”Inget andetag är det andra likt”

29 maj 2011

För ett par veckor sedan blev jag uppmärksammad på en nyutkommen bok av akademiledamoten Jesper Svenbro – ”Inget andetag är det andra likt”.  Han skriver om det mödosamma arbetet att ta sig tillbaka till livet efter en stroke. Han skriver om lyckan att kunna gå igen och det blir till en bön till Gud:

”Vilken lycka att gå på jorden! Den mänskliga gången är rentav så ofattbar att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse. Varje steg ett sjungande fotsteg till din ära”.

Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare läst något av Jesper Svenbro. Detta var för mig en helt ny bekantskap. Men vilken aha-upplevelse.

 När den här boken hamnade hos Dagens Nyheters recensent förorsakade det mycket bryderi. Hur skulle man handskas med en bok som denna, där en aktad akademiledamot blandar in Gud i sitt liv? När den tidigare så hyllade poesin glider över i att bli till böner? Hur ska man se på det? Jag tänker att just det mödosamma arbetet med att ta sig tillbaka till livet efter en stroke och upplevlesen av att få sina färdigheter tillbaka blir som en översvallande upptäckt av det vi så ofta bara tar för självklart. Vem ”hetsar” upp sig över att kunna gå? Kanske bara den som återfått sin förmåga att gå förstår det oerhörda i detta? Jag vill gärna låta mig smittas av Svenbros förmåga att se det stora i det lilla. Svenbros insikt är densamma som Piet Hein formulerat på en keramiktavla jag har vid mitt skrivbord: ”Den Guds klarsyn faller på, ser det stora i det lilla”. Nog är det en förmåga att be om. En förmåga som revolutionerar livet. 

 Jesper Svenbro skriver om bön och det är en dikt jag läst fram och tillbaka den gånga veckan, det är den där han skriver:

 ”På den tiden bad vi bordsbön innan vi satte oss ner kring matbordet. Det gav en storslagenhet åt det vardagligt enkla som jag ännu kan minnas. Varje måltid en måltid att ta på fullaste allvar: ”i Jesu namn”. Inte vilken måltid som helst!

På samma sätt behövde varje dag Guds välsignelse för att ge oss en möjlighet att erfara det storslagna i att leva en dag på jorden, uppleva gryningen, förmiddagsljuset och middagstimman med dess lodlinje genom tiden, eftermiddagens ljusdränkta avsatser och så aftonen, läslampans tid. Och min aftonböns.

Varje natt ett stjärnstrött mirakel, som långsamt roterade kring sin axel.

Med diktens hjälp försökte jag återupprätta vardagen. Fåfäng min ansträngning! ”Avformaliseringen” är en term som betecknar en folkrörelse i vilken jag paradoxalt och rentav inspirerat deltog när jag var ung. Förenkla! Bort med onödigt utanverk! Den tog väl med sig både bordsbön och morgonbön som jag nu långsamt försöker återerövra, o Gud, efter decennier av tystnad”.

 Jesper Svenbro skriver inte att han förstår allt om vad bön är. Han skriver om en erfarenhet att ”långsamt erövra”.

Det jag fäst mig vid, det är det han skriver om hur bönen sätter mig i förbindelse med tillvarons stora sammanhang – att bönen ger en ”storslagenhet åt det vardagligt enkla”. Att bönen hjälper mig att ”erfara det storslagna i att leva en dag på jorden”. Inte ett helt liv, utan en enda dag. Att en dag är nog som utgångspunkt för att ”erfara det storslagna” och att bönen öppnar för det. Nog är detta en förmåga att be om.

Jag är tacksam för Jesper Svenbros bok. Jag bekymrar mig inte så mycket över om det är så att han glider mellan uttrycksformerna. Det är alldeles uppenbart att Svenbro gjort en upptäckt som drivit fram också ett annat sätt att uttrrycka sig. Hur ofta är livet sån´t att det är antingen det ena eller det andra? Det Svendbro skriver tänker jag som ytterligare ett exempel på hur Gud ger sig tillkänna i vårt sekulariserade samhälle, och att det ställer till problem för den som ska recensera detta detta. Vår tid som tänker och menade att Gud inte har där att göra. Att vi klarar oss bra utan Gud. Att Gud inte har någit att tillföra livet. Det Jesper Svenbro skriver vittnar om en annan verklighet. En upptäckt över det storslagna i att kunna göra det så enkla som att gå. Visst är det faschinerande!


Andlighet i sekulariseringen och sekularisering i kyrkan

14 maj 2011

I veckan var jag iväg på det som blev en dag att länge fundera vidare på. Missionskyrkan i Mälardalen bjöd in till ett temaseminarium om sekularisering. Lägligt i en del av Europa som ibland sägs vara den mest sekulariserade delen av norra Europa. Här borde vi ha mycket att fundera kring när det gäller sekulariseringens inbrytningar.

Jag tänker att sekulariseringen – hur vi nu än tolkar begreppet – kommit att innebära att mycket av det yttre som gällt som kristendomens  identitetsmarkörer inte längre gäller. Det ser nu ut på ett annat sätt och det låter på ett annat sätt. Och mer annorlunda lär det bli. Åtmindstone det vet vi.

I bl.a. föreningen Humanisternas argumentation låter detta som ljuv musik. Äntligen håller samhället på att bryta sig loss från allt vad tro och religion heter. Äntligen har folk förstått hur vilseledda dom varit. Äntligen går det upp för folk hur ovetenskapligt och närmast svärmiskt tro och religion är. Den som tänker modernt  har ingen anledning att blanda upp detta med tro och religion. Intressant är att detta gäller i stort sett bara i Europa. Det bl.a. Humansiterna talar om, som gäller det som en sanning för alla, det gäller för bara en förhållandevis liten del av världen. Kan inte något upplysa Christer Sturmark och andra ”humanister” om detta!  Det finns i samhället en typ av beröringsskräck för religion. Det blir så snabbt en fråga om ”Knutby” och fundamentalism. Som om detta är allt. Säger jag något som har större nyanser än det, blir jag nästan inte trodd. Som om tro bara är en typ av extrem åsikt.

Konferensen jag deltog i kom att mycket handla om språkets betydelse. Hur vi hittar ett språk som bär när vi ska tala om tro och religion. Jag tänker att det inte bara handlar om att tippa ett gammalt språkbruk över bord, utan att återerövra en del av de gamla orden. Är det några ord som kan få stå som nyckelord när vi ska samtala om vårt samhälle och hur vi vill ha det, så är det ord som barmhärtighet, rättfärdighet, förlåtelse och nåd. För egen del använder jag de här orden mer än vad jag någonsin har gjort. De här trons ”storord” är verkligen gångbara när vi har att sätta ord på det som är brister i vårt moderna samhälle. Vi saknar nåd, rättfärdighet och barmhärtighet. Det är ju därför som så många känner det som att leva i ett helvete. Dessa trons storord kan gott och väl användas när vi talar om sjukförsäkringssytem, arbetsmarknadspolitik och hur en reglerad invandring ska ta sig ut. Det är närmast så att sekulariseringen gjort oss fattiga på ord som kan hjälpa oss att se vad det är som händer i vår tid.

Bengt Kristensson Uggla, professor vid Åbo akademi och Teologiska Högskolan i Stockholm, var den som satte oss på spåret. Han berättade bl.a om en fejkad situation som fick oss att fundera över om det är så självklart vad som är tolerant och intolerant. Situationen var en katedral dit kulturturristen kom för att se på de gamla målningarna – allt medan en gudstjänst pågick. Dessa bedjande människor tycktes inte störas av att turiserna gick runt i kyrkan. Annorlunda blev det då det stora konstmuseet ställde ut en stor mängd ikoner. Mitt i detta kulturella finrum föll plötsligt en grupp människor på knä framför några ikoner och började be. För dessa människior var dessa ikoner viktiga religiösa bilder som inte i första hand ska beskådas utan tillbes. Detta tolererades inte av ”kulturnissarna”. Kastedralen visade sig vara långt mer tolerant än det fina kostmuseet som koketterar med att vara så tolerant. Jag tänker att det är inte så självklart att i en sekulariserad tid tänka om kyrkorna som de intolreranta rummen. På många sätt är dessa rum och dessa sammanhang mer toleranta än vad stora delar av det övriga samhället är. Måhända har samhället kommit at bli mindre toerant som en konsekvens av sekulariseringen. Måhända är det faktiskt så.

Vi samtalade mycket om den sekularisering som ”drabbat”  kyrkorna. Jag har en längre tid talat om den bristande samlingen runt påskens gudstjänster som ett uttryck för detta. I stället för att vara årets stora samling i kyrkan har det kommit att bli en helg då många åker bort. Då hägrar en vecka i fjällen. Då är det möjligt att besöka barnbarnen. Då är det mycket som ska hinnas med. Så är vi några få som möts i kyrkan för att fira gudstjänst på långfredag och påskdag. Nästan krampaktigt hävdar vi att detta är kyrkans viktigaste helg – fastän sammanhanget signalerar att det verkar vara tvärtom. I seminariedagen var det någon som berättade om hur en stockholmnsförsamling i år slog ihop Långfredagens och Påskdagens gudstjänster till en enda. Jag tänker att detta är att närmast reducera påskhelgens dramatik till nästan ingenting, och jag funderar: vad är det som är viktigt? Vad är det som måste få ta tid? Finns det något som vi inte kan vara utan? Så är vi återigen där i frågan om hur vi prioriterar. Det är som om vi värjer oss emot att något kan vara viktigare än allt annat. Jag tänker att detta har med kyrkans egen sekularuisering att göra.

Det finns så mycket mer att säga om allt detta. Om en tilltagande individualisering som spekar sekulariseringen i händerna. Hur ett begrepp som ”privat-religiosiet” kan komma till?  Hur motsägelsefullt kan det bli? Vad är religion när den i första hand blir privat?

Hur tänker vi som kyrkor och församlingar om allt detta? Hur tänker vi som enkilda troende?  Om det nu inte finns någon väg tillbaka, hur ser då vägen vidare ut? Om det nu är som det sades på seminariedagen att ”Andligt liv kommer att se annorlunda ut i framtiden”, hur kommer det då att se ut? Kan vi veta något om detta? Är vi intresserade – och har vi kraft – att påverka hur det blir?  Ytterst är det ju en fråga om vad vi vill och om vi vill. Så – vill vi?


Den obarmhärtiga idrotten

09 maj 2011

I lördags var det tänkt att handbollslaget GUIF från Eskilstuna skulle stå där som svenska mästare. Efter en hel säsongs ”krigande” var det dax. Flera tusen eskilstunabor hade tagit sig till Göteborg för att få delta i festen. Ännu flera var vi som satt hemma vid TV-apparaterna. Det var verkligen upplagt för fest.

I flera veckor har inte minst lokala medier bidragit till att trissa upp stämningen. Det blev till slut nästan som att det hela var klart på förhand. Bara att åka till Göteborg och hämta hem guldmedlajerna. Visst var GUIF-laget värt en guldmedalj, men det var ändå en match som skulle spelas. Spelartruppen ”flydde” Eskilstuna för att få vara i fred.

Så slutar det i total kollaps. Eskilstuna-Kuriren skriver om den förnedring detta innebar i närmast krigsrubriker. På den stort uppslagna framsidesbilden några hålögda GUIF-spelare. Visst var vi många som blev häpna över hur det blev. När det kommer till final gör laget sin sämsta match för säsongen. Som om stundens allvar fick det att alldeles knyta sig.  Alla dom vi vant oss vid som gjort storstilade insatser hamnar till slut på bänken. Ingen tycktes veta hur man skulle spela. Som om all rutin och erfarenhet var som borta. Inte var det bara Sävehof som var bra.

Jag bara tänker så här: det blir till slut obarmhärtigt att först driva upp förväntningarna till skyhöga höjder och se´n, när misslyckandet är ett faktum, låta laget falla närmast fritt – allt medan vi ser på och låter det ske. Visst var det Stenmark som en gång kontrade en kritisk fråga efter ett misslyckat åk med: ”Åk själv!” Det är lätt att stå vid sidan av. Lätt att kräva stordåd när man inte själv ska göra det. Det blir närmast patetiskt när delar av GUIF-klacken i sin besvikelse kräver att spelarna ska skämmas.  Skulle laget få för sig att be om ursäkt – och ”Zacke” gör just det – då finns det dom som i dagens E-K menar att ”det finns ingen ursäkt”. Nog är idrotten obarmhärtig. Hur kul är det för spelarna att visa sig på sta´n efter att ha blivit kapade på det här sättet. Som om vad man än försöker säga, så är det ingen som tror dom. Som om fansen bara kommer ihåg en match i taget. Visst är det obarmhärtigt.

Det är så lätt att skjuta på den som inte lyckats leva upp till våra förväntningar. Det har skett så många gånger tidigare. Enskilda idrottare som misslyckats när det gällde som mest. Lag som – likt GUIF – kollapsade när det kom till de stora mästerkapen. Idrottare som smugit in på en flygplats  när man kommit tillbaka till Sverige efter ett OS, ett VM eller vad det varit. Visst blir det obarmhärtigt när vinsten ska delas med många, medan förlusten ska bäras av idrottarna själva. Då vill ingen vara med. Lättatt peka finger.

Visst hade det varit roligt att få ha tagit emot GUIF som guldmedaljörer på torget i går, men glöm ändå inte alla de fantastuska matcher vi sett i Sporthallen under säsongen! Det har varit fest mer än en gång.  Kanske borde en del av GUIF:s fans sätta sig ner och fundera över vilket ansvar vi har som fans – inte bara då det går bra utan också i nederlagets stund. Vilket ansvar har fansen för att hjälpa spelarna tillbaka  till nya härliga matcher? Och så en påminnelse om att ytterst är det bara lek. Ibland en alldeles för allvarsam lek. Ändå bara en lek.


Så är det på väg att hända igen

02 maj 2011

Flera gånger har jag idag hört ”nyheten” om hur en psyksikt sjuk mamma ska utvisas med sina två barn – 2 och 4 år gamla. SR:s Ekoredaktion uppmärksammar ”fallet” här.  Mamman och barnen ska utvisas till Uzbekistan. Pappan Giorgi, kommer från Azerbadjan och ska utvisas dit. Mamman har varit sjuk ända sedan det första barnet föddes. Hon har hotat ta livet av såväl sig själv som barnen. Socialtjänsten har beslutat att mamman inte får vara själv med barnen. Vid ett tillfälle då pappan lämnade barnen ensamma med mamman omhändertogs barnen akut.

Nu har Migrationsöverdomstolen sagt att det är helt OK att utvisa barnen med sin mamma. Familjen splittras. I en intervjuv med ordföranden i domstolen uttryckte hon sig så att det var tveksamt om domstolen hade uppmärksammat att mamman hotat att döda sin barn. Beslutet var ändå noga övervägt. En handläggare på Migrationsverket försökte förklara att de intyg en läkare skriver är en sak. Dessa intyg väger dock inte tyngre än
Migrationsverkets egna handläggare och deras värdering av om mamman och barnen kan utvisas. Det räcker inte med att mamman och barnen uppenbarligen mår dåligt för att utvisningen ska inhiberas. Det som kan hända är att pappan utvisas åt sitt håll, men att mamman och barnen tills vidare får stanna. Vad händer då med barnen, som socialtjänsten sagt inte får vara ensamma med mamman?

Så är det på väg att hända igen. Så är svenska myndigheter på nytt i färd med att utvisa barn som så uppenbart inte mår bra. Genom sitt beslut bidrar Migrationsöverdomstolen att splittra en familj. Är det så här det är tänkt att svensk lagstiftning ska fungera? Är det så här vi vill ha det?

Nå´nstans har jag också idag läst om en utredning som var tänkt att skapa ett utrymme för en generösare flyktingmottagning nu lägger ett förslag som inte ändrar på nå´n ting. Migrationsminsiter Tobias Billström är nöjd med att inget händer. Mijlöpartiet som träffat nå´n typ av överenskommelse med regeringen om flyktingmottagandet får problem. Detta var inte vad Miljöpartiet hade tänkt sig.

Nyckelfrågan i svensk migrationspolitik är frågan om hur barnen behandlas. Det är som om Migrationsverket och andra svenska myndigheter inte tagit den här frågan på fullt allvar. Som om man kan hunsa runt med barn precis hur som helst. Som om man tillåter att barnen blir en bricka i ett spel stater emellan. Som om Barnkonventionen inte är mer än vackra ord, som den kan ta hänsyn till som har lust med det. Som det nu verkar har vare sig Migrationsverket eller andra lust med det. Jag ser det som höst olustigt. Jag står inte ut med att ha det på det här sättet.