”Kanske frikyrkligheten har haft sin tid?”

I förra veckan publicerade tidningen Dagen en debattartikel av Sigfrid Deminger – tidigare rektor för Örebro Missionsskola och församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan i Göteborg. När denne f.d. tungviktare i frikyrkolivet och fortfarande en vars röst många lyssnar till, nu tar till orda så är det för att offentliggöra han begärt medlemsskap i Svenska Kyrkan. Inte så att han lämnat den missionsförsamling där han är medlem, men när det kommer till frågan var han firar gudstjänst så är det nu SvK som i huvdsak gäller. Deminger kommenterar sin debattartikel här.

Det är en intressant analys Deminger gör. Framför allt handlar det om en trivialisering av gudstjänstlivet och en förtunning av teologin.

Deminger skriver bl.a.: ”Vördnad är i dag en bristvara. Framtoning, språk och klädsel visar att respekten klingat av. Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum.Bibelns texter har en undanskymd plats. Egentlig textläsning förekommer alltmer sällan. Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget. Läses en text kommenteras den knappast. Andra infallsvinklar ter sig intressantare. Inte heller privat läser dagens frikyrkomedlem särskilt ofta sin bibel. Gudstjänsten saknar därmed nödvändig klangbotten.

Själva kyrkorummet har i många kyrkor genomgått en förvandling. Ofta utan hänsyn till vad arkitektur och symboler velat säga. Predikstolen kan vara borta. Man förstod inte att den var en del av en helhet och ett uttryck för Ordets plats i gudstjänsten. Nattvardsbordet kan också vara borta. Det fick inte plats på den ”scen” som behövde bli allt rymligare. Orgeln kan vara låst eller såld. Variationen av musikaliska uttryck har på många håll ersatts av en bedövande enformighet.

På plattformen framträder man. Det hela ger intryck av uppvisning. Det är inte längre församlingen som firar gudstjänst. Den förblir passiv och benämns allt oftare ”publik”. De symboler som finns kvar i kyrkorummets främre del skyms av människor som uppträder. Att de bakom sig har en Kristusbild eller ett kors tycks inte stämma till eftertanke. Det emotionella dominerar. Reflektionen kring livets djupare frågeställningar har inte samma aktualitet som förr.

De böner som förekommer är ofta fragmentariska, slarvigt formulerade och vittnar knappast om någon djupare inlevelse. Världen utanför gör sig sällan påmind. Det hela har blivit alltmer internt. En bön för de egna scouterna kanhända. Inte att förakta i sig, men det räcker inte som uttryck för kyrkans förbön. Ljusbärare har blivit vanliga och har säkert ett värde för den som ber, men de kan inte ersätta den gemensamma bönen.

Perspektiven i övrigt blir också alltmer begränsade. Tidigare generationers engagemang i kultur- och samhällsliv saknas nära nog helt. Ingen frikyrkoledare deltar i dag i det offentliga samtalet. Om sin historia vet man allt mindre. Historielöshet har alltid förebådat undergång”.

Ja, vad tänker vi om detta? Är det så här det är? Eller är det i alla fall så här det uppfattas? Om det är som Sigfrid Deminger säger, så återstår inte mycket som kan skapa ett meningsfullt sammanhang och innehåll åt en frikyrklig gudstjänst. Känns kanske kaxigt att säga att jag inte kännder igen det han skriver i mitt eget sammanhang. Just det han skriver är för mig viktiga utgångspunkter när en gudstjänst ska planeras. Hörde häromdagen någon berätta om hur man i en kyrka firade nattvard utan att något som helst liturgiskt gjordes kring detta. Ingen textläsning, inga böner, ingen brödsbrytelse. Om det nu var så, känns det onekligen lite tunnt.

Det är lätt att vifta bort Demingers kritik som att det handlar om tycke och smak. Att somliga gillar att sjunga lovsång i stället för psalmer till orgelspel. Somliga gillar att kyrkan mer är ett vardagsrum än ett liturgiskt rum. Många gillar det informella mer än det tydligt liturgiska. Formerna må variera. När detta är sagt må det också sägas att våra former också påverkar själva innehållet.  Det går inte att göra hur som helst med vad som helst utan att innehållet påverkas. Jag har svårt för när gudstjänstlivet blir för internt. När böner och förkunnelse inte alls rör vid det som är våra livssammanhang. Det är ju detta som bidrar till att gudstjänsterna blir som parenteser i livet. Jag tänker om detta som att vi sviker var och en som kommer till kyrkan och vill ha någon typ av guidning i hur bibelens texter kan förstås i realtion till det som är vår tid och vår tids stora och avgörande frågor. Är inte detta en rimlig förväntan? Säger vi inget om det som pågår i samhället – nära och långt borta – så är det ju som om vi inget har att säga om det som sker och det vi dagligen matas med. Om nu Gud blev människa i Jesus Kristus då han föddes in i vår värld, så kan det rimligtvis inte vara vår sak att tala om Jesus som om han inte hör hemma i det vardagliga och världsliga.

Deminger själv ställer frågan – efter att ha presenterat sin analys: ”Vilken slutsats kan man dra av allt detta?” Han själv funderar i termer av att frikyrkligheten kanske har haft sin tid. Lösningen – i Demingers värld – är Svenska kyrkan. Det är till Svenska kyrkan vi ska ställa våra förhoppningar. Det är just den slutsatsen jag tycker är rent naiv. Som om Svenska kyrkan skulle vara ett mindre problematiskt sammanhang. Problemet är ju att det sätt varpå Deminger upphöjer Svenska kyrkans gudstjänstliv inte delas av ens särskilt många av SvK:s egna medlemmar. Med all respekt för Svenska Kyrkan så kan jag inte hålla med Deminger om att Svenska kyrkan utgör den ”naturliga orienteringspunkten”. Det finns mycket i Demingers slutsats som är svårt att förstå. Samma sak som det nu Deminger säger om svensk frikyrklighet skulle kunna sägas om Svenska kyrkan – och många gör det. Riktigt meningsfullt blir det Demninger skriver om vi gör det till en fråga som vi – rakt över alla våra traditioner – har att ta fatt i. Sannerligen finns i detta mycket att diskiutera. Låt oss göra det! På allvar!

2 kommentarer till ”Kanske frikyrkligheten har haft sin tid?”

  1. Synnerligen tänkvärt! Tack Sigge!

  2. Erik D. Rosenkvist skriver:

    Bra att Sigge Demingers i sig tänkvärda synpunkter får sin korrigerig av Claes-Göran Ydrefors.Bådas synpunkter behövs för att få fram en mer rättvisande bild av svensk kristenhet.Trohet i vårt församligssammanhang och i vår uppgift att missionera som kristna får vi be Jesus hjälpa oss med.

    Erik D. Rosenkvist Kristinehamn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: