Hur blir det om prinsessan Estelle går med i Frälsningsarmén?

27 februari 2012

I samband med prinsessfödseln för snart en vecka sedan är diskussionen igång om det rimliga i att kungen – eller regerande drottning – avkrävs en tro på den ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Ausburgska bekännelsen, samt Uppsalas mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Med andra ord: om kungen eller drottningen får för sig att vilja lämna Svenska Kyrkan för att bli medlem i Frälsningsarmén så är det bara att kliva ner från tronen. Så här har det varit sedan 1810. Det kungen och drottningen förväntas ställa sig bakom härrör från 1593.  Bl.a. Dagens Nyheter skriver om detta på ledarsidan i söndagens tidning.

När jag i mötet med bl.a. skolelever får frågan om vad som skiljer Svenska Kyrkan från exv. Missionskyrkan brukar jag säga något om att Svenska Kyrkan är en bekännelsekyrka medan Missionskyrkan är en bekännarekyrka. Svenska Kyrkan konstitueras av den tro som kommer till uttryck i de gamla bekännelseskrifterna från slutet av 1500-talet medan Missionskyrkan står och faller med de människor som bekänner sin tro, dvs bekännarna.

DN beskriver den Ausburgska bekännelsen på följande sätt: ”1500-talets tyska teologer visste mycket om den lutherska tron men var bristfälligt informerade om vår egen upplysta, fördomsfulla tid. Den ausgburkska bekännelsen innehåller därför passager som i nutidens ögon är stötande. Förutom att ta kraftigt avstånd från helgondyrkan, klosterlöften pocvh bruket att avstå nattvardsvin fördömer bekännelsen kätterier såsom bland annat ‘muhammedanerna’, alltså muslimerna. Även andra kätterier kläms åt i den ausburgska bekännelsen. Den är givetvis en direklt stridsskrift mot katolska kyrkan men passar också på att ta avstånd från ‘nu spridda judiska läror'”.

Kanske är detta ett större problem för Svenska Kyrkan än för kungen eller en blivande drottning. Det är inte lätt att förstå vad man är som kyrka när man släpar med sig dokument från slutet av 1600-talet som man menar  – åtmindstione i teorin – som ska vara normerande för kyrkan flera hundra år senare. Kanske var det så att dessa bekännelseskrifter hade något att bidra med då de kom till, men varför släpa med sig ett dokument som ytterst få ens vet något om, än mindre är beredda att leva efter. Skulle man, i en sträng mening, utvärdera dagens Svenska Kyrka mot sina egna bekännelseskrifter, framstår förmodligen inte Svenska Kyrkan som en så särskilt lutherskt renlärig kyrka.

Hur som helst – tillsammasn med alla andra problem som drabbat hovet – så borde man fundera över om det är så här man vill ha det. Varför omfattas inte kungahuset av den självklara och demokratiska religionsfrihet som omfattar alla andra? Att såväl välja att tro som att välja att inte tro. Varför kan inte drottning Estelle få vara medlem i Frälsningsarmén? Det verkar ju inte vara något som hindrar att en statsminister är muslim, mormon eller pingstvän. Det är ju som DN skriver att ”idag finns inga grundlagshinder för en svensk regent att vara alkoholist, nazist, kommunist eller brottsling”. Vad som däremot är förbjudet är att inte tro på Gud såsom den tron kommer till utrryck i den lutherska Svenska Kyrkan. Och att det är Svenska Kyrkan i närmast Statskyrklig version som gäller. Bara det. Om så inte kungahuset ska omfattas av den religionsfrihet som gäller för oss andra, så borde de i alla fall omfattas av en typ av konfessionsfrihet.  Inte ens det är nu möjligt. Något lurigt är det!


Hur kan det bli så här?

26 februari 2012

Dagens Nyheter och Borås Tidning har i helgen rapporterat om hur en 11-årig flicka i två år hotats och misshandlats under tortyrliknande former av sin far och styvmor. Hon har anklagats för att vara en häxa, besatt av onda andrar och demoner. Nu är fadern och stymodern häktade tillsammans med en pastor i en evangelisk församling i Borås. Utöver dessa tre finns ytterligare en pastor som riskerar åtal.

Borås Tidning berättar om hur flickan blev bränd med kniv och fick höra att hon skulle skäras i bitar om hon inte erkände sina synder.

”Hon blev alltså bränd och hennes hår rakades också av. Hon hölls långa perioder inlåst i sitt rum. Flickan fick höra att hon var en häxa och besatt av onda krafter, andar och demoner och att hon kunde göra övernaturliga saker.  Hon tilltalades med ordet ”häxa” istället för med sitt riktiga namn och fick höra att hon inte var värd att leva, att hon skulle dö och bli uppäten av himlens fåglar och markens djur och att hon hade ormögon. I samband med andeutdrivning blev hennes fötter bundna, hon tvingades i flera dygn sitta på golvet i vardagsrummet och fick flera knuffar och slag. Flickan utsattes för förhör då hon skulle erkänna synder och övernaturliga häxkonster. Och barnet filmades då hon i utmattat tillstånd erkände. Flickan fick också en blandning av olja och vitlök i ögonen som sved och hon fick stå naken i duschen med olja hälldes över kroppen och skulle då säga ”Jesus blod”.

Hur kan detta ske i det man kallar en kristen församling? Hur kan dom som kallar sig pastorer medverka till att bryta ner ett barn? Detta är så långt från kyrka och församling som jag bara kan tänka mig. Hur kan det bli på det här viset? Hur kan något som detta överhuvudtaget hända?

Jag vet egentligen inget mer än det tidningarna berättar. Jag kan inte tänka mig annat än att detta mer är att likna vid en sekt än en kyrka.En grupp som kommit att leva sitt eget liv långt vid sidan av andra kyrkor och församlingar i Borås.  Att inte bara det som hänt den 11åriga flickan skett i nåp´n typ av hemlighet, utan också allt annat. Det mesta har förmodligen skett i en liten krets präglad av några knäppgökar som utger sig för att vara pastorer. Jag skulle vilja hävda att ingenting av det tidningarna berättar kan ske i ett vanligt församlingssammanhang som lever med i samhället och präglas av öppenhet och offentlighet.

Aftonbladet uppmärksammade för ungefär ett år sedan Margaretha Sturesson och hennes några år gamla bok “Om det så skulle kosta mig livet”. I boken berättar Margaretha Sturesson om hur hon i 15 år levde och arbetade i sekten ”Kingdom center” i Höör.  Under flera års tid utsattes Margaretha Sturesson för fysisk och psykisk misshandel. När hon ifrågasatte något sa pastorn att demonerna intagit hennes kropp och skulle drivas ut. Det slutade med att hon ville ta sitt liv. I dag har hon brutit med sekten, har ett nytt jobb och nya vänner. Men minnena bär hon alltid med sig. Jag skrev om detta i ett blogginlägg här.

Jag tänker att exempel som dessa på avarter av tro och församling på många sätt är en havererad förståelse av ledarskap. Närmast sjuka människor med maktambitioner som med hot och lockelser samlar små grupper omkring sig. Detta ligger så långt från en sund förståelse av tro och ledarskap som man kan komma, och vi har anledning att säga det. Det ligger något viktigt i detta att tala i termer av vad som är sunt och inte sunt.

Jag tänker också att detta är en typ av fundamentalismens haveri. Att så här kan det bli när någon läser Bibeln på ett ytterst selektivt och enögt sätt och lämnar förnuftet därhän. Det är ju ett väl känt faktum att det är möjligt att bevisa vad som helst om man plockar bibelcitat än här än där. Det Borås Tidning berättar om ligger rimligtvis  långt från det som är möjligt att förankra i Biblen – hur man än letar. Jag känner mig inte alls bekväm med att tänka om människor som besatta av demoner och onda krafter. Allt är inte alla gånger OK, men att kalla detta för att en människa är besatt av demoner ligger bortom det jag har tro för.  Jag har aldrig förstått idéen med att först bryta ner någon för att se´n bygga upp livet på nytt. Som om livet som är oss givet per definition är något dåligt.

Det s0m hänt i Borås är inget annat än en stor tragedi. Låt oss se det som just detta. Låt oss också lära oss något av detta – att bl.a. hålla rent från ledarskapsideal som bygger på makt. Återigen blir det så tydligt hur viktigt demokratiska former och ett demokratiskt ledarskap är. Vi har all anledning att hålla fast vid det. Öppenhet och offentlighet är en garant för haverier som det i Borås.


Har sträckläst boken!

13 februari 2012

Tillsammans med alla de böcker jag fick när jag firade min födelsedag för några veckor sedan, fick jag också ett presentkort för att kunna köpa ännu flera böcker. Beställde Leif GW Perssons bojk ”Gustavs grabb” och Tomas Sjödins bok ”Tusen olevda liv finns inom mig”. Nu har jag läst Sjödins bok. Sträckläst den. En på många sätt fantastisk bok.

Boken handlar om pastorskollegan Bengt Eriksson som precis som jag fyllt 60 år. Förlaget – Libris – presenterar boken så här: Pastor Bengt Ericsson har planerat allt i minsta detalj. Utan minsta anstrykning till vemod låser han dörren till pastorsbostaden, sätter sig i bilen och styr en sista gång mot kapellet. På predikstolen, väl synligt, tejpar han upp brevet där han berättar att han ska försvinna från församlingen en tid och i vilket han ber om förlåtelse att han trasslar till det för andra. Men han har helt enkelt inte funnit någon annan väg.
När Bengt Ericsson sätter sig i bilen igen är det för att åter ta kontrollen över ett liv som så här långt mest har präglats av en rad tillfälligheter och anpassningar. Det han nu gör är visserligen både oväntat och i mångas ögon klandervärt, men han styr söderut med en märklig känsla av lätthet och med en fast beslutsamhet att utforska ett av de tusen olevda liv han bär inom sig.

Det Tomas Sjödin berättar berör mig på många sätt. Hur han jobbar med sitt eget liv. Inte väjer för det svåra. I stället för att bara ge upp eller tänka att nu gäller det att bita ihop – bara några få år kvar till pensionen – ger han sig ikast med sin uppgift. Som att han – och vågar det – ställer allt på sin spets. Bära eller brista. Han spelar ett högt spel, och inser det själv. Själva upplösningen handlar om att Bengt Eriksson, efter 4 månader på ”flykt” reser tillbaka hem till Söderhamn och sin hemförsamling i Betel – precis så som han lovade att han skulle göra. Redan då han ”drog” lovade han att komma tillbaka till söndagen den 31 augusti – 15 söndagen efter Trefaldighet. Han levde ju bevars också med kyrkoåret som en typ av kalender i livet. Han körde så sakteliga förbi Betel för att se på anslagstavlan om han var annonserad. Hade någon annan varit annonserad hade han tagit detsom ett tecken på att han inte var önskad tillbaka. Jag ska verkligen inte avslöja mer om hur det slutar.

Jag vet sedan tidigare att Tomas Sjödin levt med Ådalsförfattaren Birger Norman. I boken är Norman något av en litterär förljeslagare vars citat är som kryssmarkeringar på en vandringsled. Citaten fördjupar och för berättelsen vidare.

Ett skäl till att Bengt Eriksson behöver dra sig undan är hans behov av att på djupet få bearbeta sin sorg efter sin bortgångna fru Agneta. Fem år har gått sedan hustrun dog, men det är som om mycket är kvar att sörja. Redan innan pastor Bengt gav sig iväg från Söerhamn till en hyrd liten stuga i Varbergstrakten har han bestämt sig för att skriva fem brev till sin döda hustru. Han gör det också och det blir till nå´n typ av temamässiga betraktelser. Det är verkligen bra skrivet. Mycket att fundera på. Som att Tomas Sjödin i den här romanen samlat ihjop så mycket av erfarenheter såväl från sitt eget som andras liv. Som om den här boken inte bara handlar om Bengt Eriksson utan om det som för Tomas Sjödin själv är viktigt i livet. Som att texten han skriver inte baras slutar i en sorts ”färdplan” för hur Bengt Eriksson ska kunna göra någiot meningsfullt av sina återstående fem år i tjänst, utan också ett sätt för Tomas Sjödin att säga att detta är den grund på vilken mitt liv vilar. På många sätt ett kärleksfullt sätt att beskriva sin hembygd och dess människior liksom den resa han själv gjort. Det är så många formuleringar i det Tomas Sjödin skriver som jag skulle vilja komma ihåg. Jag har vikt hörnen på de boksidor där breven finns återgivna som pastor Bengt skrev till sin döda hustru. Jag tänker att til de texterna kommer jag att återvända för där finns mycket att fundera vidare över. Jag som också har fem år kvar tills dess jag pensioneras som pastor – även om det inte sker med Fredrik Reinfeldts goda minne.

Ett citat till slut där Bengt Eriksson funderar tillsammans med en nyfunnen vän om  Norman, moral och moralism och hur frikyrkligheten just kommit att präglas av mycket moraslism: ”Hans korta framtidsmanifest behövde inte skrivas på papper: Där nåden ställdes mot lagen – omutligt välja nåden. Där barnhärtigheten ställdes mot domen – omutligt välja barmhärtigheten. Där människ mättes mot bokstäver – alltid utgå från människan och hennes belägenhet”.

Jag säger bara det – läs boken! Förlora dig i dessa boksidor och Tomas Sjödins så kärleksfulla berättelse.


Hur blir kyrka och församling en god jordmån?

10 februari 2012

Debatten efter Sigfrid Demingers utspel i förra veckan om frikyrklighetens förflackning går vidare. Tidningen Dagen  – och här – gör vad den kan för att hålla debatten vid liv. Jag kan hålla med om att det finns mycket i det han säger som bl.a. handlar om gudstjänst och teologi i det frikyrkliga sammanhanget som vi har anlerdnijng att prata vidare om. Jag håller också med dom som i olika inlägg är något förundrade över hur Deminger generaliserar sina iaktagelser. Allt är inte gott, men bara för att inte allt är gott behöver ju inte allt vara dåligt. Det gäller om en enskild församling ochj det gäller om frikyrkligheten i stort. När Deminger lägger ut texten så låter det som om frikyrkligheten i Sverige helt slutat läsa Bibeln. Att det hela är så introvert att ingen vettig människa kan ha något intresse av att kliva in för att lyssna till vad vi har att säga. Detta drag av att vara introvert finns där. Helt klart. Det är bara någon vecka sedan jag gick förbi en kyrka och läste på anslagstavlan att kommande gudstjänst var temat ”Vilken kyrka vill vi ha?” Inte var det en fråga tänkt för den stora allmänheten, utan mera en fråga till församlingen själv. Jag fattar att det i församlingen i fråga finns ett behov av att fundfera på den frågan, men det är ett etempel på hur lätt det är att vi trillar dit i att vara alltför interna. Kanske inte gudstjänsten är platsen där frågan ska diskuteras? Om vi vill ha en gudstjänst som vi tänker som offentlig.

Problemet med Sigfrrid Demingers kritik som bl.a. handlar om ett gudstjänsyliv på glid där ingen längre sjunger psalmer och spelar på kykans orgel, det är frågan om vad utveckling av också gudstjänstlivet är. Deminger tränker naturligtvis inte att vi ska gå tillbaka till latinet. Förmodligen inte heller be Herrens bön i den gamla översättningen eller läsa ur 1917 års översättning av Bibeln.  Poängen måste väl vara att utveckla utan att tappa förankrimngen med kyrkans tro och tradition. Det kan ju inte vara så att vi inte vågar röra någonting. Kanske finns det i frikyrkligheten en typ av lättsinne i relation till kyrkans tradition. Det finns i våra frikyrkliga sammanhang mer av ett nu-perspektiv som lite tappat perspektivet bakåt. Det är så lätt att med den utgångspunkten tappa förståelsen för varför vi gör som vi gör.

Hur får vi till den goda jordmån som vi läser om i evangelietexten för kommande söndag? Hur skapar vi de bästa förutsättningarna när det gäller att göra Jesus Kristus känd och trodd? Hur gör vi för att kyrka och församling ska vara och uppfattas som relevanta? Kanske är det så att vi har en övertro på att bara vi gör som alla andra gör i vår tid så är det bra med det. More of the same. Så sneglar vi på hur det går till i diverse TV-produktioner och gör vad vi kan för att det ska låta på samam sätt. Vi drar upp volymen och stampar takten. Kanske funderar mindre på innehåll än på formerna. Mera av hur vi sjunger än vad vi sjunger. Kanske är det så. Som att vi desperat letar efter ett sätt att bli lyssnade till. Vi tänker mer i kvantitet än kvalitet. Nog har vi ett och annat att fundera över. Vi gör dock klokt i att inte tänka så generaliserande som Deminger gör i sitt utspel. Varje plats och varje kyrka har sina förutsättningar. Detta gäller om svensk frikyrklighet och det gäller i hög grad också om Svenska kyrkan. Det känns på ett sätt orginellt att när företrädare för Svenska kyrkan hör sig för om hur vi i frikylklgheten får till det med bl.a. lekmannamedverkan så hävdar Deminger att det är Svenska kyrkan som är orienteringspunkten. Så enkelt som Deminger ritar kartan är det onekligne inte. Om nu det Deminger skriver får oss att stanna upp och ställa bra frågor kring gudstjänst och teologi så må det väl vara OK. Kanske hade jag ändå väntat mig mer en genomarbetad analys från Demingers sida. Så teologie doktor han är.


”Kanske frikyrkligheten har haft sin tid?”

07 februari 2012

I förra veckan publicerade tidningen Dagen en debattartikel av Sigfrid Deminger – tidigare rektor för Örebro Missionsskola och församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg. När denne f.d. tungviktare i frikyrkolivet och fortfarande en vars röst många lyssnar till, nu tar till orda så är det för att offentliggöra han begärt medlemsskap i Svenska Kyrkan. Inte så att han lämnat den missionsförsamling där han är medlem, men när det kommer till frågan var han firar gudstjänst så är det nu SvK som i huvdsak gäller. Deminger kommenterar sin debattartikel här.

Det är en intressant analys Deminger gör. Framför allt handlar det om en trivialisering av gudstjänstlivet och en förtunning av teologin.

Deminger skriver bl.a.: ”Vördnad är i dag en bristvara. Framtoning, språk och klädsel visar att respekten klingat av. Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum.Bibelns texter har en undanskymd plats. Egentlig textläsning förekommer alltmer sällan. Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget. Läses en text kommenteras den knappast. Andra infallsvinklar ter sig intressantare. Inte heller privat läser dagens frikyrkomedlem särskilt ofta sin bibel. Gudstjänsten saknar därmed nödvändig klangbotten.

Själva kyrkorummet har i många kyrkor genomgått en förvandling. Ofta utan hänsyn till vad arkitektur och symboler velat säga. Predikstolen kan vara borta. Man förstod inte att den var en del av en helhet och ett uttryck för Ordets plats i gudstjänsten. Nattvardsbordet kan också vara borta. Det fick inte plats på den ”scen” som behövde bli allt rymligare. Orgeln kan vara låst eller såld. Variationen av musikaliska uttryck har på många håll ersatts av en bedövande enformighet.

På plattformen framträder man. Det hela ger intryck av uppvisning. Det är inte längre församlingen som firar gudstjänst. Den förblir passiv och benämns allt oftare ”publik”. De symboler som finns kvar i kyrkorummets främre del skyms av människor som uppträder. Att de bakom sig har en Kristusbild eller ett kors tycks inte stämma till eftertanke. Det emotionella dominerar. Reflektionen kring livets djupare frågeställningar har inte samma aktualitet som förr.

De böner som förekommer är ofta fragmentariska, slarvigt formulerade och vittnar knappast om någon djupare inlevelse. Världen utanför gör sig sällan påmind. Det hela har blivit alltmer internt. En bön för de egna scouterna kanhända. Inte att förakta i sig, men det räcker inte som uttryck för kyrkans förbön. Ljusbärare har blivit vanliga och har säkert ett värde för den som ber, men de kan inte ersätta den gemensamma bönen.

Perspektiven i övrigt blir också alltmer begränsade. Tidigare generationers engagemang i kultur- och samhällsliv saknas nära nog helt. Ingen frikyrkoledare deltar i dag i det offentliga samtalet. Om sin historia vet man allt mindre. Historielöshet har alltid förebådat undergång”.

Ja, vad tänker vi om detta? Är det så här det är? Eller är det i alla fall så här det uppfattas? Om det är som Sigfrid Deminger säger, så återstår inte mycket som kan skapa ett meningsfullt sammanhang och innehåll åt en frikyrklig gudstjänst. Känns kanske kaxigt att säga att jag inte kännder igen det han skriver i mitt eget sammanhang. Just det han skriver är för mig viktiga utgångspunkter när en gudstjänst ska planeras. Hörde häromdagen någon berätta om hur man i en kyrka firade nattvard utan att något som helst liturgiskt gjordes kring detta. Ingen textläsning, inga böner, ingen brödsbrytelse. Om det nu var så, känns det onekligen lite tunnt.

Det är lätt att vifta bort Demingers kritik som att det handlar om tycke och smak. Att somliga gillar att sjunga lovsång i stället för psalmer till orgelspel. Somliga gillar att kyrkan mer är ett vardagsrum än ett liturgiskt rum. Många gillar det informella mer än det tydligt liturgiska. Formerna må variera. När detta är sagt må det också sägas att våra former också påverkar själva innehållet.  Det går inte att göra hur som helst med vad som helst utan att innehållet påverkas. Jag har svårt för när gudstjänstlivet blir för internt. När böner och förkunnelse inte alls rör vid det som är våra livssammanhang. Det är ju detta som bidrar till att gudstjänsterna blir som parenteser i livet. Jag tänker om detta som att vi sviker var och en som kommer till kyrkan och vill ha någon typ av guidning i hur bibelens texter kan förstås i realtion till det som är vår tid och vår tids stora och avgörande frågor. Är inte detta en rimlig förväntan? Säger vi inget om det som pågår i samhället – nära och långt borta – så är det ju som om vi inget har att säga om det som sker och det vi dagligen matas med. Om nu Gud blev människa i Jesus Kristus då han föddes in i vår värld, så kan det rimligtvis inte vara vår sak att tala om Jesus som om han inte hör hemma i det vardagliga och världsliga.

Deminger själv ställer frågan – efter att ha presenterat sin analys: ”Vilken slutsats kan man dra av allt detta?” Han själv funderar i termer av att frikyrkligheten kanske har haft sin tid. Lösningen – i Demingers värld – är Svenska kyrkan. Det är till Svenska kyrkan vi ska ställa våra förhoppningar. Det är just den slutsatsen jag tycker är rent naiv. Som om Svenska kyrkan skulle vara ett mindre problematiskt sammanhang. Problemet är ju att det sätt varpå Deminger upphöjer Svenska kyrkans gudstjänstliv inte delas av ens särskilt många av SvK:s egna medlemmar. Med all respekt för Svenska Kyrkan så kan jag inte hålla med Deminger om att Svenska kyrkan utgör den ”naturliga orienteringspunkten”. Det finns mycket i Demingers slutsats som är svårt att förstå. Samma sak som det nu Deminger säger om svensk frikyrklighet skulle kunna sägas om Svenska kyrkan – och många gör det. Riktigt meningsfullt blir det Demninger skriver om vi gör det till en fråga som vi – rakt över alla våra traditioner – har att ta fatt i. Sannerligen finns i detta mycket att diskiutera. Låt oss göra det! På allvar!


”För att världen ska leva” – en helg med teologifestival i Uppsala.

06 februari 2012

Så är det dagen efter helgen med Teologifestival i Uppsala. Tid att ”landa” denna – på många sätt – intensiva helg. Fattade inte att detta var en så stor tilldragelse i Svenska Kyrkan. Blev närmast överraskade när vi i fredags kväll kom till Domkyrkan för den inledande gudstjänsten och kyrkan var helt fullsatt. Det sägs att vi varit ca 1 000 personer. Hamnade bakom en av kyrkans många pelare. Mäktigt med det ljussspel och den ljussättning som skapade en spännande inramning till gudstjänsten.

Detta var tredje gången som SvK ordnar Teologiferstival. Så här långt har dessa festivaler genomförts vart annat år. Så nu dröjer det till 2014. Det hela blev till ett jättelikt möte mellan många präster, kyrkopolitiker och kanske allra flest lekmän. Här fanns många av SvK:s biskopar och andra profiler i SvK. Kan inte annat än vara imponerad över en helg som denna med detta breda samtal. Temat var ”för att världen ska leva”. Lördagen var vikt för en typ av storseminarier. Då handlade det om miljöfrågorna, om gudstjänstens teologi, om feministteologi, om KAIROS Palestina, våld i bibeln, Svenska Kyrkan och nazismen, mission, tro och vetande och tro och politik.

Jag hade valt att vara med i det seminarium som handlade om tro och politik. Lyssnade till bl.a. KG Hammar och Helle Klein. Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern skulle vara med, men hade lämnat återbud. Hon hade tagit sig till Sverige och satt på tåget i Skåne på väg till Uppsala när nyhetschefen på SR kommenderade henne att vända tillbaka till Kairo med anledning av nya våldsamheter i Egypten och Syrien. Det var mycket henne jag hade hoppats att få lyssna till, men nu blev det inte så. I en mailhälsning till seminariet beskrev Cecilia Uddén om hur ”mellanöstern blöder”.

Samtalet jag lyssnade till präglades bl.a. av en typ av frustration över att inte riktigt ”få till det” när det gäller tro och politik. I samtalet myntade den moderate riksdasgsledamoten Hans Wallmark begreppet ”teofobi”- om mångas rädsla för tro och religion.  Detta kom att återkomma flera gånger under dagen. Detta som också skulle kunna benämnas som beröringsskräck inför det som har med tro och religion att göra. Kan tänka mig att den frågan också fanns på dagordningen i samtalet om tro och vetande.

Samtalet kom bl.a. att handla om diakonins plats i kyrkan. Om diakonins betydelse i sig och om dess betydelse som ett kraftfullt verktyg för att skapa förtroedne för hela kyrkan. KG Hammar sa i sin inledning att kyrklans uppgift måste vara att ”älska världen på Guds vis”. Flera gånger återkom samtalet till den girighet som präglar mycket av det som sker i samhället och om vad som händer då religion privatiseras. Vår uppgift måste vara att hålla fast vid det gemensamma som ett avgörande värde. Intressant blev meningsutbytet om hur våra hierarkiska system också vittnar om vår gudsbild.  Hur vi ”bygger kyrka” säger mycket om vår gudsbild. Här finns naturligtvis mycket mer att utveckla. Detta på ett sätt självklara hur vårt sätt att arbeta också säger något om innehållet. Kanske förstår vi inte hur mycket det är på det viset. Det spelar ingen roll hur mycket vi än talar om öppenhet, om det människor ser signalerar slutenhet.Vårt tal om att alla är välkomna klingar falskt när man inte upplever det som om att man blir sedd och ianspråkstagen.  Det spelar ingen roll om vi talar om att handla men inget gör. Så särskilt konkreta blev nog inte samtalen. Mer konkret blev det i exempelvis seminariet om miljöfrågorna.

Så mötte jag några från missionskyrkan i detta svenskkyrkliga ”hav”. Intressanta samtal utspann sig mellan oss om hur bl.la. Gemensam Framtid skulle kunna få till något likande. Detta känns angeläget i det läge där vi är med en ny kyrka. Nu behöver vi mötas i samtal om vad detta nya ska bli. Detta måste vara en fråga i stora, många och breda samtal – inte en fråga för några få i en styrelse. Hur tänker ansvariga i GF om det?

Mötte också några gamla vänner som en gång i tiden varit missionsförbundare men nu finns i SvK. Det blev bl.a. till ett samtal om varför Missionskyrkan gått in i ett samarbete med – som dom uttryckte det – baptister som kommer att omöjliggöra det med fortsatta samtal med SvK. Någon med goda kontakter in i biskopskollegiet hänvisade till ”biskopsord” på att nu är det kört. Det blir inga fler överenskommelser. Detta tror jag är rent överdrivna reaktioner. De jag mötte undrade över varför inte Missionskyrkan sökte sig närmare SvK. Jag tänker att inte heller den relationen är problemfri. Som om allt i SvK är så enkelt att knyta an till. Jag tror att vi kommit så långt det nu går att komma i realtionen till SvK. Att tänka sig att SvK skulle  ge sig in i et samtal med Missionskyrkan för att skapa en ny kyrka känns minst sagt som ejn orimlig tanke. Detta skulle naturligtvis SvK aldrig göra. Jag hoppas på att Gemensam Framtisd ska få till en liknande överenskommelse som den Missionskyrkan och Metodistkyrkan nu har med SvK. Detta måste vara möjligt. Blir det inte så, så säger det också mycket om SvK.

I går avslutades Teoliogifestivalen med en gudstjänst i en fullsatt Domkyrka. För predikan svarade en palestinsk präst och en palestinsk lekman. Det blev till en spännande och utmanande dialogpredikan som bl.a. beskrev situationen för de kristna i Jerusaalem och på västbanken. Dr Muna Mushahwar sa bl.a. följande: ”Israel skryter med att vara den enda demokratin i Mellanöstern, men jag kan inte låta bli att fråga: Hur kan den enda demokratin i Mellanöstern få det att gå ihop med att den också är den sista nu existerande ocupationsmakten, en nation som ockuperar en annan…Ironiskt nog är det en politisk ockupation i judendomens namn, förtryck av palestinska döttrar och söner i den kristna och den muslimska tron…Kyrkan måste tydliggöra skillnaden mellan det bibliska ”Israel”, det ”utvalda folket” och dagens politiska företeelse som är staten Israel…Trots all besvikelse och trots all avsaknad av ens en glimt av en lösning hyser vi ändå en förhoppning, ett kristet hopp, att det ska finnas en lösning och att det goda ska segra över det onda, hur lång tid det än må ta”.  När de båda sagt ”amen” utbröt en spontan applåd i Domkyrkan och jag tänker om den som ett uttryck för solidaritet.

Så är det vardag och skarpt läge som gäller. Jag tänker att det ytterst inte är orden som är avgörande. Hur viktiga orden än är. Frågan är vad vi gör när det kommer till frågan om situatuionen för de kristna i Palestina, hur vi står upp för de flyktingar som hotas av avvisning, hur vi skapar alternativa miljöer och synsätt, hur vi skapar ett mner uthålligt säött att leva våra liv mm. Orden om politik och teologi från Teologifestivalen har jag med mig. Nu måste detta få bli till vardag och ”kött” i en biblisk mening.