Början på slutet – om tappad tillit och moralisk bakrutt

I en signerad ledarartikel i dagens DN skriver Johannes Åman om det dystra 50-årsminet av Berlinmuren. När vi i början av juli var i Berlin såg vi spåren av detta monster. På några platser har man låtit delar av muren stå kvar. På andra platser ser man murens sträckning markerad i asfalten. Inget av detta gör det egentligen möjligt att förstå hur det var. Inte ens bilderna förmår självklart ge rättvisa åt det helvete som muren skapade.

Johannes Åman för ett intressant och viktigt resonemang om vad som hände i murens skugga. Om hur ett system skrev sin egen dödsdom i och med byggandet av muren. Hur muren skapade som ett fängelse.  Aman ställer dom rimliga och intressanta frågorna:  Hur kunde politiska ledare komma fram till att det rätta var att bygga en mur rakt igenom huvudstaden för att stänga in det egna landets medborgare? Hur tänkte de? Och vilket var sambandet mellan deras värderingar och det monstruösa bygge som deras politiska system kom att framföda?” Johannes Åman avslutar sin betraktelse och konstaterar att med muren gjorde systemet som sådant och dess administratörer moralisk bankrutt.

Jag tänker att mycket av det Johannes Åman skriver skulle kunna appteras på den mur Israel byggt upp på Västbanken och runt Gaza. Jag tänker att när den muren en dag rivs – på samma sätt som Berlinmuren revs – så kommer vi att analysera det på i mångt och mycket samma sätt. Anledningen är enkel: var en mur än byggs gör den något med den som bygger den. Den som tror att man bygger en mur för att skydda sig glömmer att framför allt bygger man in sig själv och sitt samhälle bakom dessa murar. Den protestvåg som nu sätter sin prägel på bl.a Tel Aviv måste bl.a .förstås som en protest mot de enorma summor som byggandet av muren och hela den israeliska säkerhetsappareten slukar. De som får betala denna jättelika nota är det israeliska folket. Det är sunt när nu premiärminister Netanyahu ställs till svars för vad livet i skuggan av muren kommit att innebära. Det finns bara förlorare – på vilken sida av muren man än lever. Lika tydligt som Johannes Aman i DN talar om Berlinmuren som en moralisk kollaps så har vi anledning att tala om mutren på Västbanken som en typ av kollaps för det israeliska samhället. Det är som om det samhället är på väg att gå under som en följd av den missttro mot allt och alla som nu präglar israelisk politik.

Anders Mellbourn reflekterar just kring misstrons mekanismer i ledaren i den här veckans nummer av Sändaren. En riktigt bra och interessant betraktelse. Mellbourn resonerar kring iaktagelsen att det tycks som om vi inte riktigt fattar vad det är som pågår omkring oss.

 ”Den globalisering som skapar tillväxt och minskar fattigdom leder också till oförutsägbarhet och otrygghet…De stora ideologiernas, de stora världsordningsanalysernas och de stora politiska programmens tid är måhända förbi. Kanske vet vi numera så mycket i detalj att vi har fått ännu svårare att fatta de stora sasmmanhangen…Om vi på vägen tappar tilltron både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig väg till mötes”.

Håller med om att det är rent livsfarligt när det enda som gäller är sanningar på detaljnivå. Vem i vårt samhälle håller koll på vart varje dessa enskilda steg håller på att föra oss? Det politiska systemet tänker bara i fyraårscykler. Men vart är vårt samhälle på väg i ett längre perspektiv än så. Betänk det Dag Hammarsköld en gång sagt att ” pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt”. Det finns i vår tid en övertro på detaljernas betydelse som jag tror är riskabel. Det är långt ifrån säkert att den som behärskar detaljerna är den vi ska lyssna på.

Jag tänker att det är i det här sammanhanget vi borde blåsa liv i det gamla folkrörslestänketi. Poängen är inte att behärska detaljerna, utan att hålla fast vid en helhetssyn på samhället. Vem gör det idag? Min förväntan är att  bl.a. kyrkor och samfund ska ta sig an den rollen. Att inte låta sig luras in i resonemang om detaljer utan hålla fast vid en syn på samhället i mer värderingsmässiga och helhetsmässiga termer. Återigen: bara den som ser långt har förutsättningen för att hitta rätt.

Det är alldeles uppenbart att Berlinmuren handlade om att DDR:s ledning tappat tilltron sina medborgare. Den som under DDR-tiden korsade gränsen vet hur misstron präglade den granskning man då utsattes för. Jag tänker att muren på Västbanken också är att se som ett monument över missttron. Kan det bli tydligare än så.

Med Anders Mellbourns ord: ”Om vi på vägen tappar tilliten både till våra medmänniskor och till vår förmåga att förstå och handla, går vi en farlig väg tillmötes”. Vad kan då vara viktigare än att – till varje pris – hålla fast vid tilliten till varandra. Om så bara ett halmstrå återstår, så håll fast i det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: