”När livet bränns behöver man tillhörighet”

Intressant att DN nu går igång med en serie artiklar på temat ”Gud & jag – om det personliga förhållandet till gudstro”. Intressant att det sker utifrån just ett personligt perspektiv. Det blir så ofta till en fråga om kyrkliga strukturer och ett mer utifrånperspektiv. Det har under årens lopp blivit närmast tröttsamt att läsa Lena Anderssons kritiska betraktelser som bidrar till att teckna bilden av en troende människa som närmast obildad och knäpp typ. Lena Andersson har fallit in i den retorik som Humanisterna höjt till skyarna som går ut på att religion är en privatsak som inte hör hemma i det offentliga rummet. Religion är det som passar när man inte kan förklara på annat sätt och eftersom vi nu kan förklara nästan allt så kan vi lika bra lägga religion och männiaskors tro till handlingarna. Varför hållas med något sådant opålitligt och obevisbart som religion?

När DN i torsdags i förra veckan inledde sin artikelserie så var det med en intervjuv med Christina Doctare – läkare, författar och samhällsdebattör. Jag kommer ihåg Christina Doctare från åren på 90-talet då hon arbetade med rehabilitering av krigsskadade i Bosnien och särskilt de kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i kriget.

”1974 kom Christina Doctare hem från krigets Cypern och sin första tjänstgöring som bataljonsläkare där. – Jag behövde prata om de exis­tentiella frågor som väckts och ringde kyrkan för att få ett själavårdande samtal med en präst. Men jag fick svaret att det fanns det ingen som hade tid med. Då gick jag ur Svenska kyrkan. Under 20 år var hon sedan inte med i något samfund.

– Men när jag kom till Balkan i början av 90-talet insåg jag att i krig står man sig fullständigt slätt utan något att hålla sig i. Så jag började gå i mässan, som ett sätt att orka vidare. Och där fick jag ro, blev påfylld med tillit och hopp. Tillbaka i Sverige igen, och efter en personlig kris, besökte hon en katolsk nunneorden. Hon fick kontakt med en pater, en andlig vägledare, läste i tre år, konfirmerade sig på nytt och konverterade till katolicismen. – Något jag aldrig ångrat. När livet bränner till behöver man någon sorts tillhörighet. Och jag valde att höra till…– Men jag tror att det andliga är en dimension som vi människor är skapta att ta emot. För vi kan inte leva utan mening och sammanhang, och religionen är meningsskapande. Att be till en allsmäktig Gud är ett medvetet val jag gjort, ett val som inte kräver bevis”.

Spännande att läsa det Christina Doctare säger. Om hennes sätt att så självklart tala om sin tro. Länge har jag varit som upptagen av det Doctare säger om vikten av att höra till. Om det nödvändiga i att ha ett sammanhang att relatera till. Om hur vilset det lätt blir när vi tänker att tro är något bara för mig själv. Hur ett sådant resonemang kan ta sig ut är det som TV-chefen Eva Hamilton består med i en intervjuv i Dagen. Hon säger bl.a. följande: ”Just nu är jag väldigt ifrågasättande till alla former av kyrkor. Jag vill inte att min relation till Gud ska styras och formas av en institution, det må gälla vilken religion som helst.Det är just kontrollen och dominansen när det gäller andliga frågor som hon vänder sig mot. Tron är något man ska kunna styra över själv, menar Eva Hamilton.- Ingen ska kunna bestämma hur jag ska tala med min Gud eller hur min Gud ska tala till mig för den delen. Den typen av mänsklig makt har jag svårt för. Vem har rätt att ta sig den rollen?”

Jag tänker att detta är att kasta ut barnet med badvattnet. Hur många känner överhuvudtaget igen sig i Hamiltons beskrivning av hur det är i kyrkor och samfund? Som om att där pågår en typ av daglig hjärntvätt. Att en gudstjänst är att likna vid en övertalningskampanj. Jag måste erkänna att jag aldrig har tänkt i termer av att vara med och bestämma om vad människor ska tro. Det Hamilton beskriver är väl närmast det som gäller för en sekt. Sådana exempel finns men det är direkta avarter.  Jag tror att Gud har gett oss också huvudet för att vi ska tänka och att detta i hög grad också gäller för exv. en gudstjänst.

Vi behöver tala mycket om trons behov av ett sammanhang. Jag tror inte på det privatreligiösa. Min erfarenhet är att tron tynar bort i det priviata likt en blomma vissnar bort utan att få vatten. Om något har vi i kyrkor ioch samfund att tala om gemensakens betydelse för tron,. Jag tror dessuton att själva definitionen av ett gott liv är just att höra till. Så mycket utbrändhet och ”in i väggen”-upplevelser hör samman med just brist på sammanhang. Det är sant som Christina Doctare säger att ”när livet bränns behöver man tillhörighet”. Jag menar att det gäller för livet som helhet. Det är lätt att vara kritisk till hur kyrkor och församlingar fungerar eller inte fungerar. men likcväl är det de sammanhang vi har där tron ges just ett sammanhang. Låt oss göra något bra av dessa sammanhang. Om något behöver vi just sådana sammanhang. Jag tror dessutom att vi behöver ge sammanhang som dessa tid att bli ett med våra liv och våra rutiner. Det är inte fel med en vana som går ut på att avsätta tid i veckan för exv. en gudstjänst.

2 kommentarer till ”När livet bränns behöver man tillhörighet”

  1. Det slår ofta mig, i mina sammanhang, att många delar Hamiltons inställning, men när man frågar dem hur ofta de faktiskt går i kyrkan så är det sällan eller aldrig. Så man kan undra varifrån hennes rätt schablonartade svar kommer ifrån – och kanske skulle journalisten försökt borra lite mer i det? Eller? För min egen del var det tidigt tydligt att min tro redan när den uppstod skrek efter ett sammanhang och att jag fann ett i kyrkan viktigt för mig.

    • Peter Hall skriver:

      För snart trettio år sedan gick jag ur Stadskyrkan. Anledningen då var, att jag blev undervisad av JV under en tid. Uppenbarelseboken, som de har tolkat noggrannt, kom att få mig att ifrågasätta sanningshalten i deras lära. De har fullständigt utelämnat Islam ur sitt perspektiv.
      Att åter inträda i Sv.kyrkan har inte varit aktuellt, då denna kyrka alltmer intager en undfallande attityd till vissa saker, som Bibeln fördömer. Om saltet mister sin sälta, då duger det endast till att kastas ut på avskrädeshögen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: