”Israelerna har blivit blinda och döva och deras ledare är svaga och obeslutsamma”.

04 juni 2012

Idag publicerar Dagens Nyheter en debattartikel av Avraham Burg, tidigare talman i det israeliska parlamentet och före detta ordförande i Jewish Agency och World Zionist Organization. Kanske är detta bland det viktigaste som sagts på länge i debatten om Israel och dess occupation på Västbanken. Burg tar sin utgångspunkt i bristen på respekt för den s.k. gröna linjen som markerar den ursprungliga gränsen mellan Israel och det tänkte Palestina. Han ser bosättningarna på Västbanken som Israels verkliga fiender. Att om inte Israel förmår eller förmås dra sig tillbaka från Västbanken in på ”rätt” sida om den gröna linjen äventyrar Israel sin egen existens. Det är fantastiskt viktigt att detta sägs av en så betydelsefull person som Burg. Jag har tidigare försökt sätta ord på detta hur Israel genom sin nuvarande politik blir en fara för sig själv.

Burg säger bl.a. följande, och läs med eftertanke:

”Det borde sedan länge stå klart för varje israel att allt som ligger innanför Gröna linjen representerar det demokratiska och legala Israel. Och att det på andra sidan är något helt annat: odemokratiskt, illegalt och i strid med det vi står för. Det är inte vårt.

Men i stället har israelerna blivit blinda och döva och deras ledare är svaga och obeslutsamma. Det är precis i sådana lägen som normala, civiliserade samhällen behöver stöd och feedback från sina vänner – för att spegla det absurda i situationen och koncentrera uppmärksamheten på de skador som vållats av mänsklig och politisk blindhet. Vänner som kan säga till Israel att det är omöjligt att vara ”den enda demokratin i Mellanöstern”, samtidigt som man är västvärldens sista kolonialmakt.

Det är varken antisemitisk eller antiisraeliskt att framföra dessa budskap. Tvärtom är det bosättarna och deras politiska allierade – inklusive premiärminister Benjamin Netanyahu – som är de verkliga fienderna till Israels framtid.

Varje person som försöker utradera Gröna linjen underminerar samtidigt de grundläggande värden som staten Israel bygger på: demokrati, jämlikhet, lag och rätt, sekularism och modernitet.

Att kolonisera palestinskt land på andra sidan Gröna linjen leder utvecklingen i motsatt riktning. Det uppmuntrar fanatism, nationalism, fundamentalism och anti-demokratiska krafter som hotar det civiliserade Israel”.

Så argumentetrar Burg för det rimliga i att bojkotta allt det som produceras i bosättningar och som felaktigt stämplas med ”Made in Israel”. Burg för egen del gör vad han kan för att inte köpa varor producerade i olagliga bosättningar. Storbrittanien har beslutat om att göra allt för att hålla koll på att varor från Israel inte kommer från bosättningar. Danmark följer efter. Burg har dock inget att säga om Sverige. Carl Bildt: vad har du att säga?

Det är viktigt när Burg säger: ”I motsats till vad man först kan tro så agerar EU medlemsländer i detta för Israels bästa. Anledningen är att dessa åtgärder försvarar och stärker den så kallade Gröna Linjen, som fram till 1967 utgjorde gränsen mellan Israel och de nu ockuperade palestinska områdena”.

Han säger vidare: ”Det handlar inte om en allmän bojkott mot Israel, utan om ett moraliskt ställningstagande som markerar skiljelinjen mellan Israels positiva potential och dess destruktiva kapacitet. Om, Gud förbjude, Gröna linjen utraderas permanent – i vårt medvetande och på marken – så kommer också Israel att utraderas. Kampen för att bevara Gröna linjen är också kampen för att bevara Israel. Alla som försvarar och förstärker den är också en vän av Israel och bidrar därmed till att hålla hoppet levande”.

Mycket av det som sägs av dom som kallar sig ”pro-israeler” borde synas i skenet av det Avraham Burg nu säger. Alla dom som tror sig göra en närmast god handling när man blint och okritiskt ställer upp på det exv Nethanyahu och andra politiker driver igenom. Alla dom som nu för en, som det verkar, samordnad kampanj för att föra ljuset bort från det som händer på de av Israel occuperade områdena. Alla dom som tycker att Israel orättmätigt får kritik för det man gör och inte gör. Alla dom som menar att det som händer i och kring Israels occupation på Västbanken och i Gaza är av närmast perifer karaktär jämfört med andra konflikter över världen.

Ett exempel på ett försök att ställa sig vid sidan av konflikten är det som kommer till uttryck i en artikel i tidningen Dagen som skildrar hur en dialoggruppen för Pingst och Ortodoxa kyrkan, med pingstpastorer och representanter för de Ortodoxa kyrkorna, argumenterar för en ny attityd mot folken i Det heliga landet.  Gruppen vänder sig mot det man menar vara en alltför ensidig hållning mot Israel. ”Ensidigheten riskerar att förvärra konflikten snarare än lösa den, skriver Dialoggruppen i sitt uttalande. Vill svensk kristenhet stödja fred i det ”förlovade landet” behöver man lägga av med ”konfliktens retorik, med ensidiga ställningstaganden och provokativa aktioner, som riskerar att leda till antisemitism, generaliseringar och islamofobi”, skriver man”. Allt enligt tidningen Dagen. Så hävdar man att man inte på något vis har en politisk agenda. Som om detta försök att ställa sig vid sidan av och ge intryck att man egentligen inget tycker, inte är politik. Så svenskt att tro att man bidrar med något då man ställer sig vid sidan av.
Det är problematiskt att företrädare för två kristna kyrkor argumenterar på ett sätt som i realitetetn innebär att man överger sitt stöd för de kristna och de kristna kyrkor som kämpar i området. Som om detta inte är en självklar utgångspunkt för en kristen hållning i relation till konflikten. Det är ju bl.a. detta som är en av de stora frågormna i det s.k. palestinska KAIROS-dokumentet.

Ska bli spännnade att se vilka reaktioner som nu kommer på Avraham Burgs debattartikel. Många borde ha anledning att sätta sig ner för att fundera över sin argumentation.


Ingemar Bergman och Gud

02 juni 2012

Fyra timmar på Dramaten i Stockholm i fredags kväll. En helkväll med Ingemar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Jag såg filmen när den gick i början på 1980-talet. Berättelsen om teaterfamiljen Ekdahl i Uppsala. Om biskopen som blir kär i Alma Ekdahl vars man dukade under i samband med en repetition. Det är på många sätt en neurotisk berättelse om relationer, sexualitet och religion. Som om Ingemar Bergman avhandlar allt det av stora frågor som ”rider” hans liv. Samtidigt har passager i dramat närmast buskiskaraktär.

Det börjar – och slutar – i en  betraktelse om det lilla livet i realtion till det stora livet. Om livet i familjen och teatern och hur det hänger samman med det som händer i den stora världen – utanför familjen och teatern. Nog finns här mycket att fundera över. Om flykten in i den lilla världen när den stora världen bara blir för obegriplig och hotfull. Jag vet ju hur det just i  teaterkretsar förs resonemang om hur teatern ska förhålla sig till det som händer utanför teaterns förtrollade värld. Lite som vi för den i kyrkan – om hur vi låter världen ta plats i kyrkorummet och hur det kanske just där, med det som är exv. gudstjänstens drama och liturgi, gör just det svåra i världen uthärdligt. Kan tänka mig att samma resonemang kan gälla för teatern. Som ett sammanhang att härbärgera och ge perspektiv åt det svåra i tillvaron. Låter kanske preteniöst, men jag tänker att det är så.

Hela andra akten handlar om hur änkan Alma Ekdahl gifter sig med biskopen Edvard Vergérus och flyttar in i biskopsgården i Uppsala. Detta blir till ett rent helvete som präglas av biskopens fullkomligt förvridna syn på Gud och sin uppgift. Som hotar och slår, låser in och straffar med hänvisning till sin tro på Gud. Att just Guds kärlek är utgångspunkten för den kärva tilllvaro som präglar biskopsgården. Biskopen framstår som en djävul, som driver sig själv och familjen till ren katrastrof. Det är uppenbart att Ingemar Bergman kämpar med vem Gud är. Kämpar med en gudsbild av en sträng och krävande Gud där begrepp som nåd inte existerar. Det blir nästan outhärdligt. Detta hur en vuxen systematiskt bryter ner ett barn med hänvisning till hur mycket han tycker om sin styvson. Jag tänker att ytterst handlar det om makt och mindre om religion. Om en person som förlorar sig i ambitionen att styra och bestämma. Som om han inte får som han vill är på väg att själv gå under.

Till det nästan outhärdliga i ”Fanny och Alexander” hör just sammanblandningen av makt och religion. Där biskopen blir en ”ulv i fårakläder” – en djävul förklädd till gudsman. Som kan sin Bibel men brukar den högst selektivt. Som just lägger tryck i sitt maktutövning genom att hänvisa till bibeltexter. Som lägger upp det så infernaliskt att när människor vänder sig mot honom får han det till att de  vänder sig mot Gud själv. Det är inte enkelt att värja sig mot en maktutövning som denna. Temat går igen i rent sekteristiska rörelser där människor hålls ”på mattan” med hänvisning till Guds ord. Där en liten församling blir som ett fängelse eller en typ av cirkus där direktören slår med sin piska för att få kameler och hästar att föra sig i inövade mönster.

Ser i Dramatens programblad att texten till ”Fanny och Alexander” finns utgiven i bokform (1982). Ska se om det går att få tag i boken. Det finns vändningar i replikerna och monologerna som jag gärna skulle vilja fundera mera på. Kanske skulle en text som denna kunna vara en god utgångspunkt för några samtal i nå´t kyrksammanhang om makt och religion. Jag är helt övertygad om att den lilla världen verkligen mår bra av mötet med den stora världen.

Tack ni som på min födesledag gav mig presentkortet till Dramaten. Det blev till en stor upplevelse som jag inte riktigt blir kvitt.