”Utan självförtroende sprängs kyrkan”

Så går debatten vidare i  Kyrkans Tidning om kyrkans identitet och självförtroende. Intressant! Det hela tog fart för några veckor sedan då en skribent ifrågasatte med vilka förutsättningar kyrkan går i dialiog med exv. företrädare för islam. Poängen var att det inte tycks som att kyrkan vet vad den själv vill och därmed inte har så mycket att säga i dialogen med andra.

Kyrkans Tidnings ledarskribent ställer nu biskoparna mot väggen och säger att det ”fungerar inte att kyrkans ledning är stum när debatten om identitet och självförtroende rasar. I biskoparnas uppdrag ligger att ”vårda och värna kyrkans enhet”. Skribenten hänvisar till  kyrkoordningen och vad som står där om vad en biskop har för ansvar. Som om Kyrkans Tidning menar att biskoparna har begått tjänstefel. Dom har inte gjort det de borde göra. Inte sagt det de borde säga.

”Hittills har ingenting hörts från våra biskopar i den här frågan. På stiftens hemsidor, i bloggar och i pressreleaser går kyrklivet sin gilla gång. Det duger inte. Tystnaden är i det här fallet inte ett statement, det hade det varit om Svenska kyrkans identitet varit tydlig. Nu är tystnaden tomrum och tomrummet fylls mycket snabbt när det rör sig om en kontroversiell fråga. Som vi skrev i förra numret, risken är att de främlingsfientliga, ”emblemkristna”, tar över”.

Kommentaren sätter fokus på det som så ofta gäller: att vi så sällan låter samtal och diskussioner rubba våra cirklar. Kyrklivet fortsätter sin gilla gång. Vi måste bli bättre på detta. Inte lämna ett samtal utan att ha ställt frågan om hur vi går vidare. Det är självklart lätt att prata, svårare att rucka på strukturer och synsätt. Ibland har rubbade cirklar ett egenvärde. Vi behöver bevisa för oss själva att det faktikt är möjligt att tänka nytt och visa att vi överlever. Så farligt är det inte. Jag tänker att detta i hög grad gäller i processen att nu omvandla ord till handling när den nya kyrkan ”Gemensam framtid” nu ska förverkligas. Så lätt att falla tillbaka i ett gammalt sätt att se på saker och ting. Att inte riktigt orka ta tag i det som vi vet inte har fungerat.

Bland dom som engagerat sig i debatten i Kyrkans Tidning är prästerna Annika Borg och Christer Hugo. De har bl.a. skrivit: ” Vi måste nu börja föra dialog med varandra inom vår egen kyrka om vad det betyder att vara kristen”. Lätt att hålla med och gäller inte bara för Svenska Kyrkan utan kristenheten i stort. Det låter kanske märkligt att säga, men jag tror att vi pratar alldels för lite med varandra. Vi vet för lite om varandra. Vi vet för lite om trons grunder. Vi vet för lite om det som händer i vår kyrka. Vi vet för lite om Bibelns berättelser. Det blir helt enkelt för grunt av detta att vi vet för lite. Vi kan bättre! Vi behöver mer av samtal där saker och ting ställs på sin spets. Jag kan sörja över att vi har så svårt att engagera yngre generationer i dessa samtal. Ungdomarna tycks ha fullt upp med sitt. Unga vuxna och familjer med barn är fullt upptagna med sina karriärer och sitt familjeliv. Jag kan också oroa mig över  att samtalen som lett fram till beslutet om ”Gemensam framtid” så lite engagerat alla dessa yngre. Jag vill ändå tro att de bryr sig. Förmodligen blir våra samtal alldeles för vuxenmässiga. Kanske för akademiska. För lite om tro och liv. Eller vad?

Kyrkans Tidning avslutar sin ledare på det här sättet: ”Hugo och Borg ställer frågan om en kristen församling kan ta Gud på allvar utan att Jesus förs på tal. Svaret är nej. Eftersom Jesus är grunden för kyrkans tro och hela förståelse av vem Gud är, måste Jesus inte bara föras på tal utan vara i centrum. Det är grunden för sökandet efter hur den egna identiteten kommer till uttryck.
En kyrka utan självförtroende riskerar att sprängas i fraktioner. När diskussionen inte förs blir det som skiljer viktigare än det som förenar. Energin går åt till inre kamp.
Så det är hög tid att kyrkans ledning visar sig – och talar klarspråk om identiteten”.

På samma sida som denna ledarartikel är publicerad skriver prästen Bo Brander. Intressant att läsa honom, då det ofta sticker ut.  Han skriver bl.a. detta:

”Det hände sig att domkyrkoorganisten i ett sydsvenskt stift uttryckte sig entusiastiskt över livet i en kyrka, som han besökt. Domprosten kommenterade entusiasmen trevande: Men är de inte lite högkyrkliga där?
Domkyrkoorganisten utbrast uppgivet: Tänk om någon, någon gång, skulle kalla oss någonting!
Svenska kyrkan har naturligtvis en identitet – vag, intetsägande, välment, strävande att omfatta allt och alla, utom det liv som brinner här och där i församlingarna. Det livet bör marginaliseras, tystas och regleras med partipolitiska diktatoriska bestämmelser. Så kan också en kyrklig identitet se ut.

En sådan kyrka är för människors livsviktiga längtan efter Gud ingen vägledare. Den är i sin uteblivna ambition, att vara en varm tydlig coach i kristet liv 2011, en svikare av sitt egentliga uppdrag. När en biskopsbok kom ut för ett antal år sedan skrev recensenten: Han svarar väl på alla frågor som ställs, men anar nog inte att många frågor om Gud och tron inte ställs, för ingen räknar med att få något vettigt svar där”.

Det är sant det Kyrkans Tidning skriver att ”Det kan inte bli tyst när det hettar till kring de centrala frågorna idenjtitet och självförtroende”. Sant! Lika sant är det att detta inte bara är ett problem för någa biskopar. Det är en sak för oss alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: