Fred eller evig konflikt?

Föreläsningsserien i Ansgarskyrkan i Västerås om konflikten Israel – Palestina lever verkligen upp till sin ambition att ge bidrag ur olika perspektiv. Även om jag närmast chockad lyssnade till Lisa Abramowiczs närmast propagandistiska föreläsning i slutet av mars, så är jag imponerad över den bredd arrangörerna gett denna serie av föreläsningar. Bra och modigt gjort!

Nu senast var det Anna Wester från Palestinagrupperna i Sverige som gav sitt perspektiv på konflikten. Självklart var också detta en typ av partsinlaga men inte alls så propagandistisk som då Lisa Abramowicz förde ordet.

Anna Wester startade i det vardagliga förtryck och våld som kommer ur själva den storpolitiska konflikten. Tycker det var ett viktigt perspektiv. Det är så lätt att glömma bort att ytterst är också detta en konflikt som drabbar enskilda människor och familjer. Jag har flera gånger hört just om hur frustrationen över konflikten genererar exv. misshandel av barn och kvinnor. Det är som om män som förnedras i exv. checkpoints tar ut sin ilska på de han möter därhemma.

Också i det israeliska samhället finns mycket av vardagsvåld kopplat till den stora konflikten. Många militärer som inte klarar pressen och tar ut det i andra sammanhang. Många hamnar i missbruk och psykisk misär.

Anna Wester nämnde om att allt fler israseler  ifrågtasätter exv. bosättarpolitiken som drar mer och mer av ekonomiska resurser. Jag har tidigare hört om att många, många i Israel lever närmast under existensminimum. Ersättmning vid sjukdom och arbetslöshet har skurits ned för att få loss resurser till militären. Sällan eller aldrig hör vi om just hur den sociala situationen i Israel påverkas av att nästintill hela samhället är militariserat. Så mycket relateras till det militära livet. Det är klart att det gör något med ett samhälle som i så hög grad präglas av det militära.

När det gäller bosättarrörelsen är den som mest militant i Hebron. Det var ju där utbildningsminister Jan Björklund för ett par veckor sedan blev attackerad av en kvinnlig bosättare. I centrala Hebron finns ca 500 bosättare som bevakas av ca 1500 soldater. Det är just en situation som denna som många reagerar på. Varför ska israselisk militär skydda knäppskallar till bosättare i Hebron?

Ju längre konflikten pågått så har kontaktytan mellan den vanlige israelen och palestiniern blivit allt mindre. Det är som om konflikten upprätthålls genom att vanligt folk intre får träffas. På så sätt kan man framställa den andre i nästan fantommässiga brskrivningar. Så lätt att beskriva den andra som bara ond och utan några som helst goda avsikter. För många palestinier är det enda mötet med israeler det som sker i en checkpoint då ofta mycket unga soldater representerar överheten. På samma sätt är dessa checkpoints med sina ofta konfliktfyllda möten det enda mötet en israelisk ungdom har med civila palestinier. Det säger sig självt att detta inte bidrar till att bygga broar mellan två folk. Det som funnits av broar är på många sätt raserade.

Anna Wester berättade om hur det nu i huvudsak bara återstår 12% av mark på Västbanken för det palestinska samhället. Denna mark är som utspridda små öar, åtskilda från varandra. Också detta är ett närmast infernaliskt sätt att splittra och söndra och göra allt för att människor inte ska få mötas. Det är väl inte så konstigt att det i en miljö som denna frodas frustration och islka. En frustration som i mycket just hänför sig till att det vanliga vardagliga livet blir närmast omöjligt att leva. Allt blir så oändligt omständigt och tidsödande. Som att ta sig till skolan, jobbet, sjukhuset eller vännerna. Närmast allt av vardagligt liv begränsas av murar, bosättningar, checkpoints och vägar som skär sönder landskapet.

Det är inte svårt att dela Anna Westers slutsats att konflikten förvärras av att de två parterna är så ojämbördiga. Jag har så många gånger sagt att det är svårt att vara balanserad kring en så obalanserad konflikt som denna. Det är så typiskt svenskt att hävda att det är inte ens fel att två träter så att skulden ska fördelas jämlikt. Att hävda en åsikt som denna i konflikten mellan Israel och Palestina är att på ett gruvligt sätt överge det palestinska folket. Det är som att bakbinda en motståndare och säga att se nu till att stå upp för din rätt.

Anna Westrer återkom flera gånger till nödvändigheten av att sätta press på Israel. Att bara genom att pressa Israel kan något hända på väg mot en fredlig lösning. Jag står på mig i det jag också sagt tidigare att jag är osäker på om israelieksa politiker och militärer ens vet hur man lever i fred med sina grannar. Det enda man har erfarenhet av är att föra krig och lösa alla slags konflikter med att skicka in militär och polis.

Jag kan egentligen inte förstå varför inte FN nu skulle kunna besluta om att erkänna ett självständigt Palestina och anvisa mark för det, på samma sätt som man gjorde inför det att Israel bildades. Då såg man till att plocka palestinsk mark för att göra stasten Israel möjlig.  Varför kan inte det omvända ske nu? Vari berstår skillnaden? Jag förstår allra minst Israel som motsätter sig en sådan lösning. Israel som själva just kommit till via ett internationellt beslut.

Nu återstår bara ett par samlingar i Ansgarskyrkans föreläsningsserie. Funderar över om övningar som dessa bara bidrar till att förstärka våra respekltive åsikter eller om de bidrar till att människor tänker till om vad som är rimligt eller inte rimligt. Tänkt som ett bildningsarrangemang måste detta väl ändå vara målet.

En kommentar till Fred eller evig konflikt?

  1. Bra initiativ till en Föreläsningsserie.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: