Religiös beröringsskräck

Det blir till ett intressant inlägg när ”kyrkoministern” Stefan Attefall bl.a. kommenterar debatten om skolavslutningarnas vara eller icke vara i en kyrka, i en artikel i Expressen.

Lite tröttsamt är det när det inför varje skolavsluting uppstår en debatt om huruvida skolan ska vara i kyrkan och om man ska vara i kyrkan vad man då får göra. Det blev onekligen lite komiskt när rektorn på den skola som firar sin skolavslutning i S:t Eskilskyrkan i sitt lilla tal hänvisade till ”kyrk…nej lokalen”. Mitt i ”kyrkan” kom han på att, nej kyrka får jag inte säga – det kan någon reta sig på. Så nu blev kyrkan lokal. Jag fanns själv på plats – i krage och allt – och fick många uttryck av tacksamhet från föräldrar som fanns på plats. Måhända lite övermaga, men jag tror att om vi från kyrkan fick vara med mer i upplägget av de här skolavslutningarna, så skuller det bli en större upplevelse. Har frankt påstått – också till skolan – att vi i kyrkan har en liturgisk vana och erfarenhet som skulle kunna  komma skolan till dels – om man vill det. Vi har vana vid att tänka hur man ”rytmiskt” skulle kunna lägga upp en samling som en skolozavslutning. För några år sedan – då vi hade en annan skola i kyrkan – blev alla plötsligt sittande och undrade vad som nu skulle hända, varvid en lärare hoppade fram och sa att nu var det slut.

Stefan Attefall står upp till försvar för skolavslutningarna i kyrkan, och får – naturligtvis – mothugg av Christer Sturmark i Humanisterna. Tidningen Dagen skriver om det här.  Attefall går längre än så när han via andra exempel tar upp hur den religiösa beröringsskräcken drabbat det offentliga Sverige. I Ängelholm har kommunen bestämt att det är kränkande att någon ska behöva se skyltar som hänvisar till en ”Väygkyrka”. Så något tillstånd att sättra upp dessa skyltar tänker kommunen inte ge.

Jag håller med om att denna – ska vi kalla det för skräck – ibland får just komiska proportioner. Känns som det bara är i Sverige som sådant kan hända. Trots att 22 trossamfund varje år får dela på hela 50 miljoner kronor, så är det som om mer än en är på väg att få hjärnblödning för denna lilla rännil som tillfaller kyrkor och samfund i Sverige. Jämför med stödet till kulturverksamheten som får ca 6 415 miljoner kronor per år och presstödet som är 550 miljoner kronor. De trossamfund som får bidrag företräder drygt 8 % av Sveriges befoklning. Sanningen är ju närmast att det offentliga profiterar på det idella arbete som utförs i kyrkor och samfund i bl.a. ett omfattandee socialt arbete – ett arbete som i hög grad kommer en kommun till del. Tänk tanken hur det skulle bli om alla församlingar i ett ögonblick la ner all sin verksamhet och stängde alla sin lokaler – lokaler som man f.ö. byggt med egna medel? Hur skuller det då bli? Det är klart att det skulle märkas.

Jag tänker att det är en förhållandevis liten klick som driver sin kritik mot att kyrkor och trossamfund ens bevärdigas med en blick från det offentliga. Låt dom hållas – det är ju så denna lilla klick resonerar –  men se till att de gör det utanför allt vad offentlighet heter. In i det privata – så långtin  som möjligt. Som om kyrkor och samfund inte funnes. Som om troende människor skulle förbjudas att ens tala med någon om sin tro, än mindre hävda nå´n typ av rättigheter idet svenska samhället.

Jag kan förvåna mig över den tondövhet som präglar det etablissemang som driver de här åsikterna. En tondövhet för behovet av sammanhang för tro och livsfrågor. Som om  dessa behov inte alls finns. Som vore dom helt konstrueradee och bara vi får reda på det så upphör behovet.

Jag tänker att vi är på väg in i en tid då de religiösa frågorna och livasåskådningsfrågorna i en bredare mening kommer att ta än större plats. Då dessa frågor kommer att debatteras med en strörre frimodighet än vad somn görs nu. Då många människro träder fram och står upp för sin tro och förväntar sig att få ta plats. Då får vi ordna kurser för kommunala tjänstemän och andra i hur man bemöter människor som hävdar sin tro och sin religiösa tillhörighet och kräver att få bli respekterad för detta. Det är inte så att lagen om religionsfrihet enbart ska tolkas som en lag om frihet från religion. Varför ska man behöva påminna om detta i det för övrigt så upplysta Sverige? Nog är det vi kallar för utvecklig i själva verket underutvecklat.

2 kommentarer till Religiös beröringsskräck

  1. stevegrasberg skriver:

    Kan bara hålla med. Kyrkofobi är den nya folksjukdomen.

  2. Stig Svensson skriver:

    Nej! Kyrkofobi är ingen folksjukdom. Det är snarare ett friskhetstecken. Att tro och att utöva vidskepliga ritualer är däremot sjukt, eller åtminstone fördummande, vilket också syns på kommentarer från jesuskramarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: