling för att resonera vidare om nya steg att ta i samarbetet mellan Svenska Kyrkan och Missionsförsamlingen. Visst är det spännande att se vad som händer!


”De vuxnas spel förödande för barnen”

13 april 2011

Hämtade för en stund sedan den här veckans nummer av tidningen Sändaren – husorganet för tre svenska samfund som snart har ”ihop det” på riktigt. Numera kommer tidningen varje vecka. Hinner ibland intre riktigt med att läsa allt. Imponerad över en liten redaktion som i hög grad gör en tiding som är så mycket mer än en intern avisa – bara av intresse för de närmast anhöriga. Exv. är Kyrkans Tidning mycket mer intern.

I den här veckans nummer skriver Sune Fahlgren, direktor på studieförbundet BILDA:s studiecenter i Jerusalem – SCSC . Han skriver om hur barnen i såväl Israel som Palestina får betala ett högs pris i en av världens mest låsta konflikter – ”De vuxnas spel förödande för barnen”. Det Sune skriver är så angeläget. Så lätt att glömma barnen i ett storpolitiskt spel som det i Israel och Palestina. Hur skulle det bli om vi mer såg det som händer ur ett barns perspektiv – nerifrån och upp? Vad är det då för en historia vi kommer att få läsa?

Så skriver han, och så gäller det inte bara barnen i Israel och Palestina:

Varje samhälle som vill vara civiliserat och anständigt måste aktivt mobilisera sig för barnens bästa och ta ansvar för deras framtid. Som världen ser ut i dag kan vi då inte nöja oss med att bara se till våra egna barns bästa och inte andras barn”.

Och jag tänker – precis så! Precis så! ”Varje samhälle som vill vara civiliserat och anständigt måste aktivt mobilisera sig för barnens bästa och ta ansvar för deras framtid”. Det är ju så vi måste tänka när det kommer till hur vi behandlar barn som utvisas till länder där de inte ens är födda. Till ett land där de inte kan göra sig förstådda. Sverige är landet där Barnkonventionen väger lätt – tvärtemot vad som sägs. Landet där politiker fegar ur och inte kan ena sig om att göra Barnkonventionen till lag.

Jag tänker att det Sune skriver har bäring på den aktuella debatten om skolan. Vi samtalar om skolan över huvudet på barn och ungdomar. Också skolan blir en vuxenfråga. Kanske handlar problemen i skolan just om att vi aldrig riktigt dragit in barn och ungdomar i hur det ska vara. Vi tror vi vet bäst. Vuxna vet alltid bäst. Inte så sällan kan man höra att skolan är platsen där en del är där för att undervisas och andra är där för att undervisa. Punkt slut. Som om det skulle bli sämre av att barn och ungdomar görs delaktiga i sitt eget lärande. Så mycket av det som nu sker i skolan sker med utgångspunkt i vuxnas behov. Barn kan hunsas runt därför att det passar lärare och andra vuxna. Ungar får flytta på sig därför att en lärare inte kan tänkas flytta på sig. Är det nå´n som förvånar sig över att det blir som det blir. Också i det här avseendet är de vuxnas spel förödande för barnen.

 ”Varje samhälle som vill vara civiliserat och anständigt måste aktivt mobilisera sig för barnens bästa och ta ansvar för deras framtid”.

 Läs det och läs om det! Ta det till hjärtat och låt det få bli son nå´n typ av ”glasögon” för alla oss vuxna. Vad är det vi tror skulle bli sämre om vi tog det som är bäst för barnen som vår vuxna utgåpngspunkt?


”Hela havet stormar” i skoldebatten

12 april 2011

Upptäckte idag att Aftonbladet gjort gemensam sak med Dagens Nyheter när det gäller att sätta fokus på den svenska skolan. AB kallar sin serie/granskning för Skolraset. Nämner om Aftonbladets serie bara för att visa att det pågår en omfattande debatt om skolan som jag inte vet när det skedde senast. Hur ska vi förhålla oss till allt det som kommer fram? Det är alldeles uppenbart att mycket i den svenska skolan inte fungerar. Detta gäller för såväl den kommunakla skolan som friskolor. Hörde igår om ett friskolegymnasium i Göteborg som förmodligen blir av med sina rättigheter. Det är någott av ”hela havet stormar” i skoldebatten. Kan något gott komma ur den här debatten, så är det bra. Grundproblemet är ju att alldeles för många går igenom skolan utan att klara grundkraven. Detta har ett värfärdsland som Sverige inte råd med. Vi har inte råd med att hålla igen när det gäller att satsa på skolan. Jag tänker att det gäller att exv. se till att det finns kuratorer till hands på alla skolor. Jag är beredd att avstå från sänkta skatter för att satsa pengarna i skolan. Lägg pengarna där de behövs och där de låntsiktigt gör nytta!  Så tänker jag.


Bygga om eller riva ”kåken” för att bygga nytt?

11 april 2011

Diskussionen om skola och förskola går vidare. Det gäller i såväl kommunen som nationellt. Hörde på förmiddagens ett inslag i P1-programmet Tendens om förskolan. Precis som i Eskilstuna handlar det om allt för stora barngrupper. Om den stress som uppstår i att grupperna är för stora, lokalerna för små och personalen för få. Att egetligen ingen mår bra av detta.

När nu Maciej Zaremba går vidare i sin DN-serie om skolan, så blir jag mer förvirrad än att jag ser nå´n typ av tydlighet i att ”så här ska vi göra”. Ska vi bygga om därför att stommen ändå är byggt av ”gott virke” eller ska vi riva för att bygga nytt? När jag läser det Zaremba skriver om lärarutbildning, om skolans organisation, om bristnade vilja och förmåga i den kommunala skolan, så är jag just nu bara förvirrad. Är det så att skolan kommit att bli som en lekplats för politikens idér, pedagogernas expreiment och kommunernas oförmåga att möta upp med resurser? Jag ställer åtmindstone frågan.

Läser en insändare i dagens Eskilstuna-Kuriren från en förskollärare som berättar om hur mycket annat som ska hinnas med än det rent pedagogiska arbetet. Jag känner igen det från mycket annat jag hör. Om hur planeringar ska skrivas in i ett datasystem. Om hur utvärderingar ska göras. Om dokument som ska författs om jämställdhet, mobbing, mångkulturellt mm, mm. Problemet är att mycket av detta inte är oviktigt, men vad bli summnan av allt detta ”kringargbete”? Jo, att lärare och annan personal får mindre tid för att vara i klassrummet. Så får man skit för det! Det är som om att å ena sidan få en order om att det här ska du avsätta tid för och å andra sidan få en uppsträckning för att du inte ägnar det pedagogiska arbetet tillräckligt med tid. Jag kan förstå den frustration som många lärare känner.

Ytterst är ju frågan om hur vi ordnar det i förskola och skola en fråga om hur det blir för våra barn och ungdomar? Hur skapar vi en bra start för alla dessa barn och ungdomar? Jag tänker att det är kortsiktigt tänkt när vi håller igen på resurserna. Det kostar i längden att snåla i det korta perspektivet. Det gäller såväl ekonomiskt, pedagogiskt som omsorgsmässigt. Det är i början av livet det ska vara generöst tilltaget.

Självklart är frågan om hur vi får till en bra skola en ideologisk fråga. Att här finns olika uppfattningar om hur skolan blir en bra skola. Låt oss vara tydliga också i detta. Det som plågar mig mest nu är att det inte tycks finnas någon debatt i en mer bred mening om hur vi ska få till en god skola för våra barn och ungdomar. Som om ingen vill ta den.


Ett gott andligt samtal

10 april 2011

Jag är glad för det jag fått höra idag. Glad för Carolina Johanssons medverkan i S:t Eskilskyrkan idag. Glad för att få höra Carolina tala om det andliga livet som en viktig del av livet. Så mycket som dröjer sig kvar – precis såsom ett gott samtal ska göra.

Nytt att få höra Carolinas reflektioner kring korset. Inte alls så som jag tänkt det tidigare. Korset som en bild/symbol för en vägkorsning. En plats av möjligheter. En plats för vägval. Självklart spelar det roll hur jag väljer. Såväl vad jag väljer som vad jag väljer bort. Har återkommit till detta så många gånger den senaste tiden – detta hur viktigt det är att säga nej för att kunna skapa utrymme för att säga ja.

Mycket av det Carolina sagt idag är på många sätt självklarheter, men så viktigt att de blir sagda en gång till. Som att alla relationer rinner ut i sanden om vi inte ägnar dom tid. Naturlitvis självklart. Också att detta gäller om tron. Det är med relationen till Gud som med andra relationer, att det är när jag lägger tid på den som den fördjupas. Det är när jag lägger tid på att lära känna en annan, som vår relation fördjupas. Jag tänker att detta är vår tids stora utmamning, när så mycket pockar på vår uppmärksamhet. Vi ger på många sätt upp för lätt. Carolina berättade om en lärare i en skrivarkurs som berättade om hur författandet/skrivandet på många sätt är ett arbete. Att det inte blir så mycket skrivet om vi ska vänta på att inspirationen ska rinna till. Poängen är att inspirationen kommer när jag är uthållig i mitt skrivande. Att detta också gäller bön och bibelläsning. Tron växer med att den praktiseras. Carolina hänvisade till en egyptisk biskop som sagt att avsätt 30 minuter om dagen för att koncentrerat möta Gud – gör det i en månad – och han lovade att du ska få se en förändring i ditt liv.

Jag tänker – utifrån det jag bl.a. hört Carolina säga idag – att också det kristna livet handlar om att skapa ordningar och goda vanor. Varför skulle det inte gälla för tron när det gäller för i stort sett allt annat i livet? Som friskvård, vad vi äter, studier mm. Allt vinner på att det sker i ordnade former. Detta blir bara så mycket viktigare när så mycket i vår tid rycker i oss. Får vi inte fatt i det som få vara en fast punkt i tillvaron virvlar vi lätt bort som ett löv i stormen.

Samtalet idag besannar i sig det Carolina Johansson talat om – att vi behöver ge också samtalet om det kristna livet tid och uppmärksamhet. Det var mycket viktigt som blev sagt och tänkt idag. Jag tänker att kyrka och församling kan få vara ett sammanhang att finnas i, just därför att det är få av oss som klarar att leva det kristna livet på egen hand. Vi behöver varandra. Varför göra det svårare än vad det är genom att inte ta tillvara på de sammanhang som vill att Gud ska få finnas. Var ska ett samtal om det kristna livet föras om inte i kyrkan. Inte bara där, självklart inte bara där, men säkert där. Också detta behöver vi skapa en ordning och motivation för. T.o.m så att vi behöver öva oss i också ett sådant samtal. Öva oss i såväl tilliten till Gud såväl som till varandra. Jag tänker att det är detta vi gjort idag! Så bra och viktigt det blev!