”Vägen är smal men livet är brett”

29 juni 2011

Har just läst ut boken ”Vägen är smal men livet är brett” – Libris förlag. Boken är skriven av Dagen-journalisten Carl-Henric Jaktlund. Har inte läst något av det han skrivit tidigare. När jag läst boken har det kännts lite som att stå vid sidan av och se hur Jaktlund bearbetar sina upplevleser av att vara en del av den svenska Pingströrelsen. Inser att mina erfarenheter av en frikyrkoförsamlingar på många sätt är olik den Jaktlund beskriver.

Jaktlund återkommer gång på gång till tanken att det finns ett både och. Radikaliteten riskerar att gå över styr därför att man blir så ensidig. Jaktlund talar om det som ”navelskåderi”. Det finns en risk, och många har påtalat den, att ett alltför stort fokus bidrar till ett ensidigt perspektiv.Den som fokuserar tänker samtidigt bort det breda perspektivet. Det låter så eftersträvansvärt att fokusera, men det är förenat med risker.

Boken återkommer till det riskabla att bara tänka inåt. Att inåt är viktigare än utåt. Att be är viktigare än att arbeta. Så skriver Jaktlund: ”Men det duger inte att fastna i studiecirklar, det kan inte bli enbart lyfta händer i gudstjänster och sedan inget mer. Det kan bli för mycket stearinljus och retreater i en kristen människas liv”.

Jag gillar när Jaktlund för ett resonemang om att hitta balansen mellan mitt eget  jag och andra. Han påstår frankt att ”det går inte att följa Jesus och ägna sig för mycket åt det egna”. Jag tänker att det är mycket kring detta vi har anledning att fundera vidare. Vi lever i hög grad i en tid med fokus på mig och mitt eget. Också som frikyrkorörelser har vi en tradition som mycket handlat om mig själv och min egen tro och bekännelse. Det är som om vi inte riktigt hittar vägen från den egna omvändelsen till ett liv i relation till andra. Jag håller med Jaktlund när han skriver att ”det paradioxala är att det är just då, när andra sätts i blickfånget, som det egna livet utvecklas”. Sanningen är att det är den som ger som får. Den som sår som får skörda.

Intressant när Jaktlund citerar en Magnus Persson som sagt: ”alltså den där ‘jag behöver djupare undervisning’ som man ibland hör. Det är en myt, en missuppfattning. Vad kristna behöver göra är att börja leva….Lev, möt människor, samtala om tron, lyssna på dem och deras frågor, dela deras liv. Då ökar aptiten efter mer, då växer man”. Bra formulerat! Känner igen erfarenheten där det efterfrågas mer av bön och mindre grupper, men få kommer när vi bjuder in till det. Ska det blir något av vår bön och bibleläsning, så måste det grunda sig i ett behov. Som att den som jobbar blir hungrig och söker mat att stilla sin hunger med.

Jaktlund är bra på att formulera sig så att det blir till meningar man gärna vill komma ihåg. Meningar som sammanfattar och ger riktning. Som den här: ”Utmaningen är egentligen inte att få in Gud i människors liv, utmaningen ligger snarast i att hjälpa till att upptäcka och se den Gud som redan finns där”.

Jag tänker att varje mening, som denna, utmanar mycket av vårt sätt att tänka om tro och kyrka. Konsekvenser vi har anledning att dra. Så lätt att nicka och hålla med, men inte riktigt förstå hur radikalt det är. Det blir så lätt gamla hjulspår.Nu och då funderrar jag över poängen med min förkunnelse. Vad händer i en människlas liv? Är det som stt stapla ved? Att samla på hög? För en typ av framtida bruk, men inte nu. Vilka förväntningar kan jag som predikant ha på att det jag säger ska få konsekvenser i en annan människas liv? Tänker att när jag inte längre har några fäörväntningar på vad som skulle kunna komma ut ur en predikan då är det dax att lägga av. Då blir det bara prat till ingen nytta. Som att hålla en tradition vid liv. Detta har jag inte lust med.

Har varit en intressant läsning – även om jag läst boken med en typ av utanförskap. Tycker att mycket av det Jaktlund presenterar som en typ av nyupptäckter, det är i nå´n mening självklarheter i det som är min tradition. Ändå intressant att få det formulerat så som Jaktlund gör det. Kommer att ha anledning att återvända till boken. Att hämta upp meningar som en typ av ikoner att se in i. Det självklara mår väl av att ständigt upprepas.


Krav på att Israel upphör med blockaden av Gaza

29 juni 2011

Det märks att det bara återstår några dagar tills dess att ”Ship to Gaza”-flottiljen ger sig av mot Gaza. Det skrivs i tidningar och debatteras. DN har idag två artiklar – en för och en mot – i sin kulturbilaga. Nedan väljer jag att publicera det upprop som en rad personer skrivit under – ännu fler ställt sig bakom. Uppropet ger en god beskrivning av bakgrunden till ”Ship to Gaza”-aktionen. Det är på många sätt uppseendeväckande att världssamfundet har låtit det gå så här långt. Jag kan inte förstå detta på annat sätt än att världens länder menar att detta är ett pris värt att betala. Gazas folk blir som brickor i ett storpolitikskt spel, där annat är viktigare. Om situationen för Gazas folk stod högre upp på dagordningen skulle världens länder tvingat Israel för länge sedan att avbrytta blockaden och få till en politisk överenskommelse med den palestinska myndigheten. Så har inte skett. Förklarade exv. USA att nu är det nog och drog in sitt stöd, skulle frågan vara avgjord på bara några få dagar. ”Ship to Gaza” har bl,.a. det goda med sig, att det behåller strålkastarljuset på det som sker – eller rättare sagt: inte sker – på Gaza-remsan. Kravet på att Israel upphör med sin blockad av Gaza är det enda rimliga kravet.

”Blockaden mot Gaza har gått in på sitt femte år. De antiauktoritära rörelser som sveper över regionen tvingas ännu en tid att göra halt vid gränsen till de ockuperade palestinska områdena. Men frågan är inte om utan när också det palestinska folket ska tillerkännas mänskliga och nationella rättigheter. Ett första steg mot fred och rättvisa är att häva den illegala, inhumana och för alla inblandade parter destruktiva blockaden mot Gaza.

Det råder inget tvivel om att blockaden är ett brott mot folkrätten. Förenta Nationerna, Europeiska Unionen, Sveriges regering, i stort sett hela det internationella samfundet och en enig juridisk expertis, har gång på gång slagit fast att så är fallet.

Lika oomtvistat är att blockaden har förödande konsekvenser för den 1,5 miljoner stora befolkningen på den lilla strandremsan mellan Medelhavet och Negevöknen, stor som en fjärdedels Öland. Rapporterna från FN-organ, internationella biståndsorganisationer, palestinska och israeliska människorättsorganisationer – ja, till och med den israeliska arméns egen statistik – talar ett entydigt språk. Den 16 juni utlyste hälsovårdsmyndigheten i Gaza city undantagstillstånd till följd av den akuta bristen på livsuppehållande mediciner. Blockaden omöjliggör återbyggnaden av de sjukhus, bostäder och vattenreningsverk som förstördes vid de omfattande bombningarna mot Gaza vintern 2008/2009. Den har lett till att arbetslösheten i Gaza enligt FN idag uppgår till ofattbara 45 procent. Genom exportförbudet hindras Gazaborna från att försörja sig själva och tvingas in ett totalt bidragsberoende. Unga människor förnekas möjligheten till högre studier vid de palestinska universiteten i Jerusalem och på Västbanken. Familjemedlemmar boende i Gaza och på Västbanken förnekas rätten att träffa sina nära och kära.

Vad blockaden mest av allt står i vägen för är en bärkraftig och rättvis fred. Respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter är en förutsättning för att uppnå fred och försoning. Visar omvärlden att den trots högtidstalen i praktisk handling accepterar kollektiv bestraffning göds politisk extremism på båda sidor. Finns däremot hopp om framtiden framstår våld inte som en lösning. Blockaden berövar inte bara människor i Gaza deras mänskliga rättigheter, den utsätter också Israel för ett växande hot.

Nöden som råder i Gaza är inte resultatet av någon naturkatastrof, utan av politik. Blockaden är beslutad i politiska församlingar och kan enbart upprätthållas med hjälp av vapenmakt. Detta betyder att det krävs politiska beslut, i Israel men också i det internationella samfundet, för att häva blockaden. Men uppenbarligen räcker inte politikernas handlingskraft till för att de ska leva upp till sina egna stolta deklarationer om mänskliga rättigheter och folkrätt. De behöver hjälp på traven från oss medborgare.

Det är den hjälpen Ship to Gaza/Frihetsflottan erbjuder. Själva idén är enkel. Blockaden strider mot i stort sett allt som det internationella samfundet säger sig stå för. Att bryta blockaden, att vägra hörsamma detta pågående folkrättsbrott, är att skicka en tydlig signal till världens ledare: det är dags att i politisk handling leva upp till de ideal ni hyllar i era tal. Ship to Gaza/Frihetsflottan sänder också ett budskap till folket i Gaza, ”världens största utomhusfängelse”: ni är inte ensamma, det finns en omvärld som bryr sig, och gör något.

Vi som undertecknat denna artikel vill uttrycka vår djupa oro för och solidaritet med Gazas instängda befolkning, som i mer än fyra år utsatts för en illegal, inhuman och för alla parter destruktiv blockad av Israels regering.

Vi vill uttala vårt stöd för fredliga solidaritetsaktioner som Ship to Gaza/Frihetsflottan, ett initiativ i vilket några av oss kommer att delta som passagerare, andra som engagerade sympatisörer i land.

Vi vill också uppmana Israels regering och försvarsmakt att inte upprepa det tragiska misstaget från förra sommaren, när överfallet på den första Frihetsflottan ledde till nio människors död och många skadade. Blockad, ockupation, militärt våld leder inte till en varaktig och rättvis fred. Slutligen vill vi därför uppmana såväl Israels regering som det palestinska folkets valda företrädare att i stället för konfrontationens väg välja dialogens”.

Undertecknat av
Georg Andersson, fd kommunikationsminister och fd landshövding i Västerbotten
Michael Azar, idéhistoriker
Faraj Bayrakdar, poet
Bengt Berg, riksdagsledamot (v)
Eva Bergman, regissör
Ulf Bjereld, professor i statskunskap
Thomas Bodström, advokat, f d justitieminister
Eva Brunne, biskop i Stockholm
Haideh Daragahi, litteraturforskare
Maud Edgren-Schori, socionom
Anna Ek, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Gösta Ekman, skådespelare
Gustaf Fridolin, språkrör (mp)
Bo G Forsberg, generalsekreterare Diakonia
Johan Galtung, fredsforskare
Göran Greider, poet, chefredaktör
Kajsa Grytt, artist
KG Hammar, fd ärkebiskop
Jan Hjärpe, islamolog
Peter Hultqvist, riksdagsledamot, försvarspolitisk talesperson (s)
Helle Klein, journalist och präst
Ulrika Knutson, journalist
Sven-Eric Liedman, professor emeritus idé- och lärdomshistoria
Martin Lind, biskop emeritus
Hans Linde, utrikespolitisk talesperson (v)
Lars Lindgren, ordförande Svenska Transportarbetareförbundet
Henning Mankell, författare
Fred Nilsson, kommunalråd i Härnösand
Hans-Olof Nilsson, ordförande Livsmedelsarbetareförbundet samt ordförande IUL, Internationalen för livsmedelsarbetare, lantarbetare och hotellanställda
Suzanne Osten, regissör
Veronika Palm, riksdagsledamot (s)
Mårten Palme, professor i nationalekonomi
Sineva Ribeiro, ordförande Vårdförbundet
Janne Rudén, ordförande SEKO
Arne Ruth, publicist
Nawal El-Saadawi, författare
Pierre Schori, diplomat
Gudrun Schyman, samhällsdebattör, f d partiledare
Stellan Skarsgård, skådespelare
Maria Stenberg, riksdagsledamot (s)
Joakim Thåström, artist
Desmond Tutu, ärkebiskop, Nobelpristagare
Jonas Wallin, ordförande Elektrikerförbundet
America Vera-Zavala, dramatiker
Mikael Wiehe, artist
Sven Wollter, skådespelare
Ruben Östlund, filmregissörVisa mer

 

Länge leve Näshulta kulturdagar!

28 juni 2011

Det blev en fantastisk kväll i går med konsert och invigning av Näshulta kulturdagar. Vi lyssnade till Vibafemba. Gruppen intog scenen utan musiker men fick det att låta som om man ändå hade en orkester nån´stans. Fantastiskt vad dom får till med bara sina stämmor. Det blev precis som man förutskickat en kväll i skrattets och eftertänksamhetens tecken. Skönsång och mellansnack i en smalfull och njutbar kompott. Galna infall och inte alltid så väl förberedda mellansnack. Men det funkar en kväll som denna på utonhusscenen vid Haneberg säteri.

Lika faschinerad som jag är över själva konserten, lika faschinerad är jag över en satsning som dessa kulturdagar. Det är som om en hel bygd beslutat sig för att få hela Sörmland att ta sig dit. Man är onekligen på väg att lyckas. En hoper driftiga människor som går samman och skapar något alldeles enastående. Nytt för i år är att man gjort om en del av ladan till konsthall. Så smakfullt gjort. Enkelt  men oerhört effektfullt. Bara den värd en resa.

Nu fortsätter dessa kulturdagar hela veckan. Lika ambitiöst som det startade i går kväll. Det hela avslutas med ”Östen med Resten”. Gläder mig åt att det var första kvällen jag var där och inte förvisda till denna – i mitt tycke – väl hejiga avslutning.

All credit till alla i Näshulta som gått samman för att göra dessa kulturdagar till en stor upplevlese. Ett bra exempel på att landsbygden minsann inte finner sig i att förklaras som mer eller mindre död. Länge leve Näshulta kulturdagar! Riktigt länge!


Detta är inte sant!

28 juni 2011

Inom kort kommer en ny konvoj ”Ship to Gaza” att ge sig av för att försöka ta sig till hamnen i Gaza. Förra försöket slutade i kaos – närmast blodbad. Åsikterna om vad som då hände går isär. Det vi vet är att flera turkiska medborgare dödades.

Bakgrunden till ”Ship to Gaza” är den blokad som Israel upprätthållit runt Gaza. Israel har kontrollerat såväl utfarter som infarter. Under senare tid har Israel tillåtit en viss införsel av varor, dock långt ifrån allt det Gaza behöver för att bygga upp allt det som jämnades med marken i anfallet runt nyåret 2008-2009. Ingen betong och inget armeringsjärn får föras in. Gazas befolkning har hållits precis på gränsen för vad som kan kallas en humanitär mininivå. Därför kan företrädare för Israels regering hävda att det råder ingen humanitär kris. Hela resonemanget handlar om vad man jämför med. Gaza framstår som världens största fängelse. Den nya regeringen i Egypten har lättast något på trycket då man nu tillåter att människor – dock inte alla – får röra sig över gränsen mellan Gaza och Egypten. Dock får inga varor föras in den vägen. Anledningen till blockaden är att Israel vill försäkra sig om att inga vapen förs in till Hamas. Så tillämpar man en typ av kollektiv bestraffning, vilket enligt internationella överenskommelser är olaglig.

I dagens Dagens Nyheter tar nu Israels sverigeambassadör till orda. Han målar upp en bild som till stora delar inte är sann. Det intressanta är egentligen inte det han skriver utan det han unviker att skriva. Han får det att framstå som attr allt är frid och fröjd. Varför bråka? Varför göra sig omaket att hyra båtar för att ta sig till Gaza med diverse hjälpförnödenheter? Allt detta kan ju föras in landvägen. Det är ju bl.a. detta som inte är sant. Benny Dagan skriver att ”inga hinder eller kvantitativa begränsningar föreligger heller för att föra in hjälpsändningar via de etblerade landkanalerna”. Detta är ju ren lögn. Om ambassadören med hjälpsändningar menar det som krävs för att inte helt svälta ut Gazas befolkning, är detta måhända sant, men detta är en alldels för låg ambition. Enligt ett tidigare reportage i DN så är det som förs in i Gaza så dyra varor att bara en lite del av Gazas befolkning har råd att köpa det. Det som förs in bidrar inte till att förändra livssituationen för fler än några få. Det som behöver ske är investeringar av ett gigantiskt slag som bygger upp samhället från grunden. Människor behöver få jobb. Arbetslösheten i Gaza är en världens allra högsta. Detta är sant.

Benny Dagan beskriver ”Ship to Gaza” som en ”politisk propagandaföreställning”. Han talar om den som ”obehövlig och oansvatrig”. Inte heller detta är sant. Det är inte sant att tala om att behoven inte är stora. Behoven är jättelika av diverse förnödenheter för att lyfta ett av jordenbs allra fattigaste hörn. ”Ship to Gaza” bygger på ett krav att Israel helt ska häva blockaden av Gaza. Om något är oansvarigt så är det blockaden i sig.

Benny Dagan skriver om att ”Sip to Gaza-organisatöernas världsbild är i själva verket extremistisk och ofattbart enögd”. Han beskyller ”Ship to Gaza”-organisationen  för att vara blinda. Jag menar att detta faller tillbaka på Israels regering, vars ärende ambassadören naturligtvis går,  med full kraft. Tala om att vara extremistisk och enögd. Mycket finns att säga om detta. Den enkla frågan inställer sig varför det inte hänt något som kan kallas framsteg när det gäller att skapa fred i området? Israel deltar pliktskyldigast i diverse förhandlingar samtidigt som man bygger nya bosättningar på Västbanken. Sanningen är ju att Israels regering inte tycks vilja nå till nå´n typ av överenskommelse med den palestinska myndigheten. Denna myndighet verkar nu helt ha tröttnat och meddelar att man i september kommer att utropa en självständig palestisk stat. Detta kommer att ställa hela fredsprocessen på ända. Då tvingas världens stater ta ställning. Redan pågår diskussioner om hur Sverige ska ställa sig. Nu handlar det om att syna korten. Hitintills har det mest varit prat, vilket inte påverkat den israeliska regering överhuvudtaget. Erfarenheten visar att det är först då framför allt USA satt hårt mot hårt som det varit möjligt att i någon mån rubba den israselsika regeringens hållning. Det är som om denna regering inte reagerar för något annat än för hot. Som om inget annat biter än det ”artelleri” med vilket man själva satt sig i ”respekt”.

Benny Dagans debattartikel är en del i en formidabel offensiv från israelsika myndigheter. Förmodligern har varenda ambassadör fått uppdraget att engagera sig. Mycket står på spel. Det vet också Israel. Man agerar som om man inte alls bryr sig om den internationella opinioen. Det finns naturligtvis en gräns för detta. Israel lever nu farligt nära den gränsen.


Att ”spotta snus” i motvind

27 juni 2011

Svenska Kyrkan är på hugget när det gäller att stämma av opinioner kring kyrkan och vad människor förväntar sig av kyrkan. Nyss var det en medlemsundersökning som visar att Svenska Kyrkan lika mycket är en kyrka av ateister som av på Jesus Kristus troende. Denna något märkliga slutsats följer av SvK:s sätt att definiera vem som är medlem i kyrkan. Många i SvK vet ju inte ens om att man är medlemmar. Något märkligt blir det. Problemet är inte att ateister söker sig till kyrkan och kyrkans verksamhet. Problemet uppstår, det är så jag tänker, när medlemsskapsbegreppet blir så vitt att det till slut saknar mening. Vad är det för mening med ett medlemsskap i en kyrka när det tycks lika naturligt att där finns ateister som där finns troende människor?  Folkkyrkotanken bärs av, så har jag förstått det, att kyrkan står för tron, inte nödvändigtvis dess medlemmar. Något bakvänt blir det – kommer inte ifrån det.

Nu har SvK på nytt lagt örat intill och hört sig för bland drygt 3 000 svenskar om vad man tycker om religion, samhällsengagemang och politik. Det hela presenteras i Almedalsveckan nästa vecka. Redan nu skriver Kyrkans Tidning om denna undersökning.

”Det finns ett stöd för att kyrkan engagerar sig för hemlösa, missbrukare och socialt utsatta. Det finns också ett stöd för att det finns religiösa företrädare inom sjukvården, i skolor och fängelser och att de deltar i offentliga krisgrupper, säger Jonas Bromander, chef för analysenheten på kyrkokansliet i Uppsala. Han har lett en undersökning av hur svenskarna ser på religion, religiösa samfund och samhällsengagemang.
– Men att kyrkan agerar i politiska frågor, lobbar eller samverkar med andra organisationer eller politiska partier, det vill svenskarna inte, säger han”.
”Kyrkan och andra religiösa organisationer kan påtala missförhållanden, skapa opinion, men de ska backa när politikerna har kommit ut på banan, tycker svenskarna. Så, kyrkan kan gärna tala om samhällsfrågor, men inte agera politiskt, om den ska göra som folk tycker, säger Jonas Bromander”.

Något motsägeslefullt blir det. Som om vi skulle påtala missförhållanden, men inte ta ett enda steg för att försöka ändra på det vi menar vara fel. Som exv. debatten om sjukförsäkringssytemet. Jag tänker mig att regeringen applåderar en inställning som den som kommer till uttrryck i den här undersökningen. Regeringen har uppenbarligen besvärats av att kyrkans diakoner taggat upp och tämligen högljutt påtalat de missförhållanden som råder i detta system. Detsamma gäller förmodligen kyrkans engagemang i frågan om vapenexport och den om invandringspolitiken.

Det är klart att vi som kyrkor och församlingar måste stå upp mot det vi menar vara orättfärdigt och obarmhärtigt. Det är klart vi ska stå upp för dom som vi ser drabbas ov orättfärdiga system. Människor som drabbas av uppenbar snålhet. Påminner om WWJD-tänket. What would Jesus do? Vad skulle Jesus ha gjort. Jag är egentligen inte särskilt intresserad av vad svenskar tänker om vad kyrkan ska göra och inte göra. Jag är mer intresserad av vad exv. Bibelns evangelier säger om detta. Jag har ingen lust att vara människor till lags som allra helst önskar att kyrkan ska stå vid sidan av. Det är inte så jag tolkar det Jesus sa och gjorde. Om det är något han utmanar oss till är att kliva in på banan och vara med i matchen.

Kyrkans Tidning kommenterar också det realtivt stora förtroende som uttrycks för SvK men det begränsade förtroende som uttrycks för andra kristna samfund.

”Enligt undersökningen har Svenska kyrkan ett relativt gott förtroende, jämfört med de andra samhällsinstitutioner man frågat om. Men förtroendet för andra kristna samfund än Svenska kyrkan är litet, och ännu mindre är det för icke-kristna samfund.
– Kanske associerar människor frikyrkorna med en konservativ syn på homosexualitet och abort till exempel. Den låga tilltron till icke-kristna samfund beror sannolikt på rädslan för islam, säger Jonas Bromander”.

Slutar aldrig förvåna mig över vad det är som fastnar i folks medvetande. Det är som om det bara är det extrema som syns och hörs. Medierna gör också sitt till för att förstärka detta. Tänker bl.a. på TV4:s inslag om Frälsningsarmén där man gjorde man vad kunde för att få FA att framstå som i första hand en homofob organisation. Annars tänker jag att det är just FA som har ett stort förtroende bland allmänheten. 

Det blir lite typ veckotidningsjournalistik om vi tar intryck av en undersökning som denna. Varför egentligern bry sig? Det vi gör är rätt däför att det är rätt utifrån vårt sätt att läsa och förstå Bibelns texter. Så må detta vara hur mycket som helst att spotta snus i motvind. Uppdraget är att fortsätta sätta spotta snus…! Hur impopulärt det än må vara.

  

”En scout ler och visslar under alla svårigheter”

22 juni 2011

Så har jag levt scoutliv i fyra dagar. Varit på scoutläger med 75 andra. Roliga möten med scouter och ledare. Det är kul att vara på läger! Det blir lite som en god parentes i vardagslunken.

Scouting är fantastisk! Att planera för ett läger på en plats där det i stort sett inte finns nån´ting förberett. Senare i sommar ska jag också delta i scouts världsjamboree med 38 000 scouter. Också detta enorma arrangemang på ett fält där det från början  inte fanns något som kunde skvallra om att ett stort läger är på gång. När det lilla lägret drog igång i lördags tog det en dag att resa tält, bygga kök och spisar, ordna med sophantering, matdistribution och tömning av toaletter. Det är spännande att se samarbetet mellan små scouter och ledare med lång erfarenhet av detta scoutliv. När vi nu idag packade ihop allt vi haft med oss och krattat upp snörstumpar och annat som blev över, så är det inte mycket som visar att där har vi levt ett dygnetrunt-liv i flera dagar.

Scouting är på många sätt ett uttrryck för ett enklare liv. Ett bevis på att det går att leva ett enklare liv än vad vår vanliga vardag är ett utrryck för. Detta tema – enklare liv- är också temat för den stora världsjamboreen i Skåne. Så enkelt det nu kan bli när 38 000 personer ska leva samman i tio dagar. Det kommer att krävas mycket för att skapa detta enklare liv.

När jag rört mig runt under lägerdagarna på Brittmässudden vid sjön Båven nära Sparreholm har jag fyllts av en så´n beundran för alla dessa ledare som gör ett läger som detta möjligt. Alla dessa som ordnat med sin semester för att kunna vara med. Jag vet att en del  nästan fått tvinga sig till några dagars semester. Alla dessa ledare som gör det möjligt för barn och ungdomar att få uppleva friluftsliv på det här sättet. Som hjälper barn och ungdomar att lära sig det man behöver veta för att klara sig under sådana här lite enklare villkor. Ni är hjältar allihop! Inte en krona i arvode kommer att betalas ut till dessa ledare. Jag har ofta anledning att återkomma till den storartade insats som alla ledare i barn- och ungdomsorganisationer gör för att skapa meningsfulla mötesplatser för barn och ungdomar. Jag tänker att samhället inte alla gånger gör vad dom borde för att uttrryckla sin tacksamhet över detta. Som om detta är en institution som kommer att finnas för alltid. Många vittnar om hur det blir allt svårare att rekrytera just ideella ledarkrafter. I allt fler sammanhang väljer man att arvodera sina ledare. Återigen – ni är hjältar ni som avsätter en del av er fritid för att vara ledare i verksamheter för barn och ungdomar! Ni är på många sätt föredomemn för andera vuxna.

Det jag ocksdå blivit påmind om under lägerdagarna på Brittmässudden, det är scouts tradition som den kommer till uttryck i bl.a. en del sånger och  scoutlagen. Bara tanken på att ha en scoutlag – vem skulle komma på det om man nu startade en verksamhet som denna? En del av det blir nästan komiskt, och om man inte tänker in gamla traditioner, hel obegripliga. I lägerboken vi haft finns den ursprungliga scoutlagen á la Baden Powell. Där talas om scoutens heder, om ”trofasthet mot konungen, sitt land, sina scoutledare, föräldrar, arbetsgivare och underordnade”. Där står att en scout är ”hövisk” och tillika djurvän. Det jag haft mest roligt åt är meningen där det står att ”en scout ler och visslar under alla svårigheter”.  Det låter sig sägas. Det får en scout att framstå som ett under av tålamod och godhet. Som alltid sätter sig över alla slags svårigheter. Bara att vissla och le så ordnar det sig! Är tillfreds med att den här delen av scoutlagen inte finns med i scoutlagen á la vår tid.

Varje morgon och kväll – då vi hissade och halade den svenska flaggan – sjöng vi scoutsången. Den framstår i sina formuleringar som en typ av nationalsång för scouterna.

”Vi äro svenska scouter vi, och löftet som blev givet, en vårdag brusande och fri står på vår panna skrivet: För Gud, för kung och fosterland, var än dig livet ställer, var redo när det gäller, med hjärta, håg och hand!.

Var redo! Hör den stormens il, som genom världen skrider, håll spänd din sträng, håll blank din pil, nu är det knoppningstider. Nu knyta vi vårt syskonband, i kärlek och i gamman, nu smida vi det samman kring hela Sveriges land!”

Jag tror inte det var så många av de scouter som sjöng med då vi hissade flaggan, som förstod vad det var vi sjöng. Ibland vet jag inte riktigt vad poängen är med att hålla kvar vi formuleringar som dessa. Är skeptisk till att bunta ihop Gud, kungen och fosterlandet på det här sättet.

Nu ser jag fram mot tio dagars världsjamboree i Skåne i slutet av juli och början av augusti. Det ska bli så häftigt! Återigen är dom där – alla dessa ledare som nu sätter ett par veckor av sin semester för detta. Dessa ledare – som många av dom – lagt ner enormt med fritid på att de här tio dagarna ska bli till en ”once in a lifttime”-upplevelse. För alla dessa är jag beredd att stå upp och göra en hur lång scouthälsning som helst. Med tre fingrar i luften! Avstår dock från att sjunga scoutsången under tiden…


När teori och verklighet inte talar samma språk

18 juni 2011

Nu läser jag en notis i tidningen Dagen om hur en handbollstränare i skånska elitserieklubben Lugi anklagas för sexuella övergrepp på några pojkar.  Efter några turer avskrivs ärendet. Det går inte att bevisa brott, anser polis och åklagare. Därefter sker inget mer och föreningen lägger locket på. Den aktuella ledaren fortsätter som förtroendevald i klubben och gör dessutom karriär i handbollsvärlden. Klubben gör vad den kan för at glömma – kvar blir grabbarna som en gång utsatts för övergreppen. Som om man utsätts för ytterligare ett övergrepp.

Det låter som en kopia på det Patrik Sjöberg berättar om i sin bok.  I skuggan av formidabla framgångar sker övergrepp som ingen tar ansvar för. Under flera års tid har rapporterna duggat tätt om liknande övergrepp i kyrkor och församlingar.

Hur blir det så här? Hur kan det komma sig att i sammanhang där de etiska frågorna finns högt upp på dagordningen där sker de mest fruktansvärda övergrepp? Som om ord och handling lever som två olika liv. Präster och idrottsledare lever alldeles uppenbart dubbelliv. Som i teorin står upp för respekten för barn och ungdomar, men inte har kraft att vilja leva upp till dessa etiska mål.

Det som egentligen förvånar mig än mer, det är att kyrkor, församlingar och idrottsföreningar inte med kraft kliver fram när övergreppen avslöjas. Vill man inte? Kan man inte? Vet man inte hur man gör? Som om man inte riktigt vill erkänna. Som om man tror att om man lägga locket på så räddar man föreningens och kyrkans rykte. Ligg lågt så lägger sig debatten. Det som hänt visar med tydlighet att detta inte är en strategi som fungerar. Jag tänker att inget annat fungerar än att bara ”sanningen ska göra er fria!” Hur mycket det än svider att erkänna det som blev fel, så finns ingen annan väg att gå. Ytterst handlar det om idrottens och kyrkornas trovärdighet. Om vi inte lyckas klara detta, vad kan vi då förväntas klara?

Min erfarenhet är att samma trovärdighetsgap som i idrottsvärlden tycks råda när det gäller sexuella övergrepp, det gäller – i än högre grad – när det gäller alkoholbruket. Inte så sällan är det just via idrottslivet som ungdomar får sin första kontakt med alkohol. Man lär sig inte bara att spela fotboll eller handboll, man lär sig också bruka alkohol. Trots att föreningar har polycidokument som säger att det ska vara spritfritt när exv. laget är på resa och deltar i cuper, uppträder ledare berusade Jag vet att det är så. Varför ska det vara så att när en idrottsförening möts till fest så ska det vara alkohol med i bilden? Varför kan man inte förvänta sig att en idrottsförening har nolltolerrans också då det gäller alkohol?  Varför i ena studen lägga ner så mycket energi på att bygga upp kroppen och i andra stunden bidra till att det man byggt upp bryts ner?  Är det något i den här logiken jag missförstått? 

Hörde för en tid sedan om lärare – eller var det företrädare för en skolförvaltning – som i samband med en skolresa druckit vin till middagen. Det hade blivit ett himla liv när detta kom till föräldrarnas kännedom. Personerna i fråga försäkrade att deetta ska inte hända nå´n mer gång. Mer grundat var ändå inte insikten att när man är på skolresa med en hoper ungdomar då avstår vi vuxna att dricka alkhol. Vi tänkte inte på det! Nej – just det. Ni tänkte inte!

Den stora och övergripande frågan är den om etikens teori och verklighet. Som att det räcker med att i teorin stå upp för etiska principer, men när det kommer till handling är det inte så viktigt. Detta gäller naturligtvis inte bara föreningslivet. Ytterst är det en fråga för oss var och en. Vad är det som är viktigt i livet och vad är det vi är beredda att stå upp för? Ytterst är det betydelselöst med alla policydokument om ingen är beredd att följa dom.