Inte alltid som vi tänkt oss det.

Livet blir inte alltid som vi tänkt och planerat. Det är lätt att fastna i det som inte blev. Det var ungefär så jag hade tänkt att inleda mina minnesord i samband med kollegan Kjell Öhrvalls begravning i går. Jag valde bort de där inledande meningarna och sa det jag tyckte var viktitgast, nämligen att vi är tacksamma till Gud för vem Kjell varit och det han betytt för så många – som make, pappa, vän och pastor.

Kjell dog efter ett knappt års kämpnade med sin cansersjukdom. Kroppen bröts ner, men inte Kjell. Många vittnade om detta. Vi var upp mot två hundra personer som i går tog avsked av Kjell. Många ville vara med. Kjell dog med sju år kvar till sin pension. Om inte mitt i livet, så mitt uppe i det som varit hans passion och kallesle.

Någon beskrev det som att Kjell lämnar inte ett tomrum efter sig. Det han lämnar är ett rum fyllt av så mycket. Tycker det är bra tänkt. Jag förstår känslan av att en person som dör så uppenbart lämnar en plats tom. Frågan är ändå vad vi fokuserar på. Kjells död skapar andra förutsättningar såväl för familjen som församlingen. Nya utgångspunkter att förhålla sig till. Jag brukar tänka att livet gåer vidare, men på ett annat sätt. Så måste det få vara.

Bland det bästa jag hört i genren minnesord är det Chris Pattern, dåvarande talesperon i utríkersfrågor i EU, sa i samband med Anna Lindhs begravning:

”We do not judge a book, a poem or a symphony by its length but by how it touches and moves each one of us”.

Poängen är inte hur lång boken elletr symfonin är utan hur den berör oss. Pattern menade att det också gäller en människas liv. Kan det sägas bättre än så. Det avgörande är inte hur långt det blev, utan hur det berört andra.

Livet blir inte alltid som vi tänkt och planerat. Det gäller i stort som i smått. Detta får vi förhålla oss till. Det enda vi vet det är det ögonblick som nu är. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Så klokt skrivet och tänkt. Det kan inte vara på nå´t annat sätt. Jag tänkte så när vi satt hemma på altanen i går kväll tillsammans med en nyvunnen vän och samtalade om hur socialt komplicerat det kan bli i livet. Det är lätt att förtvivla. Lätt att ge upp. Jag tror att Lina Sandells ord om att ta ett ögonblick i taget är en tröst. Allt går inte att överblicka. Allt kan inte lösas i ett enda nu, men gör det bästa av det ögonblick som är. Jag skulle oroa ihjäl mig om jag inte får klamra mig fast i detta. Jag som så lätt ändå oroar mig.

När dagen var slut satt vi trötta härhemma. Det blev en heldag nära inpå livets realiteter. Jag räknar döden dit. Många tankar som gör sig påminda. Om både livet och döden. Hur svårt det kan bli när konflikter liksom låser en situation. Hur obegripligt det blir när myndigheter ger sig in tämligen bryskt i en människas liv. När människor inte blir trodda. Dagen igår var tänkt som en arbetsparentes i min semesterledighet, men jag känner hur den dröjer kvar.  Kvällen avslutades med ett telefonsamtal som kändes som närmast ovekligt. Jag ska återkomma till det. Det är en helt annan historia, som man brukar säga – verkligen en helt annan historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: