”Vägen är smal men livet är brett”

Har just läst ut boken ”Vägen är smal men livet är brett” – Libris förlag. Boken är skriven av Dagen-journalisten Carl-Henric Jaktlund. Har inte läst något av det han skrivit tidigare. När jag läst boken har det kännts lite som att stå vid sidan av och se hur Jaktlund bearbetar sina upplevleser av att vara en del av den svenska Pingströrelsen. Inser att mina erfarenheter av en frikyrkoförsamlingar på många sätt är olik den Jaktlund beskriver.

Jaktlund återkommer gång på gång till tanken att det finns ett både och. Radikaliteten riskerar att gå över styr därför att man blir så ensidig. Jaktlund talar om det som ”navelskåderi”. Det finns en risk, och många har påtalat den, att ett alltför stort fokus bidrar till ett ensidigt perspektiv.Den som fokuserar tänker samtidigt bort det breda perspektivet. Det låter så eftersträvansvärt att fokusera, men det är förenat med risker.

Boken återkommer till det riskabla att bara tänka inåt. Att inåt är viktigare än utåt. Att be är viktigare än att arbeta. Så skriver Jaktlund: ”Men det duger inte att fastna i studiecirklar, det kan inte bli enbart lyfta händer i gudstjänster och sedan inget mer. Det kan bli för mycket stearinljus och retreater i en kristen människas liv”.

Jag gillar när Jaktlund för ett resonemang om att hitta balansen mellan mitt eget  jag och andra. Han påstår frankt att ”det går inte att följa Jesus och ägna sig för mycket åt det egna”. Jag tänker att det är mycket kring detta vi har anledning att fundera vidare. Vi lever i hög grad i en tid med fokus på mig och mitt eget. Också som frikyrkorörelser har vi en tradition som mycket handlat om mig själv och min egen tro och bekännelse. Det är som om vi inte riktigt hittar vägen från den egna omvändelsen till ett liv i relation till andra. Jag håller med Jaktlund när han skriver att ”det paradioxala är att det är just då, när andra sätts i blickfånget, som det egna livet utvecklas”. Sanningen är att det är den som ger som får. Den som sår som får skörda.

Intressant när Jaktlund citerar en Magnus Persson som sagt: ”alltså den där ‘jag behöver djupare undervisning’ som man ibland hör. Det är en myt, en missuppfattning. Vad kristna behöver göra är att börja leva….Lev, möt människor, samtala om tron, lyssna på dem och deras frågor, dela deras liv. Då ökar aptiten efter mer, då växer man”. Bra formulerat! Känner igen erfarenheten där det efterfrågas mer av bön och mindre grupper, men få kommer när vi bjuder in till det. Ska det blir något av vår bön och bibleläsning, så måste det grunda sig i ett behov. Som att den som jobbar blir hungrig och söker mat att stilla sin hunger med.

Jaktlund är bra på att formulera sig så att det blir till meningar man gärna vill komma ihåg. Meningar som sammanfattar och ger riktning. Som den här: ”Utmaningen är egentligen inte att få in Gud i människors liv, utmaningen ligger snarast i att hjälpa till att upptäcka och se den Gud som redan finns där”.

Jag tänker att varje mening, som denna, utmanar mycket av vårt sätt att tänka om tro och kyrka. Konsekvenser vi har anledning att dra. Så lätt att nicka och hålla med, men inte riktigt förstå hur radikalt det är. Det blir så lätt gamla hjulspår.Nu och då funderrar jag över poängen med min förkunnelse. Vad händer i en människlas liv? Är det som stt stapla ved? Att samla på hög? För en typ av framtida bruk, men inte nu. Vilka förväntningar kan jag som predikant ha på att det jag säger ska få konsekvenser i en annan människas liv? Tänker att när jag inte längre har några fäörväntningar på vad som skulle kunna komma ut ur en predikan då är det dax att lägga av. Då blir det bara prat till ingen nytta. Som att hålla en tradition vid liv. Detta har jag inte lust med.

Har varit en intressant läsning – även om jag läst boken med en typ av utanförskap. Tycker att mycket av det Jaktlund presenterar som en typ av nyupptäckter, det är i nå´n mening självklarheter i det som är min tradition. Ändå intressant att få det formulerat så som Jaktlund gör det. Kommer att ha anledning att återvända till boken. Att hämta upp meningar som en typ av ikoner att se in i. Det självklara mår väl av att ständigt upprepas.

En kommentar till ”Vägen är smal men livet är brett”

  1. Kristina Färdeman skriver:

    Jag läste hans tidigare bok ”Jesus gick vidare meen kyrkan står kvar” md samma upplevelse av utanförskap där man ändå delar hans slutsatser. I den bearbetar han sin tid som ungdomspastor med ungefär samma slutsatser. Jag lät boken cirkulera i styrelsen för att ha den som diskussionsunderlag för framtidsvisioner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: