Om de ”förlorade fåren” i skolans värld

Maciej Zaremba fortsätter sin artikelserie om skolan i DN. Igår publicerades den andra artikeln. På söndag den tredje. Jag kan tänka mig att en och annan tycker att det han skriver är så skruvat, att det egentligen inte rör vid själva huvudproblemet. Exemplen han tar är antingen så urflippade eller så glimrande att allt som ligger däremellan läggs i skugga. Kanske är det ändå genom att skapa tydliga konturer som också skolans grundproblem tydliggörs.

Det Zaremba skriver andas något av att många av dom som finns i skolan vänder sig bort. Vuxenvärlden som kliver åt sidan. I artikeln uttalar sig en vaktmästare som otaliga gånger rapporterat om bråk och skadegörelse – vecka efter vecka – men att ingen brytt sig. Jag vill ändå tänka att detta är ett ytterlighetsexempel. Ändå finns det, jag vet också.  Zaremba skriver om det jag tidigarer kommenterat, nämligen skolans problem som en brist på ledarskap. Rektorer som kanske vare sig kan eller vet vad man vill.

Zarembas andra artikel handlar främst om hur många som går igenom skolan inte fullt ut kan läsa eller förstå det man läser. Det är klart att alla dessa får problem. Jag vet hur svårt många får med matten därför att man inte kan läsa eller förstå ett i ord beskrivet matematiskt problem. Matte är inte bara matte utan också en fråga om att kunna förstå texten som beskriver problemet man ska lösa.

Zaremba återkommer genom hela sin andra artikel om hur kraven sänks på exv. läskunnighet.  Som om sänkta krav får kompensera bristande vilja eller bristande resurser. Att när vi nte kan mer eller har resurser för mer, så sänks ribban för vad barn och ungdomar ska kunna. Det låter på Zaremba som om Skolverket blivit som nå´n typ av ”tröstverk”, som närmast klappar kommuner och skolor på huvudet och säger att det är OK  – oavsett vad man presterar. Kan det vara så?  Jag kan se risken med ett resonemang där man säger att vi klarar skolgången för 75% av eleverna och gläder oss åt det och glömmer de 25% som inte alls klarat sig. Att man är så glad för de 75 procenten att man glömmer de som inte klarat sig. Är det detta Zaremba menar är Skolverkets hållning? Har hört likande resonemang i vår lokala Eskilstuna-debatt.

 Måhända är det relevant att påminna om Jesu liknelse om det förlorade fåret. Den om herden som, när det blev kväll, hade 99 får i fållan av de hundra han gick iväg med på morgonen. I liknelsen lämnar herden de nittionio som finns i säkerhet för att leta efter det bortsprungna hundrade fåret. Herden acceptetrade inte ens ett ”svinn” på 1 %. Han gav sig inte förrän han hade 100% i säkerhet. Hur blir det om vi tillämpar den liknelsen på skolan? Vad säger det om skolans fokus? Somliga skulle säga att det redan är för mycket fokus på den ”förloradee fåren”. Att de som vill något får för lite stimulans.

I går kväll mötte jag en lärare som finns mitt i den värld vi nu diskuterar. Som är en av dom som ifrågasätts. Som uttryckte våndan av att på morgonen läsa ”nyheterna” om hur långt ner på rankingen Eskilstunas skolor ligger när det gäller reslultat, och så gå iväg för att möta sin klass och göra ett bra jobb. Som om det inte räcker att göra ett bra jobb. Jag tänker att det är förödande för motivationen. Att slita utan att till synes komma nån´stans. Att det är fara å färde när lärarkollektivet tar hela ansvaret för att ”vi” inte lyckas, som att allt beror på det som händerr i klassrummet. Jag är lite förundrad över att facken inte driver på i den här frågan än mer. Står upp för lärare som på många sätt får bära skulden för svikande studieresultat. Kraven som staplas på lärarna, men samtidigt får höra att mer resurser kan du inte räkna med. Hörde igår om hur man i en skola har 250 kronor per läsår för varje elev för att köpa skolmaterial, för utflykter, för pennor och suddgummin  – ja allt det som behöver till för att skapa en meningsfull undervisningssituation – 25o kronor per elev och år.

Låt ljuset falla där det ska falla – på politiker och skolförvaltningar som sätter ramarna för lärare och andra i skolan. Blir något förskräckt när jag i dagens Eskilstuna-Kurieren läser om hur ordföranden i barn- och utbildningsnämnden Johan Nilsson inte  riktigt vet om hur det står till i förskolan när det gäller antalet barn och personal. Varför ska det till journalister för att få beslutsfattare att förstå hur det är i verkligheten? Det har jag funderat över många gånger.

Min fråga kvarstår – hur får vi till ett samtal – ett medborgarnas samtal – om hur vi skapar de bästa förutsättningarna skolan? Vad kan vara viktigare för samhället i stort än hur det är i skolan? Mitt svar är att inget är viktigare än det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: