Så lite vi berättar för varandra

Det är alldeles uppenbart att många blev berörda av gårdagens ”Sommar” i P1 då Monika Nyström berättade om hur hennes man drabbades av cancer och efter 1 1/2 år avled i sin sjukdom. Hon berättade om barnens reaktioner. Om hur sjukdomen påverkade hennes och hennes mans relation och hur slutligen döden skapade som en reva i livet. Jag förstår att många inte bara blev berörda av det Monika Nyström berättade utan i hög grad rörda. I går var det över 300 personer som surfade in på det blogginlägg jag skrev om Monika Nyströms ”Sommar”. Idag är det redan upp mot 70 som klickat sig fram till min blogg. De flesta av dessa nästan 400 personer verkar ha letat upp SR:s egen webbsida där Monika Nyström presenteras. Flera vill veta vem hon är. Jag ser det också på de sökord som lett fram till min blogg.

Jag tänker att berättelser som den Monika Nyström berättade berör därför att den skildrar en del av livet. Hur ofta vågar vi eller vill vi berätta så om våra livserfarenheter? Jag tänker att det är så lite vi vet om varandra. Mycket t av det vi pratar med varandra om håller vi på ett allmänt och mer generellt plan. Hur ofta talar vi inte om saker och ting som ”man” har väl osv. I stället för att säga ”jag” så kamoflerar vi våra berättelser på ett sätt som att det kunde gälla vem som helst. Som om vi drar oss för att vara personliga. Än mindre vill vi vara privata.  Som om vi inte skulle stå ut med att höra en del av en annans privata berättelse.

Nu och då pratar vi om detta i kyrkan. Om hur sällan det är som vi pratar mer personligt om tron. Det som, som så mycket annat i livet, är just så personligt. På många sätt går vi omkring ganska annonyma för varandra. Vi tror vi vet vem den andre är, men det är verkligen inte mycket vi vet. Jag tänker om detta som en typ av fattigdom. Kanske bottnar det i en rädsla för att lämna ut sig. Vad ska andra säga? Hur ska andra reagera? Eller vem är jag att ha något att berättata om? Vem kan tycka att mina personliga erfarenheter är något att lyssna till? Hur kommer det sig att vår tid med sin närmast egoistiska inriktning skapat tänk som detta? Är det måhända en reaktion mot en tidsanda som denna?

Jag tänker att det är när vi delar erfarenheter av det mer personliga slaget som vi hjälper varandra att leva. Det är då det visar sig att det jag gått och funderat på det har också andra gjort. Så många gånger har jag i sjäölavårdssammanhang fått frågan – efter det att en människa beräöttat om sitt liv och sina problem: tycker du jag är tokig? Som om mitt livs tunna isar inte gäller också för många andra. Livet blir svårare att leva när det blir för mycket av yta som gäller. Det är då vi rycker upp oss och spelar ett spel för varandra. Vem står egentligen ut med det?

För den som ännu inte lyssnat till Monika Nyströmns ”Sommar”-program – gör det!  Låt dig beröras av hennes personliga berättelse. Se det som att vågar hon, så vågar du! Också du har en berättelse som vill bli berättad!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: