En chockartad beskrivning av situatuionen i Israel och Palestina

31 mars 2012

Jag blev närmast mållös efter att ha hört Lisa Abramowicz, generalsekreterare i Svensk Israel-information, föreläsa i den föreläsningsserie som Ansgarsförsamlingen i Västerås och studieförbundetr BILDA genomför under våren. En serie föreläsningar på temat ”Fred eller evig konflikt? Om konflikten Israel/Palestina ur olika perspektiv. En serie värd all uppmärksamhet.

Efter att för ett par veckor sedan lyssnat på tidigare konsuln i Jerusalem – Nils Eliasson – var det nu dax för en mer profilerad insats. Jag var förberedd på det, men måste erkänna att jag var lätt chockad efter det jag fick höra. Tycker jag har hört och läst bra mycket i den här frågan, men aldrig hört något så vinklat och bitvis så raljant och bortförklarande som detta.

Lisa Abramowicz använde en stor del av sitt föredrag till att argumentera för att den israelisk-arabiska konflikten fått alldeles för stora proportioner.  Det som sker i Israel och de av Israel occuperade områdena genererar ett alldeles för stort och oproportionerligt engagemang. Mycket av det som sker och som exempelvis uppmärksammas i svenska medier är närmast bagatellartat. Det är inte alls så eländigt som många låter påskina. Israelisk militär och israeliska politiker anklagas helt oförskyllt. Tanken på bojkott av israeliska varor är ”tramsig”.

Lisa Abramowicz återkom flera gånger till den tanke som en gång placerades in i konflikten, den om hur eländigt allt var en gång och hur bra det blivit när staten Israel tog vid. Samma tanke som återkommer i uttrycket ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Abramowicz gjorde vad hon kunde för att få oss att förstå att det sannerligen inte led någon nöd på de palestiner som lever i Israel. På en fråga om det var någon skillnad mellan att leva som jude och som palestinier i Israel så kunde hon i huvudsak inte komma på något som skiljer de två folkgrupperna åt. Jag undrar i mitt stilla sinne – hur långt får man gå när det gäller att mörka verkligheten? Hur mycket får man skruva sanningen innan det blir ren lögn. Jag har svårt att tro att inte Lisa Abramowicz vet hur det förhåller sig. Men den verkligheten passar inte in i hennes beskrivning av en närmast oproblematisk konflikt. Hur kommer det sig, Lisa Abramowicz, att det är närmast omöjligt för en palestinier att få tillstånd att bygga i exv. östra Jerusalem? Att palestinska hus rivs för att bereda plats för israeler att bygga. Hur kommer det sig att alla dom som bor i delar av östra Jerusalem och som betalar full skatt till Jerusalems kommun aldrig får sina sopor hämtade? Hur kommer det sig att den spårvagn som nu byggs kör rakt igenom palestinska områden utan att stanna till? Ja, hur kommer det sig? Hur kommer det sig att personer som ärkebiskop Demond Tutu beskrivit situationen för palestinier såväl i Israel som på de occuperade områdena som ren apartheid? Är detta helt utan grund?

När Abramowicz, på temat ”allt är frid och fröjd”, hävdar att vattenfrågan löses i bästa samförstånd, så är det ju så långt från sanningen som det kan vara. När hon hävdar att de ingenjörer som ansvarar för vattenförsörjningen i Israel och den palestinska myndigheten är tämligen goda vänner, så kan det möjligtvis gälla som en sanning för den som aldrig tidigare hört något om detta. Sanningen, jag faktiskt sannintgen, är att just vattenfrågan är en av de stora konfliktpunkterna. Skälet är det enkla att den som kontrollerar vattentillförseln bestämmer vem som ska leva och vem som kommer at gå under. I norra Israel är t.o.m. regnvattnet statens egendom. Inte ens regnvattnet förfogar byborna över. Vattentankar skjuts sönder för att inte fungera för sitt ändamål. Närmast allt vatten kanaliseras till stora fruktodlingar söder om dessa byar. För den som inte redan vet det, kan jag berätta att Jordanfloden närmast är att betrakta som ett avloppsdike, långt från Bibelns bilder av en flod med forsande vatten. Döda havet är på väg att helt torka ut. Bara några kilometer söder om Genesarets sjö finns inget vatten att tala om. Allt det vatten som f.ö. håller på att tömma Genesarets sjö avleds till israeliska odlingar av olika slag. Åk vägen längst Jordanfloden så blir detta alldeles uppenbart! Enligt en tidigare artikel i Svenska Dagbladet anklagas israeliska bosättare för att just etablera nya bosättningar i anslutning till vattenkällor. Utgångspunkte är åter att den som kontrollerar vattenkällorna har kontrollen över liv och död. Detta måste rimligtvis Lisa Abramowicz veta. Varför berättar hon då inte detta när det är sanningen hon sa sig vilja berätta?

Bosättningarna var i Abramamowicz ögon närmast en tramsig fråga. Hon raljerade över det och menade att det som byggts var några balkonger och kanske något dagis. Inte mer och framför allt inga nya bosättningar. Jag tar mig för pannan! Abramowicz bannande företrädare för den palestinska myndigheten som vägrat förhandla så länge det fortfarandee byggs nya bosättningar. Som om det inte är precis så som palestrinerna gjort och trott att man skulle få något ut av det. Sanningen, ja faktiskt sanningen, är att det inte byggts så mycket som efter Osloavtalen då man avtalade att byggnationerna skulle upphöra. Är det så märkligt att palestinerna nu säger ”stopp” och inte är beredda att fortsätta förhandla så länge bosättningsbyggandet fortsätter. Är det en så märklig hållning?

Lisa Abramowicz ville få oss att tro att det som pågår i militära vägspärrar närmast är av trivialt slag. Varför bry sig? Än mindre – varför uppröras av det vi hör om! Militärerna gör sitt jobb och det må vara sant om detta innebär att systematiskt förödmjuka alla dom som tvingas ta sig genom dessa vägspärrar som vore de en skock djur. Jag kan inte annat än förundras över hur Lisa Abramowicz skildrar det som pågår på de av Israel occuperade områdena.

Jag borde naturligtvis ställt frågor om allt detta. Grejen var att jag helt kom av mig inför det forcerade sätt varpå Lisa Abramowicza tog sig an ämnet. Jag har aldrig hört något så skruvat i den här frågan som detta och jag inser hur svårt det är att komma till någon typ av sansade samtal. När jag för nå´n vecka sedan bl.a. skrev om den utskällda BILDA-utställningen om situationen i bl.a. de occuperade områdena på Västbanken var det som alla fördämningar släppte. Det är som när man uttalar nå´n typ av förståelse för den palestinska situationen och sätter strålkastarljuset på det sätt varpå Israels armé uppträder som ooccupanter, så bli man ifrågasatt och kapad jäms med fotknölarna. Som om försök att skildra det som faktiskt sker hotar en bitvis förljugen bild av att allt är frid och fröjd. Jag önskar att det skulle vara det, men jag vet att det inte är det. Det finns mycket av klarsynthet i bibelordet att ”sanningen ska göra er fria”. Hur smärtsam sanningen än är, så måste vi välja sanningen.

Onsdag den 11 april fortsätter föreläsningsserien i Västerås. Den här gången är det Anna Wester från Palestinagrupperna i Sverige som föreläser.

Annonser

En sådan ledare vill jag vara!

26 mars 2012

För ett par veckor sedan – 13 mars – såg jag Karin Hübinetts talkshow i svt. Maud Olofsson var med. Det som ändå etsat sig fast var intervjuvn med Pia Sundhage, svenska och  framgångsrik kapten för USA:s damlag i fotboll. En fantastisk och spontan människa. Så härlig och uppriktig. Intervjuvn med Pia Sundhage börjar 15 minuter in i programmet. Den här gången hadlade det om hur hon tänker om sin uppgift som ledare och coach. Hübinetts fråga var : ”Hur gör du dina spelare bra?” Vilken bra fråga till en coach.

Pia Sundhade levererade en rad bra svar om att hon utgår från det som är friskt, det som är bra. I stället för att analysera och hitta fel söker hon det som fungerar och uppmanar sina spelare att göra det fler gånger. Det liknar det jag hörde för många år sedan av en ledare för de då framgångsrika golfdamerna. Han såg en av tjejerna stå och slå den ena bollen efter den andra. Nio bra slag och så ett tiode misslyckat. Då slog hon sig i pannan. Så nio bra slag och ett dåligt slag. Pang i pannan! Grejen var att hon lärde kroppen hur ett misslyckat slag kändes. Hon slog rent fysiskt in det i kroppen. I stället för att lära kroppen hur det känns när det fungerar. Jag tänker att det är så Pia Sundhage menar – att lära sig av det som fungerar. Hur ofta har vi inte varit med om att utvärdera och snabbt gå förbi det som fungerade för att slira runt i det som inte fungerar. Om så 75% varit helt toppen och 25% mindre bra, så är det ändå dessa 25% som upptar vår uppmärksamhet. Som om vi inte lär oss något av det som fungerar.

Pia Sundhage återkom i Hübinetts intervjuv till gruppens betydelse. Att ett fotbollslag just är en grupp som är beroende av att gruppen fungerar. Hur lätt är det inte att var och en ser det som att nu gäller det att spela ut och briljera. Framgång är i hög grad en fråga om att få gruppen att fungera. Med Sundhages ord: ”Vi gör varandra bra! Tro gott om varandra!”

Sundhage talar om ledarens närvaro. Att fullt ut vara närvarande som ledare. Att detta också handlar om att kunna ställa krav på var och ens utveckling.  Så till slut talar hon om att inte ta sig på för stort allvar.  Befriande att höra detta från en fotbollstränare som uppnått mer än vad många andra ledare fått göra. Ett sätt att fortsätta stå med bägge fötterna på jorden.

Jag tänker att det är så mycket sunt i det Pia Sundhage säger i intervjuvn. Så mycket som så många ledare i såväl idriott som i andra sammanhang borde lära sig. Jag har hört för mycket av gap och skrik i idrottssammanhang genom åren. Som det Sundhage beskriver som ”coatching by fear”. Att leda med hot. Som om något gott skulle kunna komma ut ur rädsla. Varför skälla ut en grupp och sedan tro att något gott ska kunna komma ut ur detta.

Jag tar till mig av det jag hör Pia Sundhade berättar. En sådan ledare vill jag vara. Att tro gott om de jag samarbetar med. Att tro gott om nästa steg. Att få vara med och skapa förväntningar. Men också sätta gränser. Att hjälpa andra att se sina förmågor och sin roll i en grupp. Men också se det som dränerar energin i en grupp. Att förstå hur vi kan göra varandra bra och framgångsrika. Att det också förutsätter att vi släpper in varandra i varandras liv.

Hittar också en bok där hon beskriver sin ledarstil: ”Spela på bästa fot – att leda med glädje”. Den tänker jag läsa!


Vem är det som borde skämmas?

25 mars 2012

I torsdags antog FN:s människorättsråd en resolution som går ut på att utreda hur israeliska bosättningar på den occuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Inte första gången som olika internationella organ beslutar sig för att kolla närmare på konflikter som pågår världen över. Det som ser ut som en rimlig begäran skapar nu ursunninga reaktioner från bl.a. Israels premiärminister Natanyahu. Tidningen Dagen skriver om det här. Svenska Dagbladet skriver om det i dagens tidning – en bra summering av bakgrunden till resolutionen. Artikeln finns att läsa här.

Svenska Dagbladet skriver bl.a.: ”Det finns flera rapporter om att bosättarvåldet mot palestinier är ett stort och växande problem. FN-organet OCHA följer utvecklingen. Enligt deras siffror har bosättarnas attacker mot palestinier ökat kraftigt de senaste fem åren. Det handlar om fysiskt våld mot både vuxna och barn, mordbränder, vandalisering och i vissa fall mord…90% av alla israeliska polisutredningar om bosättarattacker läggs ned utan åtal…Utöver själva våldet innebär bosättningarna också stora inskränkningar för palestinierna i vardagen – emligt mäsnniskorättsorganisationen B´Tseelem. Bosättningarnas omfattande exploatering av mark och vatten, den massiva militära närvaron för att skydda dem, dragningen av bosättarnas vägar som palestinierna inte får åka på, dragningen av separationsmuren – som oftas sätts upp på palestiniernas mark. Allt detta gör det svårare för palestinierna att försörja sig och leva drägliga liv. Bland de otaliga FN-rapporter som visar hur utrymmet krymper för palestinierna på den occuperade Västbanken i takt med att bosättningarna växer och byggs ut, kom i onsdags en som dokumenterar hur palestinierna förlorar tillgången till allt fler vattenkällor, som tas över av bosättare”.

Jag har sagt det förrut, och säger det igen, att just bosättarfrågan är den stora konfliktpunkten just nu. Vilka överenskommelser som Israel än träffat i bl.a. de s.k. Osloavtalen om att höra upp med byggandet av bosättningar har man kört på som om inget sagts. USA tvingade för några år sedan Israel att tillfälligt stoppa utbyggnaden. Samma dag som denna sanktion togs bort startade man bygga på nytt. Jag var där just dessa dagar och inför hotet om än mer våldsamheter och stora demonstrationer lät Israels regering bosätarna att på nytt ”sätta spaden i jorden”. Snart är frågan om en tvåstatslösning bara en teoretisk frågeställning, då det nu återståt så lite och så osammanhängande mark, att en palestinsk stat ter sig som en omöjlighet. Hur ska man kunna etablera en egen stat om man snart inte har några landområden att rent fysiskt röra sig på?

Israeliska politiker har alltid tagit till brösttoner då det kommit till frågan om att själv bli synad. Så var det efter occupationen av Gaza och så var det efter att man bordat den flottilj som var på väg till Gaza för några år sedan. Det är som om Israel menar sig stå utanför all den kontroll som gäller för världens nationer för övrigt. Som om man menar sig få göra hur som helst utan att någon ska ha synpunkter på detta. Så särskilt hederamt och trovärdigt framstår det inte. Om det är något som behöver kollas så är det just bosättarpolitiken.

Det är nu något av hela havet stormar kring en utställning som studieförbundet BILDA ställt sig bakom. Två konstnärer har eftrer några veckor i Israel/Palestina tagit sig för att skapa bilder utifrån sina upplevelser av mötet med konflikten. Nu skrivs det på bloggar och Facebook. Det verkar uppenbart – säger det utan att ha sett utställningen – att de bilder som ingår i utställningen passerat gränsen för det som bidrar till en vettig diskussion om konfliktens följder. Borde naturligtvis själv se bilderna innan jag utalar mig. En av de som skriver om utställningen är en Anna Ekström. Jag vet inte vem denna kvinna är. Problemet i debatten är att ett inlägg som detta också utgör en partsinlaga. Lika väl som Anna Ekström anklagar BILDA för utställningen skulle man kunna anklaga Anna Ekström för svepande kritik.

Det jag bl.a. reagerar för är den snabbhet varmed Israels vänner karakteriserar kritik mot Israels politik som antisemitism. Det är som om kritiken demoniseras och vidare debatt blir omöjlig. Har själv blivit anklagad för just detta när jag i ett sammanhang skrev om hur muren kring Betlehem påverkar de som bor där. Hur ska vi kunna föra en diskussion om det som exv. nu FN:s människorättsråd ska göra om det klassas som antisemitism och närmast ett grundskott mot själva staten Israel? Jag blir bekymrad för Israel när Israels vänner argumenterar på det här sättet. Jag vill i en mening tänka om mig själv eom en vän till Israel, men jag förbehåller mig rätten att vara djupt kritisk till dess politik. Ser det som att Israel genom sin egen politik undergräver sin egen existens. Detta borde Israels vänner fundera över.


”The rise of the Nones”

15 mars 2012

En gång i tiden prenumererade jag på tidiningen ”Time”. Så har det kommit en tidining i veckan. Ibland har tidningen blivit liggande i högen av oläst post. Den är för ambitiös för att jag ska hinna läsa allt. Nu har jag sagt upp prenumerationen – jag vet inte ens när jag betalade senast – och nu kom det som förmodligen är den sista tidning jag får. Temat den här gången är ”10 ideas that are changing your life” – 10 ideér som förändrar ditt liv. Visst låter det som spännande läsning.

En stor del av tidningen ägnas åt temat. Som mummer två av dessa tio förändringsideér är den som har rubriken ”The rise of the Nones”. Hela den här grejen refererar till – som jag uppfattar det – amerikaner som utvandrat till Mexico och där startat en rörelse av en ickekyrklig kyrklig gemenskap. Grejen är att det är troende människor som tröttnat på de gamla kyrkliga strukturerna. När dom nu möts, men inte vill vara kyrka, så kallar dom sig ”Not Church”. Dom menar sig inte vara en kyrka men dom fungerar som en. Det mesta av det vi förknippar med en kyrka, gäller också för den här gruppen.

En av dem som intervjuvas säger: ”Organiserad religion kan liknas vid ”supermarket” tomarer – smaklösa och  sega. Detta är inte en anledning att ge upp religion, eller tomater, men istället finna en frisk, lokalt odlad variant”.

Tidningen skriver -och jag blir lite förvånad över slutsatsen – att en av trenderna i amerikanaskt kyrkoliv är att människor lämnar det organiserade kyrkolivet för att finna andra – oortodoxa –  vägar för att leva sin tro tillsammans med andra. Den snabbast växande religiösa gruppen i USA är den med människior som säger att dom inte längre har någon tillhörighet till ett organiserat kyrkoliv. Enligt uppgift utgör dessa 16% av USA:s befolkning. Det är ju inte detta man hör så mycket om när det gäller amerikanskt kyrkoliv. Detta ska jämföras med att bara 4 % av den amerikanska befolkningen säger sig vara icke-troende. En anledning till att fler och fler överger det organiserade kyrkolivet är diverse skandaler, bl.a. de många övergreppen i katolska församlingar av barn. Många reagerar också på det sätt varpå religion blandas in i politiska kampanjer. Det är ju detta vi kan se prov på i de republikanska delstatsvalen. Kandidaterna försöker övertrumfa varandra i att vara frommare och mer konservativa än en annan. Det hela blir rent osmakligt.

De som nu lämnar kyrkorna gör det också utifrån att man menar att dessa kyrkor kommit att bli alltför dogmatiska. Det blir mer av religion i teorin än en religion för vardagens liv. Jag förstår det jag läser som att bara för att människor lämnar det organiserade församlingslivet så ger man inte upp sökandet efter en relevant gemenskap för sin tro.

Det som nu sker har skapat en typ av nervositet i det organiserade kyrkolivet. Någon av dessa nu icke-kyrkliga troende säger att om den organiserade religionen är villiga att pröva något nytt, så kanske, kanske, ska denne person ge den organiserade religionen en ny chans.

Som sagt, det är inte precis detta man hör om allra mest när det kommer till amerikanskt kyrkoliv. Senast hörde jag KG Hammar kommentera just ”the american way” av att vara kristen och kyrkoaktiv. Han talade om det som att det fortfarande inte alls finns någon tvekan om att vara en del av detta organiserade kyrkoliv.

Poängen med det Time beskriver är ju hur medvetet troende människor ger upp sin kyrka och församling. Som en typ av protest mot just strukturerna. På det sättet kanske det ändå är något nytt, även i vårt svenska sammanhang. Måhända är en rörelse som denna mer provocerande än den sekuklarisering vi ser då tro och kyrka krymper visavi samhället i stort.

Jag tänker att det Time skriver om, tangerar den diskussion som fortfaramnde förs – om än på sparlåga – efter Sigfrid Demingers debattartikel i Dagen för några veckor sedan då han skåpade ut mycket av frikyrkligt gudstjänstliv som bl.a. alltför ytligt. Frågan finns ju där om hur vi skapar – eller bidrar till – ett levande och meningsfullt församlingsliv? Risken med att dra sig undan ligger i att det nya man är med om att skapa blir väl likartat. Det är lätt att dra – svårare att skapa något nytt. Så typiskt att när man inte längre vill vara kyrka så kallar man det man är för ”Not church”. Lite som Humanisterna som definierar mycket av det man gör och står för som en typ av icke-kyrkligt. Man vill göra det kyrkan gör, men inte på ett kyrkligt sätt.

Nog har vi mycket att fundera vidare på. Det är ju ändå en typ av sundhetstecken att vi inte bara sopar den här typen av funderingar under mattan, utan är beredda att samtala om det. Hopp om livet – på nå´t sätt.


Kyrkan mellan sekularisering och andlighet

07 mars 2012

Lyssnade igår kväll på KG Hammar som gästade Fors församlingshem. Det är ju ändå med en viss nyfikenhet man lyssnar på denne tidigare ärkebiskop i SvK. Jag kan på många sätt beundra Hammar för hans oräddhet att tänja på teologins gränser. På sätt och vis är det ju tänkare som Hammar som genom sitt sätt att provocera bidrar till att såväl gamla som nya tankar prövas. Sett över tid är det ju på det här sättet som vi förstår mer. Det finns en risk i att bara upprepa det andra har tänkt. Att bara för att tillräckligt många upprepar en sanning så behöver inte mer tänkas. Det är ju sant som Hammar hävdade att det är inget argument att ”det varit så i alla tider”. När det kommer till biblens texter så är det ju uppenbart så att många texter omtolkats över tid. Detta gäller frågan om slaveriet och det gäller kvinnornas plats i kyrka och samhälle. Vem skulle i vår tid komma på tanken att använda Bibelns texter för att aergumentera för ett återinförande av slaveriet? De flesta av oss hävdar också att det inte är möjligt eller meningsfullt att hävda att kvinnan ska tiga i församlingen. Som om att det per definition skulle vara så att en kvinna har  mindre att bidra med än en man. Inte många tror längre det. Så menade Hammar att samma process som vi gått igenom när det gäller synen på slaveriet och kvinnornas plats, den är vi nu mitt inne i när det gäller frågan om sexuella identitteter. Hela Hammars föredrag handlade om frågan om kyrkans identitet och hur den frågan kommer i fokus just i tider av förändring.

Flera gånger återkom Hammar till texterna i 1 Korintierbrevet om att ”Bokstaven dödar, men Anden ger liv” och att ”Där Herrens Ande är, där är frihet”. Det är ju på ett sätt spännande att en tidigare biskop i en kyrka vars tro är så förknippad med just bekännelseskrifter på det här sättet hävdar en typ av frihet i relation till det skrivna.

Hammar talade om språklösheten som ett resultat av sekulariseringen. Att så många inte längre har ett språk för det andliga. Hammar talade om det som en sorts religiös analfabetisering. Jag tänker att detta är en jättelik fråga för vår tid som mer än vad vi anar påverkar kyrkans roll. Om det är så att många människor saknar ett språk för det andliga, söker man heller inte sammanhang för det andliga. Språklösheten förpassar kyrkor och församlingar till en typ av öken. Kanske är det så att vi i kyrkor och församlingar bidragit till att tala om Gud alltför mycket i anslutning till strukturer och verksamheter. Att det i kyrkor och församlingar också finns en valhänthet inför att tala om Gud i mer personliga termer. Det är ju sant som Hammar säger att vi tror inte på en kyrklig Gud. Gud är större än våra kyrkliga strukturer. Kyrka och församling är i första hand till för oss som troende – inte för att Gud ska ha en plats i vår verklighet.

När jag funderar över vad det var Hammar sa, så tänker jag att det är så lätt att i stunden hålla med och tycka att det där låter vettigt, men det är inte så lätt att återupprepa hans resonemang. Hammar bli lätt lite yvig i sina resonemang och det är är som sagt inte alla gånger så enkelt att med ens göra det till sitt eget. Det kräver mer än en kväll så här. Det kräver att jag själv är beredd att jobba vidare med teologin. Kanske kan det räcka med att ha en sådan känsla med sig efter en kväll som denna. En typ av nyfikenhet om vad som händer om jag ger dessa frågor fler chanser. Credit till KG Hammar för hans sätt att ärligt redovisa hur han tänker om kristen tro, även när han kommer på kollisionskurs med det som är gängse uppfattningar. Spännanden blir det ju, även om jag inte hänger med i allt, och inte heller håller med om allt.

Det är alldeles uppenbart att vi behöver fundera vidare kring begrepp som sekularisering och andlighet. Om vad som händer med tro och kyrka i ett allt mer individualiserat samhälle. Jag kan tycka att exv begreppet andlighet blir problematiskt i en tid då så mycket sker med mig själv som utgångspunkt. Det må vara, som KG Hammar hävdade, att sekulatrisering är något gott, men problematiskt blir det när sekulariseringen hamnar i klorna poå individualismen. Också om detta har vi anledning att fundera vidare.

 

 

 

 


Blir det bättre bara för att man gör om det?

05 mars 2012

Noterar att Svt idag går igång med en delvis ny grafik och ett nytt upplägg av nyhetsprogrammet aktuellt. Så har man kastat ut hallåorna. Nu är det mycket som ska ske på ett annat sätt. Tanken vär väl att förändring är detsamma som förnyelse. Låt oss se hur det blir!

Det är som om detta att förändra och förnya är vår tids melodi. Eskilstuna-Kuriren har gjort om sin grafiska profil och meningarna går isär om huruvida detta är bra. Det ser snitsigare ut, men samtidigt tycker jag att det är mindre text att läsa. Tycker att jag bläddrar igenom tidningen fortare nu än vad jag har gjort. Jag vet inte riktigt hur det hänger ihop.

Finansministern trummar på om att vi borde byta bank för att tvinga fram lägre räntor på bostadslånen. Vi borde byta elbolag för att få lägre el-kostnader. Hela skolvärlden håller på att totalförändras då de kommunala skolorna töms på elever som går till diverse friskolor. Lockropen förerfaller väl enkla och går ut på att friskolorna lyckas med det de kommunala skolorna inte klarar. Hösten har präglats av en debatt om de riskkapitalbolag som nu förstått att det finns mycket perngar att hämta inom äldreomsorgen. Så lockar man med än det ena, än det andra. Som om gräset vore grönare på andra sidan staketet. Nu visar det sig att det inte är på det sättet. Så står en och annan politiker med byxorna nedhasade. Det man talat om som närmnast ett himmelrike beskrivs som ett helvete för många gamla.

Det är nå´t lurt med detta att tänka förändring som förnyelse. Det är ju inte så enkelt att bara man förändrar så skapar man något nytt. Jag tänker att detta också nu gäller om den nya kyrka – Gemnensam framtid – som bildats utifrån Missionskyrkan, Baptsitsamfundet och Metodistkyrkan. Låt oss inte luras att tro att bara för att vi gör om våra kyrkliga strukturer så innebär det per definition en förnyelse av Kristi kyrka. Det vill till mer än att bara rodda runt i strukturerna.

Vad betyder trohet och loajlitet i detta nya sammanhang då nästan allt färändras? Blir det något för de konservativa? Finns det inget gott i att vara lojal och trogen? Är det möjligt att tala gott om trohet? Hur blir det i långa loppet med den lokala församlingen när tänket tar sig in även i de sammanhangen? Kommer vi att se mer av att människor lämnar en församling för att gå in i en annan bara för att få till lite förändring i livet? Är det så det kommer att bli. Att också den lokala församlingen kommer att bli som ett genomgångsrum där man är för en tid, utan att investera så mycket av lojalitet och låntgsiktigt tänk. Vilka är då beredda att satsa och bidra med sitt engagemang?

Hela tänket att förändra och byta runt är som andra sidan på det individualistiska myntet. Som om det handlar om att maximera min egen lycka och mina egna tillgångar. Det finns inte mycket av solidaritet i det här sättet att tänka. ui blir som hyenor som jagar runt för at få tag i så feta byten som möjligt. Driver vi detta till sin spets faller samhället sönder. Tanken på att sammanhang är viktiga kommer helt bort i denna ”rörelse” som går ut på att ordna det på bästa sätt för mig själv. Så får det bli som det vill för andra.

Jag tänker att det är närmast bedrägligt aytt tänka att förändrig är detsamnma som förnyelse. Vi borde veta bättre än att gå på detta.


För vem är jag en nästa?

02 mars 2012

Sedan i söndags kväll pågår den ekumeniska bönesatsningen 24/7. Detta är en typ av stafett som innebär att en eller flera personer finns på plats i Fristadskyrkan och ber en timma för att se´n lämna uppdraget vidare till en annan. Vi ber dygnets alla 24 timmar i sju dygn.  Många timmar blir det! Mycket bön blir det också! Inte fel!

Tillsammasns med en grupp ungdomar från S:t Eskilskyrkan hade jag ansvar för bönen natten mellan onsdag och torsdag. Vi började kl.21 0ch höll på till kl.8. Vi delade upp natten så att vi sov en del och bad en del. Det är en härlig känsla att tassa upp mitt i natten och be, som jag gjorde mellan kl.03 och 04. Att veta att många andra sover sött på kudden samtidigt som vi var några som var vakna för att be. Lite samma känsla som att hålla vakt.

Temat för årets 24/7-bön är den sociala situationen i Eskilstuna. I Fristadskyrkan är kyrkolokalen ordnad så att där finns olika platser med information om bl.a. härbärget, det som görs på Hällbyanstalen, information om ungas situation, om skolor och äldreboenden  mm.mm. Vi hara talat om och bett för de flyktingar och invandrare som söker att återförenas med sina familjer. Vi har bett för bl.a. pastor Jean som efter åtta år i Sverige utvisats till Konga/Kinshasa och som misshandlades svårt vid ankomsten. Så finns i allt detta en möjlighet att måla och skriva egna böner. Där finns en plats, invid en porlande källa, för att sitta ner och läsa bibeln och be med böner i en bönbok. Måste säga att det känns ytterst meningsfullt. Att få ta tid för eftertanke. Fundera över mig själv och hur jag relaterar till allt det som bekrivs där i kyrkan.

Den fråga som finns med i allt detta och som är skriven med stora bokstäver längst fram i kyrkan är ”För vem är jag en nästa?”. Att inte så mycket fundera över vad andra gör och att tänka att Gud gör nog något utan att blanda in mig, utan hur det som behöver bli gjort berör mig. Vi har påminnt varandra om att när vi pekar på Gud och säger att nu får du ordna upp det hela, så pekar vi samtidigt med tre fingrar på oss själva. När vi utmanar Gud så har vi också del i detta. För vem är jag en nästa? Kan det bli mer utmanande än så?

Riktigt ”hett” blev det natten då vi hade ”vakten”, då jag blev väckt strax före midnatt och en av ungdomarna sa att de hade tagit in en hemlös i kyrkan och undrade vad vi nu skulle göra. Det var en i gruppen som varit ute på stan för ett ärende och på vägen mött en man som frös och inte hade någonstans att ta vägen. Efter lite tvekan och springande fram och tillbaka tog hon mod till sig och sa att vi var några stycken som höll till i en kyrka och så tog hon med honom dit. Så var han där med sin överlastade rullator och vi hade ett långt samtal om hur det blivit i hans liv. Han blev upplivad av ungdomarna som satt framme i kyrkan och sjöng. Nu var det inte längre en teoretisk fråga, detta om vem som som är min nästa. Nu var det skarp läge och vi ordnade en soffa där han kunde lägga sig. Det blev så självklart att så måste det bli. Jag kunde inte annat än le för mig själv där jag satt i kyrkan och framför mig hade mannen som satt och uppmärksamt lyssnade till ungdomarnas sång och så hade frågan ”För vem är jag en nästa” i stora bokstäver i kyrkans fond. Nu var det på riktigt. Och vi gjorde det på riktigt. Det blev en bra natt för oss alla som var där. När det blev morgon sa vi hej till mannen som skulle iväg ut på stan. Han var tacksam att vi hjälpt honom. Jag tror dessutomn vi hjälpt honom att ta tag i några av de frågor som han behövde ta tag i för att ordna det för bl.a. hans boende. Det var ju inte så att han egentligen var bostadslös, men ett och annat behövde redas ut.  Sällan ska vi glömma den här natten. Ett exempel på hur nära det kan vara mellan bön och handling.

På söndag kväll avslutar vi årets 24/7-bön. Då ska vi bl.a. fira nattvard och bryta brödet så att det räcker till oss alla som är där. Också detta en viktig symboliks handling. Att se till så att resurserna räcker till alla. Visst måste vi kunna ordna det så omkring oss att det verkligen blir så? Det måste vara möjligt!