Vemodigt att läsa DN:s reportage om Betlehem

25 december 2011

Var tid har sin agenda. Detta gäller också om media i juletid. DN hade i går på julafton ett helt uppslag om julen i Betlehem. Det är som om den staden lever upp en gång om året.

Rubriken i DN är ”Betlehems kristna tappar hoppet om samlevnad”. Det DN beskriver är hur de kristna marginaliseras allt mer. Det som sker det sker inte på marginalen. Det verkligen märks. Från ett år till ett annat. Så många som flyttar iväg. Tillsammans med en typ av islamisering blir Betlehem allt mindre den kristna stad den en gång varit. Snart är det bara det turistiska som håller kvar det kristna i stan. Lite paradoxalt att den muslimska befolkningen lever på en gammal kristen berättelse och tradition. I det vardagliga pågår en typ av steg för steg-utveckling där det muslimska mutar in en allt större del av vardagslivet. Symbolen för detta är måhända bygget av en moské i närheten av Födelsekyrkan. När moskeén byggdes var det noga med att minareten skulle vara något högre än tornet på Födelsekyrkan. DN beskriver det som att ”kristna har tappat hoppet om samlevnad”.

I DN:s artikel uttrycker Emma det alla vet om, nämligen att ”Om tio år finns här inga kristna mer, det går inte en vecka utan att vi tar farväl av folk som drar bort för att börja ett nytt liv i USA eller Chile”. Kanske handlar det inte om tio år, men det är en utveckling som är ytterst tydlig. Till slut återstår en grupp munkar och präster som blir som nå´n typ av ”skådespelare” som öppnar och stänger de heliga platserna.

Stämningsläget från Betlehem är inte särskilt upplyftande. Mitt i allt detta finns t.e.x Mitri Raheb, präst i den lutherska kyrkan. En fantastisk person som inte ger upp. Mitri Raheb äer en av det kristna Betlehems viktigaste företrädare,. Hans ork verkar aldrig sina. Runt den lutherska kyrkan och dess kulturcentrum har en jättelik verksamhet byggts upp. Allt detta för att hjälpa människor att orka. Mitri Raheb inser att om ingen gör något för att skapa hopp i en för övrigt tämligen hopplös miljö, så är det helt kört.

Jag kan inte komma ifrån att det är med en blandning av sorg och vrede jag ser hur det som pågått så länge på Västbanken och Gaza bara får fortgå. Som om världen inte ser. Men alla vet ju vad som sker. Ändå är ingen beredd att göra något som i realiteten förändrar förutsättningen för det palestinska folket. Israel får hållas som om alla tycker det är OK att occupera allt större områden för att bygga nya bosättningar. Som om världen blundar för allt mer av rasistiska inslag i den israeliska samhällsbilden. Det är helt obegripligt att detta kan få fortgå. På andra ställen utöver världen kliver världens stormakter in och styr och ställer efter eget huvud. När det kommer till Israel och det som händer i konflikten mellan israeler och palestinier händer i stort sett ingenting. Det är som om världen accepterar att ett helt folk för evigt ska hållas åt sidan. Frågan om de kristnas situation i Palestina borde bli en viktigare fråga för kristenheten i Sverige och i andra länder. Varför upprörs vi inte över det som håller på att ske. Har också vi gett upp inför det som nu sker? Som om inget mer finns att säga eller göra?

Vemodigt är det att läsa DN:s reportage från Betlehem. Att en gång om året hamna i rampljuset för att sedan glömmas bort. Det må vara jul men likväl vemodigt.

Annonser

Om ”då” varit ”nu” – vad skulle det då blivit av julevangeliet?

23 december 2011

Hade då varit nu hade Josef och Maria aldrig tagit sig in i Betlehem. Som judar hade de inte ens få ta sig in på Västbanken.

Gränser har alltid en dubbeltydig innebörd. Den håller somliga utanför – andra innanför. Ibland är det inte alldeles enkelt att veta vem som är innanför och vem som är utanför. När det kommer till muren som omger Betlehem så ser det ju ut som om folket i Betlehem är de som byggts in. Rent fysiskt är det självklart så. På andra sätt har det israeliska samhället avskärmat sig mot stora delar av världen via denna mur. Muren är demoraliserande på alla sätt. Att vi ett år till nu ska fira jul och veta att muren fortfarande står där lägger sordin på julglädjen. Hur länge ska detta fortgå? Hur länge ska vi tillåta att detta fortgår?

I tidningen Dagen intervjuvas bl.a. den pelstinske turistministern. Att allt fler turister hittar till Betlehem och allt fler väljer att bo i Betlehem förtar inte sorgen och vreden över muren som så hårhänt sätter gränser för det palestinska samhället.

”Palestina firar hopp” är budskapet som går ut från Betlehem den här julen. Med den formuleringen – som syftar på hoppet om en självständig stat och på årets kampanj för att få FN att erkänna Palestina som medlem – vill palestinierna ge julfirandet en lätt politisk touch. De pekar på Israels planer att bygga nya bosättningar som skär av Betlehem från grannmetropolen Jerusalem och på den israeliska muren som kringgärdar staden och starkt begränsar invånarnas rörelsefrihet.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 -Vi firar hoppet om ett slut på ockupationen och en egen palestinsk stat. Hoppet är det enda sättet att överleva för oss palestinier, säger Kholoud Daibes, palestinsk turismminister.                                                                                                                 -Vårt helgbudskap är kopplat till julen.  Men vi kan inte dölja verkligheten för besökarna. Det första de ser när de kommer till Betlehem är en åtta meter hög mur, säger hon.

På samma sätt som alla våra jultraditioner så lätt gullar till julens evangelium så bidrar detta gull till att vi så lätt ser bort från den verklighet av occupation som gäller för Betlehem. Gott och väl med alla turisterna som kommer och går, men i grunden förändrar inte detta situationen. Tvärtom kan det göra att vi vänjer oss vid att så här är det och så kommer det att förbli. Som om en viss ekonomisk tillväxt förmår skyla över själva occupationen.

Också den här julen har vi de änglar framme som jag köpt i shopen i den lutherska kyrkan i Betlehem. Änglarna som en kom kom till av de högar av kraschade fönsterglas i samband med israels belägring i början av 2000-talet. Fortfarande kan man se spåren efter tanksen som då rullade in i Betlehem och ställde till ett rent helvete. Också dessa änglar är ett uttrytck för att människor ändå inte ger upp. I stället för att ge upp skapade man av det som belägringen ställt till med uttryck för hopp. Det kan ju tyckas som en omöjlig tanke att folket i Betlehem nu firar jul på temat ”Palestina firar hopp”. Så tänker jag – vad annat återstår? Det blir till en typ av provokation mot den israeliska armén som upprätthåller spärrarna att säga att ”en dag, ni ska se, en dag kommer allt detta att raseras – allt det ni nu lägger så stora resurser på att upprätthålla”. Att säga att man hoppas på en annan tingens ordning är allt annat än undergivet. Det finns en kraft i hoppet som inte ska underskattas.

När vi nu firar jul och läser ett mer än två tusen år gammalt evangelium, så låt inte det få bidra till att vi glömmer det som gäller nu. Det julfirande man nu planerar för i Betlehem är på många sätt ett julfirande med förhinder. Låt oss se till att det i alla fall inte faller i glämska. Om inte annat kan vi bidra med att vara uthålliga i att tala om hur det är. Må det få vara så att hoppet är det sista som överger oss.

 

 


”Det är dags att tappa tålamodet”

16 december 2011

Så är Kyrkans Tidning på tå igen. Tidningen skriver om nyateismen apropå Birgitta Forsmans bok ”Gudlös etik”. Forsman ställer in sig i det humanistiska ledet och argumenterar för en moral befriad från religionens tvångströja. KT:s poäng är att akademiker som i övrigt är seriösa tillåter sig fördomsfulla förenklignar just när det gäller religion. Det är dags för religiösa att kräva att bli tagna på allvar.

”När det gäller religion tillåter sig folkvalda, skolade akademiker och debattörer som i övrigt kräver precision av sig själva att komma med starka förenklingar och affekterade utfall. Motståndaren förvägras rätten att definiera sig själv och sin ideologi. Ingen eller liten skillnad görs mellan en religions historia och dess nutid. Den som är troende är antingen bokstavstroende, och då är det fel. Eller så är hon inte bokstavstroende, och då är det också fel. Damned if you do, damned if you don’t”.

Så typiskt för den argumentationstradition som Forsman ansluter sig till att hävda att den som omfattar en tro gör det för att slippa tänka själv. Det är samma gamla tröttsamma idé om att troende människor är idioter som är för undergivna för att tänka själva. Troende är per definition fundamentalister. Hela upplägget krakelerar när troende människor faller utanför den ramen. Jag blir inte särskilt imponerad över vare sig Humanisternas ”överstepräst” Sturmark eller Birgitta Forsman eller andra som först målar upp en typ av ”fantombild” av troende och så hårdargumenterar gentemot den bild man själva fabricerat. Som om först har man formulerat sina argument, se´n får man till en motpart som passar den egna arumentationen. Det kan inte annat än att bli onyanserat. I själva verket tämligen meningslöst. Håller med KT att det blir närmast patetiskt när akademiker som i andra sammanhang vill framstå som seriösa och nyanserade helt tappar fokus när det kommer till frågan om religion och religiösa. Jag gillar föresten inte att bli kallad för religiös.

Jag hänger på Kyrkans tidning som slutar sin ledarartikel med att ”det är dags att tappa tålamodet. Vi religiösa kräver att få bli bemötta som de tänkande, självständiga subjekt vi är”.

Helle Klein noterar i en kommenterande artikel hur ”Nyateisterna blandar samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot har självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället. Om detta borde kyrkans företrädare tala betydligt högre. I stället hukar man vid varje angrepp från Humanisterna och vågar inte ens hävda det självklara i att om en adventssamling hålls i kyrkan är och bör den vara religiös”.

Jag hänger på Helle Kleins resonemang. Det är klart vi ska hävda religionens plats i det offentliga sammanhanget. Där ska vi ta debatten också med nyateisterna.


Som en saga ur fablernas värld – 41 år och pensionär

15 december 2011

Utan att behöva slå vad om särskilt mycket tror jag mig veta vad som varit på många eskilstunabors läppar den här dagen, nämligen Eskilstuna-Kurirens ”avslöjande” om att tidigare kommunpolitikern Jörgen Danielsson begärt att få pension från kommunen. Danielsson är 41 år och varit politiker i kommunen i 12 år. För detta är det meningen att han ska få 35 000 kronor i månaden tills dess att han blir folkpensionär. Totalt blir detta ca 10 miljoner kronor. Fatta – folk är galna! Jag kollade in kommentarerna på E-K:s nätsida där nästan 100 personer fullkomligt öser sin galla över detta. Som en flodvåg av ilska.

Nästan motvilligt påminner jag om det jag skrev för bara några dagar sedan:

”Jag vet inte hur man ska förstå den oförmåga som avslöjas om hur enskilda politiker medvetet eller omedvetet dribblar runt med sina uppdrag. Hur politiker och höga tjänstemän i kommun, landsting och stat väljer att avgår eller flyttas runt och fortsätter att uppbära rejäla ersättningar. Vad är det annat än demoraliserande. En typ av politikens dödgrävare. Det räcker inte med att ursäkta det med att detta bara gäller några få. Det är ju inte särskilt få det handlar om. Det skapar en aura kring politiker och höga tjänstemän som ett särskilt frälse för vilka vanliga fötrutsättningar inte gäller. Jag överraskas av – gång på gång – en brist på fingertoppskänsla i dessa maktens korridorer. Känslan skrämmer mig över att inte längre ta politiken på allvar. Att inte längre ha så särskilt stora förväntningar på vad politiken förmår”.

Att ens komma på tanken att söka pension när man är 41 år. Har Jörgen Danielsson varit fullständigt avskuren från allt det som allmänt hänt kring politiken de senaste åren och i socialdemokraterna i synnerhet. Bäva månde socialdemokratiska strateger. Detta är väl inte det man önskat sig mest av allt efter den här höstens diskussioner om ersättningar av diverse slag. För många är detta spiken i kistan. Så många som säger att aldrig mer kommer jag att se åt politiken till. Hur, hur, hur tänker Jörgen Danielsson? Han må ha rätt till det han nu ansöker om? Överenskommelsen i sig är ju alldels galen. Men är Danielsson alldeles blind och döv. Har han inte tänkt något om hur detta ska komma att uppfattas? Hur tänker han om att som 41 åring ansöka om pension i stället för att söka jobb, söka utbildning eller på något annat sätt bli som en av det vanliga folket. Det är ju rätt som någon skrev i kommentarerna till E-K:s artiklar, att det vora billigare för kommunen att betala Danielsson en utbildning till undersköterska.

Jag kan inte tänka mig att kommunen, som planerat på måndag, beslutar om att bevilja den här pensionen. Nå´n måste ju fatta att det som då händer kommer att göra ett nyårsfyrverkeri till närmast en kinapuff jämfört med de rekationer som då väntar.


Att kanske vilja men inte kunna

12 december 2011

Jag faschineras av – eller kanske bekymrar mig över – hur politiker som i Durban förhandlat om en ny klimatöverenskommelse framställer resultatet som närmast en framgång. Återigen är det som om man gör ett försök att klä upp den nakne kejsaren i HC Anderrsens berättelse. Som om han nu är anständigt klädd. Sanningen är ju fortfarande att kejsaren är naken. Det mest konkreta – såsom jag uppfattat det – det är att man säger att nå´n gång ska vi ta tag i detta. Inte nu, men se´n. Vi fortsätter ett tag till. Som om att köra fast med en bil i gyttja och säga att vi slirar på lite till och gör hjulspåren bara mer djupa. Som om det blir lättare att komma framåt om vi väntar lite till.

Oförmågan i Durban urholkar min tilltro till politiken. Alla värnar om sitt eget. Alla har sin hemmaopinion att ta hänsyn till. Alla hoppas att nå´n annan ska göra det som alla vet krävs. Kina säger att om inte USA är beredda att göra något så gör heller inte vi något. Det finns en typ av politikens oförmåga som skrämmer mig. Så mycket prat och så lite verkstad. I den ena frågan efter den andra. Finansministrar och statsministrar har under hösten mötts hur många gånger som helst för att lösa Europas ekonomiska problem. Det mest konkreta man beslutat om är att mötas på nytt. Som en typ av ursäkt för att få träffa varandra en gång till. Som om det roligaste Reinfelt vet är att ta regeringsplanet till Bryssel.

Jag ser denna oförmåga när det kommer till frågan om en fredlig lösning på realtionen mellan Israel och Palestina. Ingen verkar beredd att göra något riktigt konkret. Alla ser ju vad som händer och man låter det hända. Alla ser ju hur Israel bygger nya bosättningar och alla vet att detta bara ytterligare komplicerar en fredlig lösning. Men alla låter det fortgå. Alla dessa uttalanden blir som en rökridå som inget annat syfte har än att försöka skymma politikens oförmåga.

När politiken skulle behövas som mest är tilltron som lägst. Som om gamla ideologiska markörer inte längre fungerar att manöverera efter. Ytterrst är det ett demokratiskt problem att tilltron till politiken är så låg när politiken är det vi har att tillgå för att lösa våra gemensamma utmaningar.

Jag vet inte hur man ska förstå den oförmåga som avslöjas om hur enskilda politiker medvetet elleer omedvetet dribblar runt med sina uppdrag. Hur politiker och höga tjänstemän i kommun, landsting och stat väljer att avgår eller flyttas runt och fortsätter att uppbära rejäla ersättningar. Vad är det annat än demoraliserande. En typ av politikens dödgrävare. Det räcker inte med att ursäkta det med att detta bara gäller några få. Det är ju inte särskilt få det handlar om. Det skapar en aura kring politiker och höga tjänstemän som ett särskilt frälse för vilka vanliga fötrutsättningar inte gäller. Jag överraskas av – gång på gång – en brist på fingertoppskänsla i dessa maktens korridorer. Känslan skrämmer mig över att inte längre ta politiken på allvar. Att inte längre ha så särskilt stora förväntningar på vad politiken förmår. Så mycket prat och så lite verkstad.

Hörde i morse på ”Ring P1” där en äldre dam förundrade sig över att nästan alla strorpolitkiska diskussioner förs nattetid. Hon fattade inte varför Reinfeldt och övriga regeringschefter möts kl.20.00 när dom då borde förbereda sig på att gå och lägga sig då. Vad gott kan komma ut ur ett samtal med en hoper trötta regeringschefer? Det slår mig att nästan alla stora politiska överenskommelser träffass i skydd av mörkret. Som om strategin är att köra slut på motparten och i uppgivenhet kommer man överens. Det var ju också så det blev på klimatkonferesne i Durban. Man körde på tills man inte orkade längre. Så blev också detta som det blev. Jag hänger på den gamla damen som ringde till Täppas Fogelberg – prata om dagen och sov om natten! Detta borde också gälla politiker.