Världens Barn i Eskilstuna – hur stort som helst!

30 augusti 2011

Nu är vi på gång igen! I förra veckan drog vi igång årets kampanj för Världens barn. Det känns lite pirrigt och högtidligt. En spänning inför det som ligger framför. Precis som det ska göra. När vi anar att vi har något stort på gång – igen!

2010 samlade vi i Eskilstuna in 1 377 000 kronor/14.36 per kommuninnevånare. De senaste fem åren har vi samlat in fantastiska ca 6 000 000 kronor. Fem år i rad har vi tagit emot diplom som berättar om att vi blivit årets storstadskommun. Det finns mycket kraft att hämta i detta inför en ny kampanjhöst. Vi vet hur man gör och vi tänker göra det ett år till. Det vi från Eskilstuna bidragit med i Världens Barn-insamlingen har gjort märkbar skillnad.

I söndags predikade jag över texten som handlar om att lärjungarna, dom som levde allra närmast Jesus, bråkade om vem av dom som var störst. Denna vanskliga vuxenlek där så mycket går ut på att vi jämför oss med varandra. En del startar krig för att bevisa att man är störst. Det är som om vi vuxna inte skyr några medel när det gäller att ta oss fram i livet.

När Jesus fick klart för sig vad det var lärjungarna höll på med, tog han ett barn och ställde det framför dessa tolv vuxna som käftade om vem av dom som var mest betydelsefull. Så menade Jesus att barnet kan hjälpa oss att förstå det som är viktigt och alldeles avgörande i livet. 

Jag tänker att det är just den insikten som är den viktigaste drivkraften i Världens Barn-kampanjen. Genom att ställa fram barnen och barnens situation och behov är det som om vi får ett annat perspektiv på vad det är som är viktigast i livet. Det viktigaste perspektivet är det som barnen representerar.

Vad kan vara viktigare än att stå upp för världens barn? Det finns inget viktigare. Tänk, när vi står där med våra insamlingsbössor eller på annat sätt försöker få människor och företag att skänka pengar, att vi står där med världens barn i ryggen. Inte har vi anledning att blygas för det vi gör eller skämmas för att vi tigger. Jag tänker att vi med världens barn i ryggen har anledning att be om hur mycket som helst. När vi blir trötta och kanske småfryser där på vår post, låt oss då påminna oss detta. Varenda krona vi kan samla in bidrar till att göra skillnad för världens barn. Varenda krona gör skillnad! För många barn saknar fortfarande alldeles för mycket. Därför vill vi bjuda in varenda Eskilstunabo att göra skillnad för världens barn. Också den här hösten.

Nu satsar vi brett. I vår kick off i förra veckan meddelade kommunalrådet Ann-Sofie Wågström att Eskilstuna kommun beslutat köpa in 200 ex av nya ”Noveller för Världens Barn”. Tidigare riksdagsledamoten Laila Bjurling har vi engagerat för att gå från företag till företag, från affär till affär, för att få dessa att skänka pengar till vår insamling.

Tisdagen den 13 september spelar GUIF sin första hemmamatch och då är vi på plats. Då ska vi göra om Sporthallen till ett Världens Barn-palats. Vi kommer att utmana GUIF:s alla sponsorer att göra stordåd för Världens Barn. Hur stort kan det inte bli när två så betydelsefulla sammanhang i Eskilstuna slår sig samman i en gemensam insats. Hur stort som helst! Såväl GUIF som vår lokala Världens Barn-kampanj tillhör det bästa som landet kan visa upp. Dettas ska bli hur spännande som helst.

Till detta kommer att vi lyckats få med både tidningen Folket och Eskilstuna-Kuriren i en och samma kampanj. När hände det senast? Här skriver E-K om vår kick off. Nu lägger dessa två tidningar konkurrensen åt sidan för att bidra till att vi lyckas också i år med vår lokala kampanj. Världens Barn i Eskisltuna är stan´s allra bredaste plattform för samarbete mellan organisationer och föreningar, kyrkor och församlingar, privatperrsoner och näringsliv, idrottslivet och kulturlivet. Så mycket som är på gång!

Kampanjen pågår fram t.o.m helgen den 14-16 oktober. Fredagen den 14 oktober sänder Svt sin gala till förmån för Världens Barn. På söndagskvällen den 16 oktober kl.18.15 redovisas hela insamlingen. Nu hoppas vi att Svt tagit intryck av vår kritik för hur man förra året skildrade den lokala Riksinsamlingen. Vi tänker inte ett år till ställa upp på att närmast förlöjligas av Svt:s lustigkurrar. Det budskapet hoppas vi har gått fram till Svt:s och Radiohjälpens ledningar.

Välkomna med i årets kampanj för Världens Barn! Jag ska göra vad jag kan att på min blogg skildra det som händer i vår lokala kampanj.

Annonser

”Rasistisk politik”

29 augusti 2011

I går kväll hörde jag TV4- Nyheternas Lena Sundström kommentera Migrationsverkets kritik att regeringen inte gör något för att underlätta familjeåterföreningen för de somaliska familjer som finns i Sverige. I 1 1/2 år har diskussionerna förts om hur man ska kunna säkerställa att det är rätt barn som föräldrar ber att få till sig. Eftersom det inte är möjligt att få till godkända pass i Somalia har man krävt att barnen DNA-testas. Även när detta är gjort avslås nästan alla förfrågningar om uppehållstillstånd. Nu ryter Migrationsverket till och vill få regeringen att göra något. Jag vet inte om jag någonsin hört Migrationsverket ta ton mot regeringen på det sätt man nu gör. Migrationsverket menar att den situation som nu uppstått får helt orimliga konsekvenser.

När så Lena Sundström kommenterade regeringens totala passivitet i frågan så gjorde hon det genom att säga att regeringens sätt att inte göra något uttrycker en ”rasistisk politik”. Jag tror inte jag någonsin hört en nyhetskommentator uttrycka sig så rakt. Det var alldeles uppenbart att Lena Sundström var skakad av det hon hade att kommentera. Och att migrationsminsieter Tobias Billström meddelat att han inte hade något att säga.  Migrationsverkets rättschef – en av verkets högsta chefer som var den som levererade kritiken mot regeringen – hade flera exempel på att det visst går att  ändra lagar, om detta nu behövs, på bara några veckor. Underförstått låg i detta att regeringen inte vill göra något för att underlätta dessa familjeåterföreningar. Jag kan förstå Lena Sundströms kommentar. Vad ska man säga när regeringen så uppenbart inte vill?

Gillar att Lena Sundström i en mening ”föll ur ramen” för idealet av den partiske nyhetsjournalisten. Även en nyhetsjournalist måste kunna få uttrycka att  saker och ting passerat gränsen för det rimliga och anständiga. Jag reagerar 0ckså på att Billström inte hade något att säga. Så fegt att krypa undan. Med vilken rätt väljer ett stadsråd som är ytterst ansvarig i en fråga att passa såsom Billström nu gjort? Om inte den högst ansvarige har något att säga, sänder det signaler ner i departementet att inte någon annan heller ska säga något. När ett statsråd tystnar tystnar ett helt departement. Det Billström måhända inte förstår är att också detta sänder signaler. Dummare än så är inte vi tittare.

Det blir bara tydligare och tydligare att regeringen tappat kontrollen kring migrations- och flyktingpolitiken. Välgörande att det också blir sagt!


”Att mötas ansikte mot ansikte, som uttrycket lyder. Vad betyder det?”

22 augusti 2011

Lyssnade i morse till Kulturnyheternas Mikale Timms betraktelse över medias rapporter av terrorattentaten i Norge. Vid den här sortens katastrofer får medier en annan roll än traditionellt granskande. Kulturradions Mikael Timm ser tillbaka på en månad där själva tonen i det offentliga samtalet blivit nyhetsstoff. Så mycket intressant han hinner säga på bara några få minuter. Han reflkekterar bl.a. över den debatt som i spåren av tragedin i Norge  uppstått om kommentarsfunktionen tidningar och etermedia numera har. Det vill säga – vilka lyssnare, tittare och läsare ska få några rader att kommentera världen på. Vilka åsikter är tillåtna? Han säger bl.a. följande:

”Detta är alltså det offentliga samtalet. Vi sänder budskap till varandra och det är inte samma sak som att mötas. Att mötas ansikte mot ansikte, som uttrycket lyder. Vad betyder det?

I andra moseboken heter det att Herren talade till Moses ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Gud stängde inte ner kommentarfunktion för Moses, tvärtom. Uttrycket ansikte mot ansikte återfinns på flera ställen i Bibeln. Paulus säger i tredje korinterbrevet att jag som “är så ödmjuk, när jag står ansikte mot ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är långt borta”. Möts man ansikte mot ansikte blir man mindre tvärsäker, mer benägen att göra undantag, att se nyanser. Man hör den andre. Något händer i själva mötet som är större än åsikterna. Offentligt samtal på nätet är däremot en slags primalskrikspolitik.

Återstår det gamla, en del skulle säga förlegade, folkrörelseidealet. Att mötas, att steg för steg forma en egen åsikt. Kanske viktigare: att lära sig bli motsagd, lära sig lyssna. Lyssna. Det är ganska sällsynt i det offentliga samtalet. Det gäller att få med så många som möjligt i det mötet. Att hänvisa obehagliga åsikter till bloggosfären är inte så klokt. Risken finns att någon drar slutsatsen att enda sättet att ta sig från fotnoten till förstasidan är att använda våld. Då är det för sent att börja samtala. Det är inte kommentarsfunktionen som behöver förnyas, det är demokratin. Men då måste också media våga vara granskande, våga gå i debatt och överlåta samförståndet till statsmakten”.

Håller med Mikael Timm om att det hänt något med det offentliga samtalet. Själva mötet håller på att gå förlorat. Som om vi nöjer oss med att meddela budskap. Visst gäller det om bloggandet. Som om mediet inte riktigt inbjuder till samtalet. Har iblansd funderat över hur långt man måste gå i sitt skrivande för att närmast provocera fram kommentarer. Så mycket möte blir det inte.

Har också funderat över Facebook – detta fenomen i cyberrymden – som omfattar så många. Hur många av alla dessa är egentligen intresserade av att föra ett samtal? Inte särskilt många. Blir ibland uppriktigt förvånad över en del av det jag kan läsa. Tänker att den som skriver inte verkar förstå att det kommer att läsas av andra. Som att man då man sitter själv framför datorn och skriver tappar insikten om vad det är man säger till en annan. Man skriver det man förmodligern inte skulle vara beredd att säga till någon ansikte mot ansikte. Varför då skriva det på nätet? Vem blir jag utifrån det andra läser av det jag skriver?

Det är sant att mycket går fölorat då vi på många sätt väljer bort samtalet ansikte mot ansikte. ”Möts man ansikte mot ansikte blir man mindre tvärsäker, mer benägen att göra undantag, att se nyanser. Man hör den andre. Något händer i själva mötet som är större än åsikterna”, med Mikael Timms ord. Precis så! Något händer i själva mötet. Så spännande att tänka så.

”Återstår det gamla, en del skulle säga förlegade, folkrörelseidealet. Att mötas, att steg för steg forma en egen åsikt. Kanske viktigare: att lära sig bli motsagd, lära sig lyssna. Lyssna. Det är ganska sällsynt i det offentliga samtalet”. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat orden att ”Mötet gör skillnad!” Nästan som ett mantra. Det kan- som Mikael Timm säger – uppfattas som förlegat att häva mötet som outstanding, men jag vill fortsätta att göra det.  Vad kan vara viktigare än att vi möts?

Tänker att det största hotet mot detta så avgörande möte, det är att vi av tidsskäl väljer bort det. Vi tar oss inte tid att mötas. Vi skriver ett mail istället. Eller några rader på Facebook. Eller lämnar ett meddelande på en telefonsvarare. Eller skickar ett sms. Vi väljer att jobba över i stället för att träffa vänner eller delta i en studiecitrkel. Det är som om mötet och samtalet kommer av sig. Som om vi glömmer hur man gör. Jag tänker att välfärd också handlar om att finnas i sammanhang där man möter andra. Sammanhang som är gjorda för att mötas ansikte mot ansikte. Vi behöver värna just dom sammanhangen. Att aktivt välja bort annat för att få tid att mötas ansikte mot ansikte. Vi har inte all tid i världen. Då blir det alldeles avgörande vad vi gör av denna begränsade resurs.

 

”Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare”

20 augusti 2011

Tillbaka till veckans nummer av Kyrkans Tidning. Som sagt – mycket finns att läsa och fundera över. Över nästan en hel sida skriver Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan, om hur kyrkan förhåller sig till det mångkulturella och det mångreligiösa samhället. Jag vet inte alls vem denna Helena Edlund är, men det hon skriver är inte direkt det man förknippar med mainstream i Svenska kyrkan. Nog måtte detta sätta ”andarna” i rörelse.

Helena Edlund är, kort sagt, kritisk till hur SvK ställer upp som en av islams allra främsta försvarare.”I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan in som en av islams allra starkaste försvararare”. Edlunds fråga, som återkommer i debattartikeln, är den om vad som händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt? Det är åtmindstone Helena Edlunds egen utgångspunkt att det SvK nu tycker i den här frågan är alltför korrekt tyckt.

”Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden, värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får vackert acceptera diverse framställningar av Jesus med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifrågasättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas? Tydligen inte”.

Den, som jag också tycker, intressanta frågan är den hur det toleranta föråller sig till det intoleranta? Fundera lite på det! Närmast retoriskt frågan Edlund: ”Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns”.

Det Edlund flera gånger återkommer till handlar om kyrkans idetitet och faran att glömma bort vad vi själva står för. Detta var en av de frågeställningar vi disskuterade med Lunds biskop Anjte Jackelén i samband med ett seminarium under World Scout Jamboree. Då handlade det också om religionsdialog. Vi samtalade om hur evangelisation och dialog förhåller sig till varandra. Att det finns diken åt åtmindstone två håll. Att evangelisation utan dialog förfelar sitt eget syfte, och att en dialog där vi närmast blygs för vår egen övertygelsde är lika galet. Det måste vara möjligt att ha en dialogisk utgångspunkt i mötet med en annan – också av annan tro och religion, och samtidigt vara tydlig i det som är den egna öveertygelsen. Vad blir det för nå´n sorts dialog när den ena parten tycks blygas för evangelium?

Edlund slutar sin debattartikel med en uppmaning till att det nu är dags att ta sig en seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad som utgör vår särart. Måhända är det problem som Edlund för till torgs ett utrryck för en vilsenhet bland kristna och kyrkor kring hur vi ska förhålla oss till det som är vår tid och vår tids frågor. Som om vi inte vet vad vi ska säga. Kanske grundar det sig i att vi som kallar oss kristna har en tämligen grund kunskap om det som är Bibelns berättelser.  Teologi har blivit en fråga för experter och inte något för kristenheten i stort. Vi tycks mest upptagna av allt det problematiska i Bibelns texter, så att vi helt kommer av oss, och inte ens får fatt i det som i allra högsta grad ändå har relevans ivår tid. Som om barnet åker ut med badvattnet.

Jag tänker att dialogen med andra egentligen blir riktigt grundad om den får föras tillsasmmans med ett samtal kring det egna. Håller vi inte det egna samtalet igång  – samtalet om tro och liv i en kristren kontext – så blir vi tämligen tystlåtna i en dialog. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga, därför att vi inte övar oss i att i vårt eget sammanhang formulera en egen ståndpunkt. Den grundläggande frågan är ju vad vi tror på? Vem menar vi att Gud är och vad får den tron för konsekvenser i vårt sätt att leva och förhålla oss till frågor aktuella i vår tid? Det borde rimligtvis vara angeläget att avsätta tid för detta. Eller?

Jag tänker att poängen med Helena Edlunds debattartikel i Kyrkans Tidning är att den ställer viktiga frågor. Frågor som det är så lätt att väja inför. Hoppas att många tar sig an denna utmaning och inte bara sopar allt detta åt sidan som närmast extremt.


Om att vara eller inte vara kyrka?

19 augusti 2011

I går kom ett nytt nummer av Kyrkans Tidning. Jag gillar den tidningen även om den tar sig an verkligheten som om det bara är Svenska Kyrkan som gäller. Ler lite – för mig själv – när jag påminner mig den kritik vi som frikyrkliga ibland bestås med – att vi är en föreningskyrka och mer än annat upptagna av vårt eget. Just nu vet jag ingen kyrka som är så föreningsmässigt upptagen av sig själv som Svenska Kyrkan. Ingen kyrka talar så exklusivt om medlemsskap som Svenska Kyrkan. Ändå är det så oändligt många av Svenska Kyrkans medlemmar som inte ens vet om att man är medlemmar i denna kyrka. Motsägelefullt må man säga. Som en typ av understatement…

Den här veckans nummer av Kyrkans Tidning borde ligga framme länge för läsning och eftertanke. I tidningen finns ett referat av SOM-institutets undersökning av svenskars vanor, beteenden, åsikter och värderingar när det gäller samhälle, politik och medier. I korthet menar man i SOM-rapporten att nära halva svenska folket säger att de tror på Gud. En femtedel ber regelbundet och nära var tionde går till gudstjänster varje månad. 40% av de som uppger att de tror på Gud har inte varit på gudstjänst eller möte någon gång under det senaste året.

Det är säkert rätt som Kyrkans Tidning gör i en kommentar, hävda att vi har anledning att problematisera vad det menas med att tro. ”Att tro på en Gud man inte ber till, det måste röra sig om en tro som försanthållande. Det vill säga: Jag tror att det är sant att det finns en Gud, men vad detta skulle imnnebära i mitt liv är en öppen fråga. Men den tro som får näring i kyrkorna är inte försanthållandet utan tro som realtion, tro som tillit…Den som har en tro i vänteläge kommer sannolikt inte att söka sig till kyrkan förrän livet bränner till. ..Då står kyrkan beredd att ta emot och gör ofta ett bra jobb”. Så menar KT:s skribent att ”något gigantiskt misslyckande är siffriorna inget tecken på”.

Detta skulle förmodligen inte Bo Brander, kontroversiell präst i Lund, hålla med om. På samma sida som KT:s kommentar skriver han själv i en signerad kolumn om hur mycket av det som sker i kyrkan missar målet när det gäller att möta människors andliga längtan. ”Det är kanske inte alls är så att den som söker sig till kyrkan vill ha kinesiska gympaövningar eller kvasifilosofikt mummel, utan att man söker sig till den kyrka där man kan få utgjuta sin smärta och be om förbarmande över siitt liv utan att bli förnedrad”.

Jag måste erkänna att jag inte känner mig lugnad av KT:s komentar att vi kan sitta lugnt i båten. SOM-rapporten är inget att oroa sig för. Blir man inte oroad över att så många av dom som säger sig tro på Gud inte tycks ha något behov av kyrkan, så känns det som om ribban inte ens är på plats.

Carolina Johansson berättar på sin blogg ”Rambling thoughts” om samtal hon deltagit i som just handlar om hur kyrkan möter människors andliga längtan. Jag tänker att det måste varas just det samtalet som är viktigt. Förstår att SOM-rapportens ndersökning om människors tro på Gud lämnar ett vidöppet fält för tolkningar, men en välvillig tolkning är ändå att det bland många av dessa som säger sig tro på Gud finns en andlig längtan. Det är väl inte orimligt att vi som kyrkor och församlingar låter oss utmanas av detta. Vad ska vi ha kyrkorna till om de primärt inte  får vara en plats där vi möts med vår andliga längtan? En längtan efter att mer få lära känna Gud. Vad vi än gör, måste väl ändå detta var vårt fokus. För, som nå´n sagt, om inte vi bekymrar oss över detta, vem gör det då? Om inte vi använder kyrkans alla resurser för att göra Jesus Kristus känd och trodd, vem gör det då?

Ja, nog finns det ett och annat att fundera över! Jag nöjer mig inte med att tröstas av Kyrkans Tidsnings redfaktionskommentar att allt syns OK. Det kan rimligtvis inte vara OK när så många lämnar Kristi kropp därhän. Några cirklar borde vi väl rubba på, eller?

Återkommer i en ny bloggpost till en stort uppslagen debattartikel i nämnda nummer av Kyrkans Tidning – en artikel som har rubriken ”Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare”. Det handlar om hur kyrkan företräder kristen tro i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle.


Vad ska man tänka om detta?

12 augusti 2011

Nu rapporterar media – Dagen och DN –  om hur Israels regering fattat beslut om att bygga 1 600 nya bostäder i östra Jerusalem. Beslutet innebär att Israel tar nya kliv in i de delar av Jerusalem som bebos eller bebotts av palestinier. Palestinier får besked om att husen de bor i är olagliga. Väljer man att inte flytta frivilligt blir man vräkt och husen rivs. Enligt samma rapporter som beträttar om de 1 600 bostäder som nu ska byggas finns långt framskridna planer på att bygga ytterligare mer än 2 000 bostäder. DN beskriver beslutet som ”en känga både mot palestinierna och mot USA, som försöker få i gång de havererade fredsförhandlingarna. Det är nästan så jag tror att något varit i görningen, då – återigen – den ultraortodoxe politikern Eli Yishai, gör ett utspel som för att köra in en pinne i hjulet.

EU kritiserar Israels beslut att bygga dessa 1.600 nya bostäder i Östra Jerusalem. EU har ”upprepade gånger uppmanat Israel att sluta med bosättningar” skriver utrikeschef Catherine Ashton i ett uttalande. Dramaturgin är densamma som den alltid barit: Israel förändrar ”the fact on the ground” genom att bygga bostäder och mur. EU, USA och andra författar uttalanden. Det är som om israelitiska politiker lärt sig, att det bölir aldrig annat än ord från de som kritiserar dom. Därför kan dom hållas. Envist håller dom fast vid sina mål att förändra förutsättningarna till den grad att tanken på en tvåstatslösning inte ens längre gäller som en möjlighet i teorin. Frågan är vad som kommer att hända i september då denb palestinska myndigheten har sagt att man ensidigt ska utropa en egen stat. Då ställs frågan på sin spet. Äntligen är jag beredd att säga. Det kan då inte längre vara möjligt för världens stataer att bara pladdra på och aldrig vara beredda att sätta kraft bakom sina uttalanden. Om nu den palestinska myndigheten gör slag i saken – många trycker på för att det inte ska bli så – måste erkännanden av denna nya stat följas av någon typ av handling. Varför erkänna en ny stat för att sedan vara se på hur den mosas sönder av en granne? FN, som såg till att Israel kom till, borde vara den som går fram tuffast för att se till att också en palestinsk stat kommer till stånd. Ser dett som en i hög grad moralisk fråga för FN. Om FN nu tänker i sådana banor?

Läs gärna den länkade artikeln för att få lite perspektiv på det ”vanliga” livet i Israel och det som ligger till grund för de protester som nu pressar premiärminister Netanyahu ocvh hans regering. Artikeln – denna vardagsberättelse – ger en typ av beskrivning på ett land där det egna landets välfärd fått stå tillbaka för det man alltid talar om som landets säkerhet. En typ av exklusivit tänkande som närmast mal ner det egna landet. Man blir så focuserad på det man uppfattar som hot från sin omgivning att man blivit blind för det som händer i det egna landet. Måhända är det så att tillräckligt många av Israels befolkning nu fått nog, och inte längre låter sig duperas av en kolerisk utrikesmimnister och en premiärminister som manövererar en regering bestående av bitvis extremistiska partier. Måhända är det så att denna inre ”revolution” som bl,a, utrikesminister Liebermann viftar bort som ingenting, är det som kan komma att förändra också förutsättningarna för ”den palestinska frågan”. Jag vet faktiskt inte var annars något hopp står att finna.


Början på slutet – om tappad tillit och moralisk bakrutt

11 augusti 2011

I en signerad ledarartikel i dagens DN skriver Johannes Åman om det dystra 50-årsminet av Berlinmuren. När vi i början av juli var i Berlin såg vi spåren av detta monster. På några platser har man låtit delar av muren stå kvar. På andra platser ser man murens sträckning markerad i asfalten. Inget av detta gör det egentligen möjligt att förstå hur det var. Inte ens bilderna förmår självklart ge rättvisa åt det helvete som muren skapade.

Johannes Åman för ett intressant och viktigt resonemang om vad som hände i murens skugga. Om hur ett system skrev sin egen dödsdom i och med byggandet av muren. Hur muren skapade som ett fängelse.  Aman ställer dom rimliga och intressanta frågorna:  Hur kunde politiska ledare komma fram till att det rätta var att bygga en mur rakt igenom huvudstaden för att stänga in det egna landets medborgare? Hur tänkte de? Och vilket var sambandet mellan deras värderingar och det monstruösa bygge som deras politiska system kom att framföda?” Johannes Åman avslutar sin betraktelse och konstaterar att med muren gjorde systemet som sådant och dess administratörer moralisk bankrutt.

Jag tänker att mycket av det Johannes Åman skriver skulle kunna appteras på den mur Israel byggt upp på Västbanken och runt Gaza. Jag tänker att när den muren en dag rivs – på samma sätt som Berlinmuren revs – så kommer vi att analysera det på i mångt och mycket samma sätt. Anledningen är enkel: var en mur än byggs gör den något med den som bygger den. Den som tror att man bygger en mur för att skydda sig glömmer att framför allt bygger man in sig själv och sitt samhälle bakom dessa murar. Den protestvåg som nu sätter sin prägel på bl.a Tel Aviv måste bl.a .förstås som en protest mot de enorma summor som byggandet av muren och hela den israeliska säkerhetsappareten slukar. De som får betala denna jättelika nota är det israeliska folket. Det är sunt när nu premiärminister Netanyahu ställs till svars för vad livet i skuggan av muren kommit att innebära. Det finns bara förlorare – på vilken sida av muren man än lever. Lika tydligt som Johannes Aman i DN talar om Berlinmuren som en moralisk kollaps så har vi anledning att tala om mutren på Västbanken som en typ av kollaps för det israeliska samhället. Det är som om det samhället är på väg att gå under som en följd av den missttro mot allt och alla som nu präglar israelisk politik.

Anders Mellbourn reflekterar just kring misstrons mekanismer i ledaren i den här veckans nummer av Sändaren. En riktigt bra och interessant betraktelse. Mellbourn resonerar kring iaktagelsen att det tycks som om vi inte riktigt fattar vad det är som pågår omkring oss.

 ”Den globalisering som skapar tillväxt och minskar fattigdom leder också till oförutsägbarhet och otrygghet…De stora ideologiernas, de stora världsordningsanalysernas och de stora politiska programmens tid är måhända förbi. Kanske vet vi numera så mycket i detalj att vi har fått ännu svårare att fatta de stora sasmmanhangen…Om vi på vägen tappar tilltron både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig väg till mötes”.

Håller med om att det är rent livsfarligt när det enda som gäller är sanningar på detaljnivå. Vem i vårt samhälle håller koll på vart varje dessa enskilda steg håller på att föra oss? Det politiska systemet tänker bara i fyraårscykler. Men vart är vårt samhälle på väg i ett längre perspektiv än så. Betänk det Dag Hammarsköld en gång sagt att ” pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”. Det finns i vår tid en övertro på detaljernas betydelse som jag tror är riskabel. Det är långt ifrån säkert att den som behärskar detaljerna är den vi ska lyssna på.

Jag tänker att det är i det här sammanhanget vi borde blåsa liv i det gamla folkrörslestänketi. Poängen är inte att behärska detaljerna, utan att hålla fast vid en helhetssyn på samhället. Vem gör det idag? Min förväntan är att  bl.a. kyrkor och samfund ska ta sig an den rollen. Att inte låta sig luras in i resonemang om detaljer utan hålla fast vid en syn på samhället i mer värderingsmässiga och helhetsmässiga termer. Återigen: bara den som ser långt har förutsättningen för att hitta rätt.

Det är alldeles uppenbart att Berlinmuren handlade om att DDR:s ledning tappat tilltron sina medborgare. Den som under DDR-tiden korsade gränsen vet hur misstron präglade den granskning man då utsattes för. Jag tänker att muren på Västbanken också är att se som ett monument över missttron. Kan det bli tydligare än så.

Med Anders Mellbourns ord: ”Om vi på vägen tappar tilliten både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig väg tillmötes”. Vad kan då vara viktigare än att – till varje pris – hålla fast vid tilliten till varandra. Om så bara ett halmstrå återstår, så håll fast i det.