Så glad jag blir! Så härligt att läsa!

DN fortsätter sin serie på temat ”Gud & jag”. Det är mestadels intressanta porträtt av – i en vid mening – troende människor. Det som bidrar till att skapa en nerv i serien är att det just är personligt hållet. Det hela är inte en generell presentation av en och annan religion utan just berättelsen om en enskild människas tro och upplevelse av Gud.

För ungefär en vecka sedan intervjuvades Linnea Jacobsson. För Linnea började det då hon beslöt sig för att gå med i en konfirmandgrupp i en Missionskyrka. Hon anmälde sig till gruppen för att hon ville veta mer och få diskutera religion och livsfrågor.

”Exakt vad det var som fick Linnea att själv bli troende är svårt att sätta fingret på, säger hon. Det var ingenting dramatiskt som hände, där fanns ingen ”aha-upplevelse”, inget speciellt ögonblick.

– Men jag kom bland annat på att jag haft många fördomar om kristendom och troende. Jag hade trott att det handlade om något konservativt, strängt och bakåtsträvande. Och så kom jag dit och träffade aktiva, öppna människor som ville förändra. Som var engagerade i omvärlden och som talade om livsfrågor, inte om ytliga saker som skönhetstips och prylar.

Tron, den kom lite successivt, säger Linnea.

– Det finns en bild av hur man blir kristen, att det nästan är magiskt, att man får en uppenbarelse. Men för mig tror jag att det handlade mycket om vilja. Vi diskuterade identitet och självbild, och jag kom på att jag faktiskt ville tro. Jag såg troende människor, och att det var något bra”.

Jag blir så glad av berättelsen om Linnea. Glad över vad en konfirmandgrupp kan betyda. Glad över det Linnea säger att mötet med troende människor betrydde något avgörande för henne. Glad över att mötet med en kyrka kan sätta sådana avtryck i en människas liv. Glad över att ett ”vanligt”, målmedvetet, församlingsarbete speglas på det här sättet. Ofta är det bara det extrema som får plats i spalterna.

Jag tänker att detta är en berättelse som också många andra skulle kunna berätta. Berättelser om mötet med en kyrka – ett ungdomsarbete eller ett gudstjänstliv – med positiva vibbar. Om mötet med människor som ger en god ”eftersmak” i munnen. Om människor för vilka tro och religion är en självklar del av livet. Människor som tänker och gör tro i vardagen. Berättelser om ett gudstjänstliv som gör att jag  går därifrån styrkt och inte sänkt.

Jag gladde mig åt att efter söndagens gudstjänst – där jag predikade – fick höra av en gudstjänstbesökare att han lyssnat till min predikan från början till slutet. Han berättade att han så sällan gör det, därför att han tappar kontakten med det predikanten försöker säga,  som om det inte riktigt rör vid hans liv. Detta handlar ju om själva kärnan i att fira gudstjänst och leva församlingsliv  – att det rör vid våra liv. Vad är viktigare än att bli berörd? Vad är det annat än ett misslyckande om gudstjänstlivet blir som parenteser i livet?

Några av det jag minst mest från mina år som pastor är just mötet med konfirmander. Om vad som kan hända när det fungerar fullt ut. Bland det mest häftiga är att få se ungdomar växa. Det är ju då det känns som att detta är på riktigt. Nu händer verkligen något.

Jag ska ta med mig intervjuvn med Linnea och stämma av med årets konfirmandgrupp. Är det så här det fungerar också i vår grupp? Det är ju det vi hoppas att det gör. Att mötet med oss vuxna ska få vara ett bra och meningsfullt möte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: