”Något av det svenskaste vi har kommer från Finland”

I går (2012-07-29) porträtterade Dagens Nyheter Mark Levengood. DN konstaterade i sin ingress att en finne är bland det mest svenska vi har. Så frågar man sig hur det egentligen gick till. Ja, hur blev det så?

Det DN skriver om hör nära samman med det Qaisar Mahmood skriver i sin bok ”Jakten på svenskheten”. Jag har  läst boken i sommar och nog finns här mycket att fundera på. Tidningen Sändaren skriver om bl.a. den här boken i förra veckans nummer.

Storyn i Mahmoods bok är att han kör runt med sin motorcykel i Sverige för att få tag på det typiskt svenska. Han åker till bl.a. Malmö, Östersund och Karlstad och letar. Boken slutar med att han konstaterar att det vi tänker som det typiskt svenska inte är så typiskt. Kanske är det så att det vi tror är typiskt svenskt, det är i själva verket en produkt av det turistnäringen lanserar i glassiga broschyer. Det som är tänkt att sälja Sverige till hugade turister från vida världen.

Det är på ett sätt en övning att fundera på hur vi tänker om vad som är typiskt svenskt. Ja, vad är det? Huir tänker vi? Varför inte fundera tillsammans med andra över detta!

Det är onekligen intressant när Qaisar Mahmood för ett resonemang om vad som är svenskt utifrån en internationell studie – World Value Survey. Det blir så tydligt att det vi tänker som det naturligaste i världen, det är i själva verket inte alls så särskilt naturligt – sett till vad andra tycker. ”I de plottdiagram som WVS tar fram för att åskådliggöra vätrderingarna i de 80 länder som ingår i undersäökningen, hamnar Sverige alltid som en liten prick ute på den yttersta kanten., tillsammans med de andra nordiska länderna.” De vi svenskar tycker är naturligt är i ett större sammanhang inte alls så självklart och naturligt. Inte så sällan tänker vi – och det präglar ibland svenskt bistånd – att om alla vore som vi svenskar så skulle världens problem lösa sig. Vi utgår från det svenska som normen för det upplysta och utvecklade. Måhända vore en gnutta ödmjukhet på sin plats. Mahmood skriver bl.a. ”Vi motiverar allt det eftersträvansvärda med att det är ”modernt”.

Mahmood skriver också om hur de som invandrat i Sverige blir mer nationalistiska än vad man varit i det land där man en gång bodde. Han skriver om sin far som invandrade från Pakistan. ”Det Pakistan som de har konserverat i idévärlden existerar inte längre…Flytten tillbaka till ”hemlandet” blir den största livslögnen för många immigtranter.” Mahmood skriver om hur många av de som invanderar till Sverige inte vill bli svenskar på det sätt som många svenskar förväntar sig. Sanningen är att för många blir kontakten med det svenska samhället som dagliga utflykter från den värld man odlar därhemma som är som ett Pakistan, ett Irak ellerr Somalia i miniatyr. Det svenska blir det som mer än annat hotar strävan att vara en typisk irakier eller somalier. På det här sättet blir ofta mötet med det svenska konfliktfyllt.

Mahmood skriver också om hur sällan den som invandrat blir hembjuden till svenska hem. Han skriver om hur han som barn inte blev bjuden längre än strax innanför ytterdörren då han kom hem till svenska kompisar. Han skriver också om hur han fick sitta och se på då kompisen skulle äta sin lunch. Själv blev han inte bjuden att äta. Detta skulle aldrig ha skett i hans eget hem. Jag tänker att här är vi fortsatt dåliga på att bjuda med den som invandrat till våra hem och in i våra vanor och traditioner. Vilken rekedom vi går miste om när vi inte tar alla dessa chanser. Hur svårt kan det vara att ordna med ytterligare lite mer mat då vi ändå ska fixa middag eller lunch? Hur spännande kan det inte vara att bjuda med en invandrad familj i vårt julfirande.

Mahymood skriver om hur hans kärlek till Sverige inte är besvarad. ”Jag älskar Sverige, men Sverige älskar inte mig tuillbaka”. Fundera gärna vidare på vad det är han säger. Det är naturligtvis sant när han skriver: ”Känslan av innanförskap kräver något annat än ett juridiskt medborgarskap och ett svenskt pass”. Jag tänker att nyckeln till detta har vi som infödda svenskar. När vi har synpunkter på att invandrarna håller sig på sin kant så hamnar det tillbaka hos oss. Hur många dörrar har vi öppnat? Hur många chanser har vi gett den som är ny i Sverige att förstå vad det är för ett land han eller hon invandrat till?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: