Den obarmhärtiga idrotten

I lördags var det tänkt att handbollslaget GUIF från Eskilstuna skulle stå där som svenska mästare. Efter en hel säsongs ”krigande” var det dax. Flera tusen eskilstunabor hade tagit sig till Göteborg för att få delta i festen. Ännu flera var vi som satt hemma vid TV-apparaterna. Det var verkligen upplagt för fest.

I flera veckor har inte minst lokala medier bidragit till att trissa upp stämningen. Det blev till slut nästan som att det hela var klart på förhand. Bara att åka till Göteborg och hämta hem guldmedlajerna. Visst var GUIF-laget värt en guldmedalj, men det var ändå en match som skulle spelas. Spelartruppen ”flydde” Eskilstuna för att få vara i fred.

Så slutar det i total kollaps. Eskilstuna-Kuriren skriver om den förnedring detta innebar i närmast krigsrubriker. På den stort uppslagna framsidesbilden några hålögda GUIF-spelare. Visst var vi många som blev häpna över hur det blev. När det kommer till final gör laget sin sämsta match för säsongen. Som om stundens allvar fick det att alldeles knyta sig.  Alla dom vi vant oss vid som gjort storstilade insatser hamnar till slut på bänken. Ingen tycktes veta hur man skulle spela. Som om all rutin och erfarenhet var som borta. Inte var det bara Sävehof som var bra.

Jag bara tänker så här: det blir till slut obarmhärtigt att först driva upp förväntningarna till skyhöga höjder och se´n, när misslyckandet är ett faktum, låta laget falla närmast fritt – allt medan vi ser på och låter det ske. Visst var det Stenmark som en gång kontrade en kritisk fråga efter ett misslyckat åk med: ”Åk själv!” Det är lätt att stå vid sidan av. Lätt att kräva stordåd när man inte själv ska göra det. Det blir närmast patetiskt när delar av GUIF-klacken i sin besvikelse kräver att spelarna ska skämmas.  Skulle laget få för sig att be om ursäkt – och ”Zacke” gör just det – då finns det dom som i dagens E-K menar att ”det finns ingen ursäkt”. Nog är idrotten obarmhärtig. Hur kul är det för spelarna att visa sig på sta´n efter att ha blivit kapade på det här sättet. Som om vad man än försöker säga, så är det ingen som tror dom. Som om fansen bara kommer ihåg en match i taget. Visst är det obarmhärtigt.

Det är så lätt att skjuta på den som inte lyckats leva upp till våra förväntningar. Det har skett så många gånger tidigare. Enskilda idrottare som misslyckats när det gällde som mest. Lag som – likt GUIF – kollapsade när det kom till de stora mästerkapen. Idrottare som smugit in på en flygplats  när man kommit tillbaka till Sverige efter ett OS, ett VM eller vad det varit. Visst blir det obarmhärtigt när vinsten ska delas med många, medan förlusten ska bäras av idrottarna själva. Då vill ingen vara med. Lättatt peka finger.

Visst hade det varit roligt att få ha tagit emot GUIF som guldmedaljörer på torget i går, men glöm ändå inte alla de fantastuska matcher vi sett i Sporthallen under säsongen! Det har varit fest mer än en gång.  Kanske borde en del av GUIF:s fans sätta sig ner och fundera över vilket ansvar vi har som fans – inte bara då det går bra utan också i nederlagets stund. Vilket ansvar har fansen för att hjälpa spelarna tillbaka  till nya härliga matcher? Och så en påminnelse om att ytterst är det bara lek. Ibland en alldeles för allvarsam lek. Ändå bara en lek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: