”Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare”

Tillbaka till veckans nummer av Kyrkans Tidning. Som sagt – mycket finns att läsa och fundera över. Över nästan en hel sida skriver Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan, om hur kyrkan förhåller sig till det mångkulturella och det mångreligiösa samhället. Jag vet inte alls vem denna Helena Edlund är, men det hon skriver är inte direkt det man förknippar med mainstream i Svenska kyrkan. Nog måtte detta sätta ”andarna” i rörelse.

Helena Edlund är, kort sagt, kritisk till hur SvK ställer upp som en av islams allra främsta försvarare.”I kölvattnet efter tragedin i Norge, stämmer även kyrkan in i den politiskt korrekta kören. Objektivitet och källkritik läggs åt sidan och i vanlig ordning träder svenska kyrkan in som en av islams allra starkaste försvararare”. Edlunds fråga, som återkommer i debattartikeln, är den om vad som händer med kyrkan när all kraft läggs på att tycka rätt? Det är åtmindstone Helena Edlunds egen utgångspunkt att det SvK nu tycker i den här frågan är alltför korrekt tyckt.

”Det är i många fall, enligt kyrkans officiella uttalanden, värre att kritisera islam än kristendom. En kristen får vackert acceptera diverse framställningar av Jesus med motiveringen att gudsbilder ju måste få ifrågasättas. Samtidigt emotsätter sig kyrkan publicering av muhammedkarikatyrer med hänvisning till att muslimer kan känna sig kränkta. Är det inte rimligt att samtliga gudsbilder bör kunna ifrågasättas? Tydligen inte”.

Den, som jag också tycker, intressanta frågan är den hur det toleranta föråller sig till det intoleranta? Fundera lite på det! Närmast retoriskt frågan Edlund: ”Hur kan vi, exempelvis, under samma vecka dels stödja Pride-festivalen, dels stödja en religion som förespråkar dödsstraff för homosexuella? Men sådana frågor får inte ställas. Islam ska skyddas från all form av provokation och konfrontation intill absurditetens gräns”.

Det Edlund flera gånger återkommer till handlar om kyrkans idetitet och faran att glömma bort vad vi själva står för. Detta var en av de frågeställningar vi disskuterade med Lunds biskop Anjte Jackelén i samband med ett seminarium under World Scout Jamboree. Då handlade det också om religionsdialog. Vi samtalade om hur evangelisation och dialog förhåller sig till varandra. Att det finns diken åt åtmindstone två håll. Att evangelisation utan dialog förfelar sitt eget syfte, och att en dialog där vi närmast blygs för vår egen övertygelsde är lika galet. Det måste vara möjligt att ha en dialogisk utgångspunkt i mötet med en annan – också av annan tro och religion, och samtidigt vara tydlig i det som är den egna öveertygelsen. Vad blir det för nå´n sorts dialog när den ena parten tycks blygas för evangelium?

Edlund slutar sin debattartikel med en uppmaning till att det nu är dags att ta sig en seriös funderare på vad kyrkan ska stå för och vad som utgör vår särart. Måhända är det problem som Edlund för till torgs ett utrryck för en vilsenhet bland kristna och kyrkor kring hur vi ska förhålla oss till det som är vår tid och vår tids frågor. Som om vi inte vet vad vi ska säga. Kanske grundar det sig i att vi som kallar oss kristna har en tämligen grund kunskap om det som är Bibelns berättelser.  Teologi har blivit en fråga för experter och inte något för kristenheten i stort. Vi tycks mest upptagna av allt det problematiska i Bibelns texter, så att vi helt kommer av oss, och inte ens får fatt i det som i allra högsta grad ändå har relevans ivår tid. Som om barnet åker ut med badvattnet.

Jag tänker att dialogen med andra egentligen blir riktigt grundad om den får föras tillsasmmans med ett samtal kring det egna. Håller vi inte det egna samtalet igång  – samtalet om tro och liv i en kristren kontext – så blir vi tämligen tystlåtna i en dialog. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga, därför att vi inte övar oss i att i vårt eget sammanhang formulera en egen ståndpunkt. Den grundläggande frågan är ju vad vi tror på? Vem menar vi att Gud är och vad får den tron för konsekvenser i vårt sätt att leva och förhålla oss till frågor aktuella i vår tid? Det borde rimligtvis vara angeläget att avsätta tid för detta. Eller?

Jag tänker att poängen med Helena Edlunds debattartikel i Kyrkans Tidning är att den ställer viktiga frågor. Frågor som det är så lätt att väja inför. Hoppas att många tar sig an denna utmaning och inte bara sopar allt detta åt sidan som närmast extremt.

En kommentar till ”Kyrkans identitet offras på korrekthetens altare”

  1. Intressant att läsa om hur kristna i det heliga landet förhåller sig till sina muslimska grannar de levt sida vid sida i 1400 år.

    Citat”Faktum är att Ramadan kommit. Jag ber därför alla mina muslimska grannar hoppas att Gud skall utgjuta sina välsignelser över dem. Jag intygar detta Ramadan min kärlek för muslimer utan att förbise det som skiljer oss från varandra. Som kristen Jag accepterar Bibeln som Guds inspirerade Ord och jag accepterar allt och ingenting i Koranen som är förenligt med Bibeln. Må vi alla förstoring våra hjärtan och provocera våra kyrkor att gå till våra muslimska grannar som budbärare om Jesus Kristus som alltid är full av kärlek, fred och rättvisa” slut citat . läs hela artikeln här The Christian and Ramadan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: