”Att mötas ansikte mot ansikte, som uttrycket lyder. Vad betyder det?”

Lyssnade i morse till Kulturnyheternas Mikale Timms betraktelse över medias rapporter av terrorattentaten i Norge. Vid den här sortens katastrofer får medier en annan roll än traditionellt granskande. Kulturradions Mikael Timm ser tillbaka på en månad där själva tonen i det offentliga samtalet blivit nyhetsstoff. Så mycket intressant han hinner säga på bara några få minuter. Han reflkekterar bl.a. över den debatt som i spåren av tragedin i Norge  uppstått om kommentarsfunktionen tidningar och etermedia numera har. Det vill säga – vilka lyssnare, tittare och läsare ska få några rader att kommentera världen på. Vilka åsikter är tillåtna? Han säger bl.a. följande:

”Detta är alltså det offentliga samtalet. Vi sänder budskap till varandra och det är inte samma sak som att mötas. Att mötas ansikte mot ansikte, som uttrycket lyder. Vad betyder det?

I andra moseboken heter det att Herren talade till Moses ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan. Gud stängde inte ner kommentarfunktion för Moses, tvärtom. Uttrycket ansikte mot ansikte återfinns på flera ställen i Bibeln. Paulus säger i tredje korinterbrevet att jag som “är så ödmjuk, när jag står ansikte mot ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är långt borta”. Möts man ansikte mot ansikte blir man mindre tvärsäker, mer benägen att göra undantag, att se nyanser. Man hör den andre. Något händer i själva mötet som är större än åsikterna. Offentligt samtal på nätet är däremot en slags primalskrikspolitik.

Återstår det gamla, en del skulle säga förlegade, folkrörelseidealet. Att mötas, att steg för steg forma en egen åsikt. Kanske viktigare: att lära sig bli motsagd, lära sig lyssna. Lyssna. Det är ganska sällsynt i det offentliga samtalet. Det gäller att få med så många som möjligt i det mötet. Att hänvisa obehagliga åsikter till bloggosfären är inte så klokt. Risken finns att någon drar slutsatsen att enda sättet att ta sig från fotnoten till förstasidan är att använda våld. Då är det för sent att börja samtala. Det är inte kommentarsfunktionen som behöver förnyas, det är demokratin. Men då måste också media våga vara granskande, våga gå i debatt och överlåta samförståndet till statsmakten”.

Håller med Mikael Timm om att det hänt något med det offentliga samtalet. Själva mötet håller på att gå förlorat. Som om vi nöjer oss med att meddela budskap. Visst gäller det om bloggandet. Som om mediet inte riktigt inbjuder till samtalet. Har iblansd funderat över hur långt man måste gå i sitt skrivande för att närmast provocera fram kommentarer. Så mycket möte blir det inte.

Har också funderat över Facebook – detta fenomen i cyberrymden – som omfattar så många. Hur många av alla dessa är egentligen intresserade av att föra ett samtal? Inte särskilt många. Blir ibland uppriktigt förvånad över en del av det jag kan läsa. Tänker att den som skriver inte verkar förstå att det kommer att läsas av andra. Som att man då man sitter själv framför datorn och skriver tappar insikten om vad det är man säger till en annan. Man skriver det man förmodligern inte skulle vara beredd att säga till någon ansikte mot ansikte. Varför då skriva det på nätet? Vem blir jag utifrån det andra läser av det jag skriver?

Det är sant att mycket går fölorat då vi på många sätt väljer bort samtalet ansikte mot ansikte. ”Möts man ansikte mot ansikte blir man mindre tvärsäker, mer benägen att göra undantag, att se nyanser. Man hör den andre. Något händer i själva mötet som är större än åsikterna”, med Mikael Timms ord. Precis så! Något händer i själva mötet. Så spännande att tänka så.

”Återstår det gamla, en del skulle säga förlegade, folkrörelseidealet. Att mötas, att steg för steg forma en egen åsikt. Kanske viktigare: att lära sig bli motsagd, lära sig lyssna. Lyssna. Det är ganska sällsynt i det offentliga samtalet”. Jag vet inte hur många gånger jag upprepat orden att ”Mötet gör skillnad!” Nästan som ett mantra. Det kan- som Mikael Timm säger – uppfattas som förlegat att häva mötet som outstanding, men jag vill fortsätta att göra det.  Vad kan vara viktigare än att vi möts?

Tänker att det största hotet mot detta så avgörande möte, det är att vi av tidsskäl väljer bort det. Vi tar oss inte tid att mötas. Vi skriver ett mail istället. Eller några rader på Facebook. Eller lämnar ett meddelande på en telefonsvarare. Eller skickar ett sms. Vi väljer att jobba över i stället för att träffa vänner eller delta i en studiecitrkel. Det är som om mötet och samtalet kommer av sig. Som om vi glömmer hur man gör. Jag tänker att välfärd också handlar om att finnas i sammanhang där man möter andra. Sammanhang som är gjorda för att mötas ansikte mot ansikte. Vi behöver värna just dom sammanhangen. Att aktivt välja bort annat för att få tid att mötas ansikte mot ansikte. Vi har inte all tid i världen. Då blir det alldeles avgörande vad vi gör av denna begränsade resurs.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: