Härligt, härligt! Inte så farligt som Skolverket tror!

28 november 2011

Så är det måndag efter första söndagen i advent. Vardag i advent. Anknöt till detta i min predikan i går. Att inte bara låta advent bli en helggrej, utan låta adventsljusen få brinna också då det är vardag. Det måste vi väl hinna med? Att låta advent få bryta sig in i alla vardagsrutinerna.

Har haft en intensiv adventshelg. Letade i efterhand upp det Eskilstuna-Kuriren skrev om våra samlingar inför advent för eleverna på Björktorpsskolan. Tycker kanske inte att det var så spexigt. Bättre rubrik i papperstidningen där det stod att det var finurligt. Det intressanta är nätkommentarerna till det tidningen la ut på sin webbplats. Klockrent med en första kommentar om att detta var det mest idiotiska vederbörande hade hört om. Varför skicka skolbarnen till kyrkan inför advent? ”Det är helt sjukt”. På det kom fyra kommentarer som står upp till vårt försvar, bl.a. en som skriver: ”Det borde vara en självklarhet för varje förälder i Sverige att lära och berätta för sina barn om varför det lyser ljusstakar/stjärnor överallt i fyra-fem veckor framöver, varför vi firar jul etc.” Håller med om det. Tycker att Skolverket trasslar in sig i de mest konstiga resonemang om hur skolan ska förhålla sig till det ”kyrkliga” i advent och jul. Känner mig helt tillfreds med att skolan kommer till kyrkan inför jul och där framför  den dramatisering av julevangeliet som några klasser övat in. Skulle detta vara nå´n typ av övergrepp på barnen? Det blir konstigt när Skolverket närmast står upp för en sekulariserad syn på jul och advent som att vi ska mörka varför vi firar advent och jul. Varför ska det komersiellas vara allt? Borde det inte bidra till att skapa kvalitet i skolan att vi som är engagerade i saken får berätta. Att detta får ske i en miljö som är skapad för detta. Vilka tror Skolverket at vi är – präster, pastorer och andra i kyrkan? Att vi skulle lägga upp det som om vi påtvingar barnen en tro och övertygelse. Kära Skolverkshandläggare – vi är klokar än vad ni tror! Vi har i de flesta fall god kontakt med skolan och fattar vad det är som gäller. Varför skulle skolan komma tillbaka år efter år om man det hela vore att anse som ett övergrepp? Det skulle lösa sig av sig självt. Jag mötte en lärare efter våra samlingar i fredags som spontant uttryckte att den dos av andlighet han fått med sig av detta halvtimmeslånga besök i S:t Eskilskyrkan var precis vad han behövde. Han uppskattade att få vara i kyrkan en stund. Kära Skolverket – försök förstå att vi vill göra något bra för skolan. Det är inte så farligt som ni tror!

I går eftermiddag firade vi bildandet av en ny församling i Eskilstuna. Den församlingsplantering – Agape – vi haft kontakt med i flera år blev nu en självständig församling. Det blev högtidligt och fyllt av glädje. För tredje gången i år har jag varit med om något liknande att sätt något nyttt ”i sjön”. Det började med beslutet i maj att bilda en ny kyrka av tre gamla kyrkor. Tills vidare är det namnet ”Gemensam Framtid” som gäller. Vi måste naturligtvis ha till något bättre och mer långsiktigt namn. Det andra var i juli då jag var inbjuden till Oslo för att fira bildandet av den nya staten Republiken Sydsudan. Ocksp detta en helt omvälvande upplevelse. Så igår den nya församlingen Agape. Vilket 2011 det varit!

När det gäller den nya kyrkan ”Gemensam Framtid” så pågår processen fram mot att föreslå en kyrkoledare. Inte heller det kunde vi gå till beslut omn då kyrkan bildades. Kanske var det bra att skjuta på bl.a. den frågan. Nu ska det i alla fall ske. Tidningen Dagen drar sitt strå till stacken när det gäller att spekulera. Underlaget är lite tunnt, när man redovisar en liten enkät då man låtit 90 pastorer svara på vem man vill se som ny kyrkoledare. 60 svarade – en av dom är jag själv. Tidningen drar upp detta som om man visste hur det ska bli. Onekligen väl anspråksfullt. Det är inte alls säkert att det några pastorer tycker är det som församlingarna håller med om. 60 pastorer är en försvinnande liten opinion i det stora hela. Jag vet inte om det är symtomatsikt för hur det ska bli i fortsättningen när det visar sig att missionskyrkliga pastorer röstat på missionskyrkliga kandidater, metodister på metodistkandidater och baptister på baptistkandidater. Om det är så röstningarna ska genomföras framöver så blir ju detta helt ocfh hållet ett missionskyrkligt projekt. Det var väl ändå inte meningen.

Har själv skrivit en deabattartikel till tidningen Sändaren där jag närmast tonar ner betydelsen av denna ”valrörelse”. Min tes är att en kyrkoledare snarare blir än vad han eller hon är. D.v.s  en  kyrkoledare blir i hög grad till av sitt sammanhang. Hur mycket ledare en kyrkoledare än ska vara så är det sammanhanget som skapar såväl begränsningar som möjligheter. Frågorna som nu ställs till de som kandiderar, de borde ställas till oss som församlingar. Det avgörande är det mandat som en kyrkoledare får. Återkommer när artikeln publiceras om nå´n vecka.

Så är det vardag som gäller. Vardag i advent. Vardag för den nybildade församlingen Agape. Vardag för den nya staten Sydsudan. Vardag i skolan. Ändå – underskatta inte vad festen betyder för vardagen. Själv lever jag i hög grad vidare den här veckan på den gågna helgens ”festande”. Så bra det blev. Så roligt det var. Så härligt det var att få sjunga adventspsalmerna och lyssna till sångerna. Så härligt att få vara med om att en ny församling blir till.

 

Annonser

Hur seriöst är detta?

14 november 2011

Läser nu i tidningen DAGEN att en fjortonde person förklarat sig villig att ställa upp i valet till ny kyrkoledare i den nya kyrkan Gemensam Framtid. Det hela artar sig till närmast en Vasaloppsstart. Hur många fler känner sig kallade? Det blir ju bara mer intressant att veta hur de som nu finns med i valprocessen tänker om sig själva som ledare för denna nya kyrka. Jag kan inte längre hålla mig, utan låter det bli sagt, att jag jag är överraskad över flera av de som nu kandiderar. Inte tänker jag om flera av dessa som kyrkoledare. Hur många andra gör det? Återigen – hur tänker dom om sig själva som kyrkoledare? Tänker jag så mycket annorlunda än många av dessa? Det får ett komiskt drag över sig när det nu är mer än ett fotbollslag som står till förfogande. Hur seriöst framstår hela denna valprocess?

Innan dagen nu är slut läser jag tidningen DAGEN igen, och ser att den gamle poppastorn Ingemar Olsson också vill bli kyrkoledare. Tänka sig! Med risk för att bli anklagad för att bedriva nå´n form av ålderssegregering, så undanber jag mig den som i princip redan fyllt i sina pensionspapper. Åter igen – hur seriöst ser detta ut att bli?

Mycket är på gång i den nya kyrkan. Hörde häromdagen att nu i veckan kommer de som nu är anställda i de tre samfunden att få veta hur den nya bemanningen kommer att vara. Det har varit en slitig tid för många som levt med en ovisshet om hur det blir. Nu ska ändå nå´n typ av klarhet skapas kring detta.

Finns själv med i en referensgrupp som ska tänka till kring hur den nya kyrkan ska vara närvarande i nordafrika och Mellanöstern. Vi har mötts ett par gånger i ytterst spännande samtal. Problemet är att vi förväntas kunna säga något senast den 7 januari då en ny handlingsplan ska arbetas fram. Känner det som lite symtomatiskt för myckert annat. Det får en lätt stressig framtoning. Problemet verkar inte vara att den nya organisationen inte satt igång tillräckligt många processer, utan att det är alldeles för mycket som pågår på en gång. Allt är föremål för omgörning. Friskt vågat, men jag vet inte hur klokt det är att försöka göra om allt ”över en natt”.

I vår lilla refernsgrupp – MENA – för vi ett spännande samtal där vi tänker att på sikt borde våra kontakter med den här delen av världen få oss att tänka nytt kring vad mission är och hur nationellt och internationellt förhåller sig till varandra. Det blir så uppenbart att då inte längre är nu. Nu gäller inte längre att ”dom” är där och ”vi” är här. ”Dom” är i hög grad också en del av ”vi”. Vi har i vårt land så oerhört många från den här delen av världen. Det är ju inte möjligt att tänka förbi den här stora gruppen av kristna från nordafrika och mellanöstern när vi funderar över hur den nya kyrkan ska ha kontakt med kyrkor i den här delen av världen. Vi tänler – i vår arbetsgrupp – som att nu är läge att tänka nytt. Nu är läge att på allvar se till att alla dom som nu finns i våra församlingar och kyrkor dras med in i processen. Vad ska vi kunna säga till dom som skriver på ett förslag till handlingsprogram för Gemensam Framtid annat än att vi behöver mer tid på oss. Ha inte så bråttom. Mycket mer behöver tänkas och sägas innan det är möjligt att sätta ner foten.

Bra att processen kring Gemensam Framtisd öppnar upp för att tänka nytt. Bra med regfernesgrupper, regiomnala samråd  mm. men fundera över hur alla dessa bollar på ett klokt sätt ska kunna plockas ner!


”Att stanna upp inför det svarta är nödvändigt”

05 november 2011

Idag är det Alla Helgons dag. Idag vallfärdar folk till kyrkogårdar för att tända ljus. Det är en fantastisk syn att se alla ljusen brinna, och jag tänker att nog gör detta något med oss. Alla Helgona-dagen har kommit att leva sitt eget liv. Det är ju rätt som någon påpekat att egentligen är det inte förrän i morgon vi borde tända ljus. Idag är det helgonens dag. I morgon är det – enligt kyrkans tradition – alla själars dag. Det är väl så här det går till när traditioner sakta förändras på sitt innehåll. Inte många tänker om Alla Helgons dag som att detta har med helgon att göra – namnet till trots.

Upplevelsen på kyrkogården blir så starkt en upplevelse av ljus. Trots att det är alldeles mörkt där, så är det ljusen som upptar vår uppmärksamhet. Ljusen bryter mörkret och det finns så mycket av kraft och symbolik i detta. Om det så bara hade brunnit ett enda ljus där i minneslunden på S:t Eskils kyrkogård där vi var, så skulle det ha räckt för oss att orientera sig emot. Ett enda ljus gör skillnad.

Jag tänker att Alla Helgons dag också hjälper oss att möta det som hör döden till. I en introduktion till Frälsarkransens pärlor beskrivas den mörka nattens svarta pärla med orden: ”Att stanna upp inför det svarta är nödvändigt. Det finns ljus i mörkret ävern om vi inte alltid ser det. Under natten kommer det närmare”. Det är sant att vi behöver öva oss i att hantera det mörka. Vi har det i oss. Det finns runtomkring oss. Det är inte meningsfullt att förneka det. Kanske är det t.o.m så att det är i mörkret som det blir allra tydligast att urskilja ljuset.

Det var i den mörka natten som Kristina från Duvemåla stod med sina avgörande frågor om Gud. Om att Gud måtte finnas. Jag tänker mig att stjärnorna på himlen mötte Kristinas längtan. Stjärnorna lyste över Kristinas förtvivlade ansikte som en bekräftelse på att hon inte var övergiven. Natten skapade ett sammanhang för de avgörande frågorna. Ungefär som när Nikomemos i Bibeln i skydd av mörkret smög sig iväg för att söka upp Jesus. I skydd av mörkret kunde han ställa sina frågor. Nattens mörker gav det skydd som Nikodemos behövde. I mörkret mötte han ljuset. Så gav detta nattliga möte en typ av klarhet över Nikodemos frågor.

Det finns mycket att med tacksamhet ta emot en dag som denna – Alla Helgons dag.