”The rise of the Nones”

En gång i tiden prenumererade jag på tidiningen ”Time”. Så har det kommit en tidining i veckan. Ibland har tidningen blivit liggande i högen av oläst post. Den är för ambitiös för att jag ska hinna läsa allt. Nu har jag sagt upp prenumerationen – jag vet inte ens när jag betalade senast – och nu kom det som förmodligen är den sista tidning jag får. Temat den här gången är ”10 ideas that are changing your life” – 10 ideér som förändrar ditt liv. Visst låter det som spännande läsning.

En stor del av tidningen ägnas åt temat. Som mummer två av dessa tio förändringsideér är den som har rubriken ”The rise of the Nones”. Hela den här grejen refererar till – som jag uppfattar det – amerikaner som utvandrat till Mexico och där startat en rörelse av en ickekyrklig kyrklig gemenskap. Grejen är att det är troende människor som tröttnat på de gamla kyrkliga strukturerna. När dom nu möts, men inte vill vara kyrka, så kallar dom sig ”Not Church”. Dom menar sig inte vara en kyrka men dom fungerar som en. Det mesta av det vi förknippar med en kyrka, gäller också för den här gruppen.

En av dem som intervjuvas säger: ”Organiserad religion kan liknas vid ”supermarket” tomarer – smaklösa och  sega. Detta är inte en anledning att ge upp religion, eller tomater, men istället finna en frisk, lokalt odlad variant”.

Tidningen skriver -och jag blir lite förvånad över slutsatsen – att en av trenderna i amerikanaskt kyrkoliv är att människor lämnar det organiserade kyrkolivet för att finna andra – oortodoxa –  vägar för att leva sin tro tillsammans med andra. Den snabbast växande religiösa gruppen i USA är den med människior som säger att dom inte längre har någon tillhörighet till ett organiserat kyrkoliv. Enligt uppgift utgör dessa 16% av USA:s befolkning. Det är ju inte detta man hör så mycket om när det gäller amerikanskt kyrkoliv. Detta ska jämföras med att bara 4 % av den amerikanska befolkningen säger sig vara icke-troende. En anledning till att fler och fler överger det organiserade kyrkolivet är diverse skandaler, bl.a. de många övergreppen i katolska församlingar av barn. Många reagerar också på det sätt varpå religion blandas in i politiska kampanjer. Det är ju detta vi kan se prov på i de republikanska delstatsvalen. Kandidaterna försöker övertrumfa varandra i att vara frommare och mer konservativa än en annan. Det hela blir rent osmakligt.

De som nu lämnar kyrkorna gör det också utifrån att man menar att dessa kyrkor kommit att bli alltför dogmatiska. Det blir mer av religion i teorin än en religion för vardagens liv. Jag förstår det jag läser som att bara för att människor lämnar det organiserade församlingslivet så ger man inte upp sökandet efter en relevant gemenskap för sin tro.

Det som nu sker har skapat en typ av nervositet i det organiserade kyrkolivet. Någon av dessa nu icke-kyrkliga troende säger att om den organiserade religionen är villiga att pröva något nytt, så kanske, kanske, ska denne person ge den organiserade religionen en ny chans.

Som sagt, det är inte precis detta man hör om allra mest när det kommer till amerikanskt kyrkoliv. Senast hörde jag KG Hammar kommentera just ”the american way” av att vara kristen och kyrkoaktiv. Han talade om det som att det fortfarande inte alls finns någon tvekan om att vara en del av detta organiserade kyrkoliv.

Poängen med det Time beskriver är ju hur medvetet troende människor ger upp sin kyrka och församling. Som en typ av protest mot just strukturerna. På det sättet kanske det ändå är något nytt, även i vårt svenska sammanhang. Måhända är en rörelse som denna mer provocerande än den sekuklarisering vi ser då tro och kyrka krymper visavi samhället i stort.

Jag tänker att det Time skriver om, tangerar den diskussion som fortfaramnde förs – om än på sparlåga – efter Sigfrid Demingers debattartikel i Dagen för några veckor sedan då han skåpade ut mycket av frikyrkligt gudstjänstliv som bl.a. alltför ytligt. Frågan finns ju där om hur vi skapar – eller bidrar till – ett levande och meningsfullt församlingsliv? Risken med att dra sig undan ligger i att det nya man är med om att skapa blir väl likartat. Det är lätt att dra – svårare att skapa något nytt. Så typiskt att när man inte längre vill vara kyrka så kallar man det man är för ”Not church”. Lite som Humanisterna som definierar mycket av det man gör och står för som en typ av icke-kyrkligt. Man vill göra det kyrkan gör, men inte på ett kyrkligt sätt.

Nog har vi mycket att fundera vidare på. Det är ju ändå en typ av sundhetstecken att vi inte bara sopar den här typen av funderingar under mattan, utan är beredda att samtala om det. Hopp om livet – på nå´t sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: