Vad ber man om, om det inte också får vara politik?

Idag är det Bönsöndagen och igår var det Jesusmanifestation i Stockholm. Människor från många olika kyrkor och trossamfund marscherade genom Stockholm. Årets manifestation var den femte i raden av manifestationer.

Idag skriver Dagens Nyheter om gårdagens begivenhet. DN skriver bl.a. om Jesusmanifestationen att man inte tar ställning i någon politisk sakfråga. ”Syftet är att samla kristna och be för olika områden”. Jesus-manifestationen utformades som ett bönetåg då man gick genom centrala Stockholm – förbi olika institutioner som symboliserar politik, ekonomi och kultur.

Bra att kristna kommer samman! Jag blir dock fundersam när man värjer sig för att ta ställning i politiska sakfrågor. Är just detta förutsättningen för att samla kristna från olika traditioner? Tänker man sig att Jesusmanifestationen är nå´n typ av apolitisk manifestation? Som att när man tar Jesus med sig runt Stockholm och bl.a. går förbi Riksdagshuset och Riksbanken, då har man inget att – i Jesu namn – säga om det som händer i dessa för oss så centrala hus. Om detta är förutsättningen för att samla allt Guds folk, så vet jag inte om det blir så meningsfullt. Som att när vi går samman har vi inget att säga, mer än i allmänna termer?

Jag tänker snarast att vi bör ta oss en ordentlig funderare på hur vi som kristna ska förhålla oss i frågor om exv. invandrar- och flyktingpolitiken, frågan om alla dom som utförsäkras, frågan om fred i bl.a. mellanöstern, frågan om export av krigsmaterial, frågan om resurser till skolan eller hur vi klalar upp det vi ibland talar om som nyfattigdom. Vi kan inte passa inför alla dessa så avgörande frågor. Vi måste ha något att säga, något vi står upp för, och det är klart att det handlar om såväl sakpolitik som partipolitik. Om det inte är så att vi få be för människor som manglas igenom en bitvis inhuman flykting politik, därför att det för en del blir politiskt känsligt, vad säger det då om oss som kyrkor och trossamfund? Om vinte får be för fred och försoning i mellanöstern och för kristna bröder och systrar därför att det uppfattas som kritik mot Israels occupation av Västbanken, vad säger då det om oss som kyrkor och samfund? Och vad säger det om hur vi uppfattar samhället? Som att vi som kyrkor och församlingar väljer att hålla oss vid sidan av. Eller?

Nu är inter tid att backa undan! Tvärtom är det tid att ta resolut kliv fram och stå upp för det vi menar att Jesus skulle ha stått upp för. Nu är inte läge att fega ur bara för att en eller annan kan bli stötta av att vi ber som vi gör. Om tystanden i politiska sakfrågor är förutsättningen för en bred manifestation som den i Stockholm, då blir i alla fall jag tveksam. Att be i Jesu namn är sannerligen inte att blunda för det som konkret sker i vår närhet och vår samtid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: