”För att världen ska leva” – en helg med teologifestival i Uppsala.

Så är det dagen efter helgen med Teologifestival i Uppsala. Tid att ”landa” denna – på många sätt – intensiva helg. Fattade inte att detta var en så stor tilldragelse i Svenska Kyrkan. Blev närmast överraskade när vi i fredags kväll kom till Domkyrkan för den inledande gudstjänsten och kyrkan var helt fullsatt. Det sägs att vi varit ca 1 000 personer. Hamnade bakom en av kyrkans många pelare. Mäktigt med det ljussspel och den ljussättning som skapade en spännande inramning till gudstjänsten.

Detta var tredje gången som SvK ordnar Teologiferstival. Så här långt har dessa festivaler genomförts vart annat år. Så nu dröjer det till 2014. Det hela blev till ett jättelikt möte mellan många präster, kyrkopolitiker och kanske allra flest lekmän. Här fanns många av SvK:s biskopar och andra profiler i SvK. Kan inte annat än vara imponerad över en helg som denna med detta breda samtal. Temat var ”för att världen ska leva”. Lördagen var vikt för en typ av storseminarier. Då handlade det om miljöfrågorna, om gudstjänstens teologi, om feministteologi, om KAIROS Palestina, våld i bibeln, Svenska Kyrkan och nazismen, mission, tro och vetande och tro och politik.

Jag hade valt att vara med i det seminarium som handlade om tro och politik. Lyssnade till bl.a. KG Hammar och Helle Klein. Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern skulle vara med, men hade lämnat återbud. Hon hade tagit sig till Sverige och satt på tåget i Skåne på väg till Uppsala när nyhetschefen på SR kommenderade henne att vända tillbaka till Kairo med anledning av nya våldsamheter i Egypten och Syrien. Det var mycket henne jag hade hoppats att få lyssna till, men nu blev det inte så. I en mailhälsning till seminariet beskrev Cecilia Uddén om hur ”mellanöstern blöder”.

Samtalet jag lyssnade till präglades bl.a. av en typ av frustration över att inte riktigt ”få till det” när det gäller tro och politik. I samtalet myntade den moderate riksdasgsledamoten Hans Wallmark begreppet ”teofobi”- om mångas rädsla för tro och religion.  Detta kom att återkomma flera gånger under dagen. Detta som också skulle kunna benämnas som beröringsskräck inför det som har med tro och religion att göra. Kan tänka mig att den frågan också fanns på dagordningen i samtalet om tro och vetande.

Samtalet kom bl.a. att handla om diakonins plats i kyrkan. Om diakonins betydelse i sig och om dess betydelse som ett kraftfullt verktyg för att skapa förtroedne för hela kyrkan. KG Hammar sa i sin inledning att kyrklans uppgift måste vara att ”älska världen på Guds vis”. Flera gånger återkom samtalet till den girighet som präglar mycket av det som sker i samhället och om vad som händer då religion privatiseras. Vår uppgift måste vara att hålla fast vid det gemensamma som ett avgörande värde. Intressant blev meningsutbytet om hur våra hierarkiska system också vittnar om vår gudsbild.  Hur vi ”bygger kyrka” säger mycket om vår gudsbild. Här finns naturligtvis mycket mer att utveckla. Detta på ett sätt självklara hur vårt sätt att arbeta också säger något om innehållet. Kanske förstår vi inte hur mycket det är på det viset. Det spelar ingen roll hur mycket vi än talar om öppenhet, om det människor ser signalerar slutenhet.Vårt tal om att alla är välkomna klingar falskt när man inte upplever det som om att man blir sedd och ianspråkstagen.  Det spelar ingen roll om vi talar om att handla men inget gör. Så särskilt konkreta blev nog inte samtalen. Mer konkret blev det i exempelvis seminariet om miljöfrågorna.

Så mötte jag några från missionskyrkan i detta svenskkyrkliga ”hav”. Intressanta samtal utspann sig mellan oss om hur bl.la. Gemensam Framtid skulle kunna få till något likande. Detta känns angeläget i det läge där vi är med en ny kyrka. Nu behöver vi mötas i samtal om vad detta nya ska bli. Detta måste vara en fråga i stora, många och breda samtal – inte en fråga för några få i en styrelse. Hur tänker ansvariga i GF om det?

Mötte också några gamla vänner som en gång i tiden varit missionsförbundare men nu finns i SvK. Det blev bl.a. till ett samtal om varför Missionskyrkan gått in i ett samarbete med – som dom uttryckte det – baptister som kommer att omöjliggöra det med fortsatta samtal med SvK. Någon med goda kontakter in i biskopskollegiet hänvisade till ”biskopsord” på att nu är det kört. Det blir inga fler överenskommelser. Detta tror jag är rent överdrivna reaktioner. De jag mötte undrade över varför inte Missionskyrkan sökte sig närmare SvK. Jag tänker att inte heller den relationen är problemfri. Som om allt i SvK är så enkelt att knyta an till. Jag tror att vi kommit så långt det nu går att komma i realtionen till SvK. Att tänka sig att SvK skulle  ge sig in i et samtal med Missionskyrkan för att skapa en ny kyrka känns minst sagt som ejn orimlig tanke. Detta skulle naturligtvis SvK aldrig göra. Jag hoppas på att Gemensam Framtisd ska få till en liknande överenskommelse som den Missionskyrkan och Metodistkyrkan nu har med SvK. Detta måste vara möjligt. Blir det inte så, så säger det också mycket om SvK.

I går avslutades Teoliogifestivalen med en gudstjänst i en fullsatt Domkyrka. För predikan svarade en palestinsk präst och en palestinsk lekman. Det blev till en spännande och utmanande dialogpredikan som bl.a. beskrev situationen för de kristna i Jerusaalem och på västbanken. Dr Muna Mushahwar sa bl.a. följande: ”Israel skryter med att vara den enda demokratin i Mellanöstern, men jag kan inte låta bli att fråga: Hur kan den enda demokratin i Mellanöstern få det att gå ihop med att den också är den sista nu existerande ocupationsmakten, en nation som ockuperar en annan…Ironiskt nog är det en politisk ockupation i judendomens namn, förtryck av palestinska döttrar och söner i den kristna och den muslimska tron…Kyrkan måste tydliggöra skillnaden mellan det bibliska ”Israel”, det ”utvalda folket” och dagens politiska företeelse som är staten Israel…Trots all besvikelse och trots all avsaknad av ens en glimt av en lösning hyser vi ändå en förhoppning, ett kristet hopp, att det ska finnas en lösning och att det goda ska segra över det onda, hur lång tid det än må ta”.  När de båda sagt ”amen” utbröt en spontan applåd i Domkyrkan och jag tänker om den som ett uttryck för solidaritet.

Så är det vardag och skarpt läge som gäller. Jag tänker att det ytterst inte är orden som är avgörande. Hur viktiga orden än är. Frågan är vad vi gör när det kommer till frågan om situatuionen för de kristna i Palestina, hur vi står upp för de flyktingar som hotas av avvisning, hur vi skapar alternativa miljöer och synsätt, hur vi skapar ett mner uthålligt säött att leva våra liv mm. Orden om politik och teologi från Teologifestivalen har jag med mig. Nu måste detta få bli till vardag och ”kött” i en biblisk mening.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: