Andlighet i sekulariseringen och sekularisering i kyrkan

I veckan var jag iväg på det som blev en dag att länge fundera vidare på. Missionskyrkan i Mälardalen bjöd in till ett temaseminarium om sekularisering. Lägligt i en del av Europa som ibland sägs vara den mest sekulariserade delen av norra Europa. Här borde vi ha mycket att fundera kring när det gäller sekulariseringens inbrytningar.

Jag tänker att sekulariseringen – hur vi nu än tolkar begreppet – kommit att innebära att mycket av det yttre som gällt som kristendomens  identitetsmarkörer inte längre gäller. Det ser nu ut på ett annat sätt och det låter på ett annat sätt. Och mer annorlunda lär det bli. Åtmindstone det vet vi.

I bl.a. föreningen Humanisternas argumentation låter detta som ljuv musik. Äntligen håller samhället på att bryta sig loss från allt vad tro och religion heter. Äntligen har folk förstått hur vilseledda dom varit. Äntligen går det upp för folk hur ovetenskapligt och närmast svärmiskt tro och religion är. Den som tänker modernt  har ingen anledning att blanda upp detta med tro och religion. Intressant är att detta gäller i stort sett bara i Europa. Det bl.a. Humansiterna talar om, som gäller det som en sanning för alla, det gäller för bara en förhållandevis liten del av världen. Kan inte något upplysa Christer Sturmark och andra ”humanister” om detta!  Det finns i samhället en typ av beröringsskräck för religion. Det blir så snabbt en fråga om ”Knutby” och fundamentalism. Som om detta är allt. Säger jag något som har större nyanser än det, blir jag nästan inte trodd. Som om tro bara är en typ av extrem åsikt.

Konferensen jag deltog i kom att mycket handla om språkets betydelse. Hur vi hittar ett språk som bär när vi ska tala om tro och religion. Jag tänker att det inte bara handlar om att tippa ett gammalt språkbruk över bord, utan att återerövra en del av de gamla orden. Är det några ord som kan få stå som nyckelord när vi ska samtala om vårt samhälle och hur vi vill ha det, så är det ord som barmhärtighet, rättfärdighet, förlåtelse och nåd. För egen del använder jag de här orden mer än vad jag någonsin har gjort. De här trons ”storord” är verkligen gångbara när vi har att sätta ord på det som är brister i vårt moderna samhälle. Vi saknar nåd, rättfärdighet och barmhärtighet. Det är ju därför som så många känner det som att leva i ett helvete. Dessa trons storord kan gott och väl användas när vi talar om sjukförsäkringssytem, arbetsmarknadspolitik och hur en reglerad invandring ska ta sig ut. Det är närmast så att sekulariseringen gjort oss fattiga på ord som kan hjälpa oss att se vad det är som händer i vår tid.

Bengt Kristensson Uggla, professor vid Åbo akademi och Teologiska Högskolan i Stockholm, var den som satte oss på spåret. Han berättade bl.a om en fejkad situation som fick oss att fundera över om det är så självklart vad som är tolerant och intolerant. Situationen var en katedral dit kulturturristen kom för att se på de gamla målningarna – allt medan en gudstjänst pågick. Dessa bedjande människor tycktes inte störas av att turiserna gick runt i kyrkan. Annorlunda blev det då det stora konstmuseet ställde ut en stor mängd ikoner. Mitt i detta kulturella finrum föll plötsligt en grupp människor på knä framför några ikoner och började be. För dessa människior var dessa ikoner viktiga religiösa bilder som inte i första hand ska beskådas utan tillbes. Detta tolererades inte av ”kulturnissarna”. Kastedralen visade sig vara långt mer tolerant än det fina kostmuseet som koketterar med att vara så tolerant. Jag tänker att det är inte så självklart att i en sekulariserad tid tänka om kyrkorna som de intolreranta rummen. På många sätt är dessa rum och dessa sammanhang mer toleranta än vad stora delar av det övriga samhället är. Måhända har samhället kommit at bli mindre toerant som en konsekvens av sekulariseringen. Måhända är det faktiskt så.

Vi samtalade mycket om den sekularisering som ”drabbat”  kyrkorna. Jag har en längre tid talat om den bristande samlingen runt påskens gudstjänster som ett uttryck för detta. I stället för att vara årets stora samling i kyrkan har det kommit att bli en helg då många åker bort. Då hägrar en vecka i fjällen. Då är det möjligt att besöka barnbarnen. Då är det mycket som ska hinnas med. Så är vi några få som möts i kyrkan för att fira gudstjänst på långfredag och påskdag. Nästan krampaktigt hävdar vi att detta är kyrkans viktigaste helg – fastän sammanhanget signalerar att det verkar vara tvärtom. I seminariedagen var det någon som berättade om hur en stockholmnsförsamling i år slog ihop Långfredagens och Påskdagens gudstjänster till en enda. Jag tänker att detta är att närmast reducera påskhelgens dramatik till nästan ingenting, och jag funderar: vad är det som är viktigt? Vad är det som måste få ta tid? Finns det något som vi inte kan vara utan? Så är vi återigen där i frågan om hur vi prioriterar. Det är som om vi värjer oss emot att något kan vara viktigare än allt annat. Jag tänker att detta har med kyrkans egen sekularuisering att göra.

Det finns så mycket mer att säga om allt detta. Om en tilltagande individualisering som spekar sekulariseringen i händerna. Hur ett begrepp som ”privat-religiosiet” kan komma till?  Hur motsägelsefullt kan det bli? Vad är religion när den i första hand blir privat?

Hur tänker vi som kyrkor och församlingar om allt detta? Hur tänker vi som enkilda troende?  Om det nu inte finns någon väg tillbaka, hur ser då vägen vidare ut? Om det nu är som det sades på seminariedagen att ”Andligt liv kommer att se annorlunda ut i framtiden”, hur kommer det då att se ut? Kan vi veta något om detta? Är vi intresserade – och har vi kraft – att påverka hur det blir?  Ytterst är det ju en fråga om vad vi vill och om vi vill. Så – vill vi?

Annonser

One Response to Andlighet i sekulariseringen och sekularisering i kyrkan

  1. Det är stora och omöjliga att svara på frågor, men i det stora hela kan jag tycka att debatten i sig är intressant. Att den förs, att det tänks, och att något gott kommer komma ur den. Intressant bild av kyrkan kontra konsthallen – men visst är det väl träffande. Och vad gör man med de som säger sig vara toleranta men som har noll tolerans när det kommer till det som de uppfattar som intolerant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: