Radikalt om kristet motstånd!

29 augusti 2012

Jag märker hur jag ofta återkommer till tanken på hur viktigt det är att vi förmår säga nej till mycket i vår tid. Det är som om vårt ”ja” inte blir riktigt meningsfullt och långsiktigt hållbart om vi inte förmår säga nej. Som om vårt nej bidrar till att skapa ett utrymme för det vi säger ja till.

Jag är på ett sätt skakad efter läsningen av Patrik Hagmans bok ”Om kristet motstånd”. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin läst något så utmanande och omtumlande om kristen tro som detta. Hagman ställer frågor som vänder upp och ner på mycket av kristet ”allmängods”. Som om han vågar skriva det som inte många vågat formulera tidigare därför att det kan verka helt avstötande.

Utgångspunkten i Hagmans resonemang är hur kristendomen uppkom som en motståndsrörelse. Inte minst gäller detta Jesu egen verksamhet. Det är som om vi blundar för detta i vår bibelläsning. Också den unga kyrkan präglades av detta motstånd. Man hävdade ett annat sätt att leva än det som gällde i det romerska imperiet. Inte sällan fick man plikta med livet för detta. Så lägger jag själv till att svensk frikyrkorörelse också på många sätt kom till som en proteströresle. Dessa frikyrkliga pionjärer tog striden för demokrati och människovärde. Man hävdade sin rätt att läsa Bibeln och fira nattvard. Man stod upp mot superiet som höll på att helt ödelägga Sverige. Från början handlar krstendomen att att stå upp för det annorlunda. Att hävda sin ståndpunkt gentemot världslig makt. Hur är det nu då?

Så skriver Hagman bl.a. följande: ”En politiskt aktiv kristendom är …mera trogen mot den tidiga kristna kyrkans tro och liv…Kristendomen var alltså i sin tidigaste form en gemenskap som var i konflikt med makthavarnas intressen….Allt vi tar oss för påverkar gemenskapen och har därmed en samhällelig invdrkan”

Hagman refererar till den gamla tanken på de ”sju dödssynderna”. Så skapar han en ny ”kanon” av moderna dödssynder: ambitionen, effektivitetet, statusen, individualismen och likgiltigheten. Så menar han att detta borde vi ta avstånd ifrån. Att dessa fem moderna dödssynder har ett negativt inflytande på oss och på samhället. Så för han ett resonemang om var och en av dessa fem dödssynder. Det är intre minst i detta som det blir ytterst provocerande. Så säger han om bl.a. ambitionen att ”den som är ambitiös har hela tiden fokus på framtiden och har därför svårt att leva här och nu”.  Om effektiviteten skriver han: ”Effektivitet kan förstås som oförmåga att bedöma  vad som är viktigt i livet…Problemet är när man gör det till en vana att arbeta så mycket att andra sidor av ens liv – speciellt kontakten med andra människor – lider”.

Hagman skriver apropå status om konsumtionssamhället och hur konsumtionen blir vår gud. ”En kristen kritik av konsumtionssamhället går alltså ut på att det är en form av avgudadyrkan”.

När det kommer till hans kommentarer till likgiltigheten skriver han bl.a. om hur religion så lätt blir underhållning. Så skriver han också följande: ”Kyrkornas problem i vår tid är just detta – de förstår inte längre på vilket sätt de skiljer sig från världen. Ofta består den enda skillnaden i att man upprätthåller ett moraliskt ideal som alla i samhället hade för 30-50 år sedan. Men när det gäller vårt sätt att leva i världen är man snarast rädd för att skilja sig för mycket från mängden, i frågor om ekonomi, sättet att ta hand om svaga och frågor om våld och krig…Kristendomen kan alltså fungera som ett sätt att göra människor likgiltiga för ondskan i världen, genom att man intalar sig att de verkliga problemen finns på något slags andligt plan”.

Hagman skriver på ett fantastiskt och utmanande sätt om kyrkans gudstjänst och hur vi tänker om detta att dela brödet och vinet i nattvarden. Han skriver om bibelläsningen: ”Målet med bibleläsningen är att göra dessa berättlser, och den stora berättelse de är delar av, till min berättelse, den berättelse jag använder för att förstå min värld, mina medmänniskor och mig själv”.

I mycket av det Hagman skriver finns en grundläggande kritik mot den individualism som präglar mycket av vår tid. Han skriver bl.a. att ”den kristna tanken är att en individ bara kan bli sig själv i gemenskap med andra…Det speciella med den kristna tron är att vår gudsrelation endast och enbart får son form i våra relastioner till andra människor”.

När det kommer till slutet på boken skriver Hagman bl.a.: ”Det är troligtvis den kristna historiens största tragedi att kristendomen kom att reduceras till en lära om själens frälsning, förstådd som en fråga om vad som händer efter döden…Det är inte ovidkommande hur vi lever, och detta ”hur vi lever” måste vara en konsekvens av tilliten till Gud. Om inte vårt liv motsvarar vår tro blir den så abstrakt att den knappt kan sägas finnas till”.

Ja nog finns i den här boken tankar att låta sig utmans av. Samtidigt som jag drar efter andan så gillar jag mycket av det han skriver. Det är alldles tydligt att vi behöver fundera över vad ”back to basic” skulle kunna innebära. Kyrkans liv lider av att vi lagt på lager på lager, på lager, på lager… och snart vet vi inte ens själva hur det en gång startade. Jag tänker att kyrkans framtid kanskle mer än vad vi anar handlar om att ta reda på hur det en gång började. Ska kyrkan framöver komma att få betyda något, så måste vi återvinna mer av vårt ursperung som motståndsröresle. Detta borde vi använda mycket tid åt för att samtala om. Vad är det vi borde stå upp mot? Hur ser ett kristen motstånd ut år 2012? Så tänker jag att detta måste vara utgångspunkten för ett samtal där vi möter varandra. Svaret på frågan måste vi söka tillsammans. Eller kanske handlar det först om att ställa de riktgit avgörande frågorna. Att bara om vi ställer riktigt bra frågor kan vi komma någonvart.

Så – läs boken! Låt dig provoceras av allt det Hagman skriver! Vänta med dina invändningar! ”Om kristet motstånd” av Patrik Hagman (Artos förlag).

Annonser

Hur farligt är det att möta en människa med annan tro?

20 augusti 2012

Det blev en spännande natt på Fristadstorget – mitt i Eskilstuna! Nu var det vår tur. Sedan flera år har fem församlingar i sta´n, däribland S:t Eskilskyrkan, tagit ansvar för att finns på torget fredag-lördagnatt med ”Kyrkonas caféhusvagn”. Husvagnen fick vi köpa för en billig slant. Så ställer vi upp husvagnen på torget. Sätter upp ett tält framför husvagnen och ställer ut bord och stolar. Och så brygger vi kaffe och ställer fram bullar. Så är vi där från 22.00 – ca 03.00. Det känns oerhört meningsfullt att vara där. Det är som att ge sig ut på slak lina – vi vet inte alls hur det kommer att bli, även om det visar sig att vi har ett antal stammisar som alltid kommer dit. Vår målsättning är att bidra till att skapa en lugnare stämning på torget den här natten. Så tror jag också att det blir. Aldrig får jag så mycket credit för något som vi som kyrka och församling gör som just detta. Man kan förklara för oss att det där med kristen tro är man inte intresserad av, men så bra att ni är på torget. Det är som att kliva rakt in i olika typer av samtal som människor uppenbart lever med.

I fredags kväll hade vi inte ens hunnit ordna till allt,  förrän jag var fullt inbegripen i ett samtal med en kille. Klockan var strax efter 22.00. Killen kom från sitt jobb och skulle med bussen hem. Det blev ett långt samtal som slutade med att han tog nattbussen hem 00.35.

Flera samtal den här kvällen handlade om hur man upplever det som att islam är på väg att alldeles ta över vårt land. Snart är hela Europa förlorat. Jag fick höra om hur vi backar undan för islam. Hur vi räds att stå upp för det som hör till vår kultur och religion.  Hur vi tycks stå där alldeles handfallna när muslimer kommer till Sverige och kräver att få bygga moskéer och få utrymme för sig och sitt. Till allt detta också frågan om invandringen som sådan. När klockan började närma sig tre hamnade vi i ett animerat samtal om den stora invandringen av somalier. En man hetsade upp sig till den milda grad. När en arbetslös 20-årig kille argumenterade väl för att vi har anledning att ge plats för den som flyr från krig och elände, så fick han höra, att han minsann inte skulle säga något, han som var arbetslös och inte bidrg med en krona i skatt.  Vi borde sluta släppa in dom som flyr till vårt land för att istället hjälpa dom där de är. Varför ska muslimer få bygga moskéer i vårt land när man bränner kyrkor i sina hemländer?

Jag tänker att det är viktigt att vi tar diskussionen om bl.a. invandring och religionsmöten, som här mitt i natten på ett torg i det sekulariserade Mälardalen. Det finns en ganska gr0vhuggen argumentation kring de här frågorna som inte alltd är sanna. Somligt blir som vanbdringsmyter. Det är alldeles uppenbart att här har Sverigedemokraterna inget svårt att rekrytera sympatisörer och väljare.

Vi har anledning att fundera mycket mera på just religionsmötet. Vi har anledning att lära oss mera – inte minst om vårt eget. Jag kan hålla med om att vi som svenskar i gemen står tämligen svarslösa i mötet med exv en muslim, som ofta är väl påläst och vet vad hans/hennes religion står för och kräver av henne. Det blir oftas inte ens till ett möte, utan skapar mest reaktioner som rädsla för det okända. Rädsla för människor som uppenbarligen vet vad dom tror på och vill. Åsikter som i ett svenskt öra låter helt extremistiskt.

Frågan om religionsmötet blir på måpnga sätt till en fråga om mig själv. Vi har i Sverige inte kommit särskilt långt i mötet med människor av annan tro. Annat är det exv. i England. Jag ser fram mot den 4 september, då vi i Eskilstuna ska ha en temadag om just mötet med människor av annan tro. Det är Eskisltuna församling som står som värd för två av de tre samlingarna. Vi gästas då av Andrew Wingate, präst i den anglikanska kyrkan i Storbrittanien med mångårig erfarenhet av just mötet med människor av annan tro. Han har bl.la. skrivit boken ”Celebrate difference, Staying faithfull”. Ungefär: bejaka mångfalden men var trogen din egen tro och tradition. Jag tänker att detta är en god utgångspunkt för mötet med en annan med annan tro. Att respektera och bejaka mångfalden, men vara trygg i min egen tro och tradition. En del i dagen består av en samling i Stadshuset då kommunen står som värd. Jag hoppas på ett viktigt och spännande samtal om hur kommunen tänker om detta att vi i Eskilstuna har så många människor av olika tro och hur mötet med alla desasa kan bli en positiv upplevelse i kommunens olika verksamheter.

Det är alldeles uppenbart att vi måste ”upp på tårna” i den här frågan. Det räcker inte med att antingen faschineras eller bli rädd i mötet med männsikro av annan tro och tradition. Svensken i gemen måste bli bättre på att möta människor för vilka tron är en alldeles avgörande del av sin identitiet. Människor för vilka det inte är möjligt att skilja tro och liv åt. Där ofta själva den religiösa tillhörigheten finns i själva namnet och där hela livet präglas av just denna tillhörighet. Det fungerar inte att försöka hävda nå´n typ av svensk sekulariserad hållning, att nu får du lov att hålla din religion för dig själv. Detta gäller i hög grad som en utmaning för exv skola, vård och omsorg. Vi måste blir bättre! Vi behöver bli tryggare i mötet med andra som inte tänker som vi. Detta gäller också för oss i kyrkor och samfund. Vi vet för lite om exv. islam. Är det samme Gud vi tror på? Hur ber en muslim?  Hur mycket som helst att prata om. Jag hoppas att temadagen den 4 september ska få oss att i alla fall förstå att vi har en lång resa framför oss. Bra så – så länge!


Vart tog protesten vägen?

17 augusti 2012

Lever fortfarande i efterdyningarna till den sommarakademi jag deltog i på Örebro Missionsskola för en vecka sedan. Dessutom läsningen av tidskriften NOD:s senaste nummer om ”Frikyrkan”. Jag vill gärna rekomerndera en läsning av det numret – liksom tidsriftens övriga utgåvor. I hög grad texter för eftertanke.

I NOD:s artiklar återkommer frågan om vart frikyrkans karaktär av att vara en proteströrelse tagit vägen? Protesten är något av frikyrkorörelsens livmoder. Det var i protesten vi kom till. Männsikor skapade något nytt därför att man behövde sammanhang för att just visa på något nytt. Man tog avstånd från värderingar och synsätt. Man hävdade sin rätt att få tolka Bibeln och i demokratisk ordning få fatta beslut om sina egna frågor. Dessa frikyrkliga pionjärer drog sig vare sig för att trotsa länsman eller kyrkoherden – den tidens potentater i samhället. Man var förbjuden att fira nattvard i hemmen , men man gjorde det ändå. Man vägrade göra sin värnplikt och många hamnade i fängelse. Jag var en av dom som på 60-talet just vägrade värnplikt och blev kallad till en äldre kyrkoherde i Eksjö som skulle kolla om det jag sagt att jag för bl.a. mitt samvetes skulle inte kunde tänka mig att göra värnplikt var riktigt. Den som gick in i sin värnplikt kollades aldrig om sina bevekelsegrunder.

Frikyrkofolket trog risker som inte alltid gjorde livet så enkelt att leva. På gott och ont markerade man att en god och from kristen inte dricker alkohol, inte spelar kort, inte går till danslokalen eller biosalongen, inte klipper sitt hår, inte har sex före äktenskapet eller bor sambo mm. Detta kom att kallas ”syndakatalogen”. Nu är den i stort sett borta. I stort sett är det bra. Det blev nästan bara till en rad yttre markeringar som ibland blev viktigare än det inre livet. Det blev också ett konstigt focus på det privatmoraliska. Annat kunde gladeligen passera, men när det kom till det mest privata var man inte sen att tala om vad som gällde och gick hårt fram mot den som syndade. Hur det nu än var så bidrag det man menade sig protestera emot till att forma en identitet. Jag tänker att här finns en poäng, och här har vi anledning att fundera vidare.

Nu är nästan allt det borta som frikyrkorörelsen en gång sa nej till. Det man var beredd att dö för. Så talar vi om frikyrkans kris som bl.a. tar sig uttryck i en bristande identitet. Få lever sitt liv så att man tar stora risker – inspirerade av sin tro.

Hur gör vi nu? Hur tänker vi nu om identitet? På vilket sätt tänker vi om protesten som ett sätt att bygga identitet? Vad är det nu vi borde stå upp mot? Vari ligger vårt annorlundaskap? Jag tänker att en del av problemet är att vi blivit så ett med vår tid. Det som gäller för andra gäller i hög grad också för den som är kristen. Tron sätter inga gränser. Vi närmast tycker det är bra att andra inte i förta hand tänker om oss som annorlunda.

Jag tänker om individualismen som ett ok lika tungt i vår tid som spritmissbruket då frikyrkligheten växte fram. På samma sätt som många gick under därför att man söp så bidrar individualismen till att människor inte orkar leva. Trycket på den enskilda personen blir så hårt att man inte orkar bära det. Hela vår tid präglas av detta. Allt ska vi välja! Allt ska vi kunna för att göra riktiga val. Blir pensionen dålig får vi skylla oss själva att vi en gång gjorde felaktiga val.

Jag tänker att kyrka och församling skulle kunna vara en bastion där vi står upp för gemensamma värden. Står upp för tanken på gemenskap som något större än en sammanslutning av individer. Att våga säga att ensam inte är stark. Bra karl reder sig inte själv. Våga säga att strävan efter oberoende är osunt. Vi skulle våga stå upp för att säga att det är inte rättfärdigt att staten väljer att förse oss individer med exv. det ena jobbskatteavdraget efter det andra, samtidigt som stora delar av vår välfärd är på väg att kollapsa. Det gemensammas bästa sätts på undantag för det privata. Jag kan inte se detta som en särskild god Biblisk tanke.

Den fråga som kommit att få kristenheten att i någon mån ställa sig upp är frågan om invandrar- och flyktingpolitiken. Här har kyrkor och samfund bitvis gått i bräschen för en humanare flyktingpolitik. Men när man så ville göra något likande kring sjukförsäökringsfrågorna i bl.a. Sveriges Kristna Råd blev det tvärstopp. Då uppfattades det som om det blev för mycket politik. Alla de som på många sätt lever utblottade p.g.a. alltför tuffa och svårbegriplia sjukförsäkringsregler fick stå där utan det stöd som ett upprop från Sveriges Kristna Råd skulle innebära.

Det räcker inte med att vara glad och säga ja till mycket. Vem orkar med en församling eller kyrka som aldrig vågar stå upp mot något? Vem står ut med den som aldrig vågar säga nej? Vi är så fantastiskt rädda för att hamnna i konfklikt och att inte vara omtyckta av alla. Om detta nu sker till priset av att vi så sällan vågar säga nej, är det ett alldles för högt pris. Om det innebär att vi i mångas ögon inte blir eller är något så är vi minst sagt illa ute.


Hur introvert får det bli?

13 augusti 2012

Det pågår en diskussion om frikyrkans vara eller inte vara. Samma diskussion pågår i Svenska Kyrkan. Så har det alltid varit. Kyrkan har räknats ut från diverse håll. Kommer ihåg hur någon – jag tror det var på 1970-talet – drog konsekvenser av den tidens statistik om tro och kyrka och som när han drog ut kurvorna tyckte sig kunna se hur tro och kyrka var på väg att alldeles försvinna från ”kartan”. Nu blev det inte så. Inte den här gången heller.

I våras drog den gamle frikyrkoprofilen Sidfrid Deminger igång en debatt om just frikyrkans kris. Efter ett långt liv i frikyrkliga sammanhang förklarade han att nu hade han gett upp och förklarade att nu skulle han återvända till fadershuset – Svenska Kyrkan. Hans beslut handlade framför allt om ett behov av ett annat gudstjänstliv än det hans frikyrkliga sammanhang kunde erbjuda honom. Det blev en hiskelig debatt efter detta. När jag i helgen deltog i Sommarakademin på Örebro missionsskola ägnades den här debatten en hel kväll. Temat var ”Är frikyrkan överspelad?” Panelen leddes av DAGEN-redaktören Elisabeth Sandlund. De medverkande hävdade att det finns ingen riktig krismedvetenhet i de gamla frikyrkliga sammanhangen. Att krisen handlar om såväl identitet som om ledarskap. Att vi anpassat oss alldeles på tok mycket till samhället. Att det som varit vår profil kommit bort i denna anpassniong. Att vi har tappat bort det annorlunda. Att vi aldrig riktigt vågar eller orkar ta tag i de riktigt svåra frågorna i livet. En stående punkt i den debatt som varit är den om gudstjänstlivet. Om hur gudstjänsterna förflackats. Hur gudstjänsterna blivit mer av underhållning.  Hur vi firar nattvard alldeles för sällan.

Blev tipsad om att lyssna till några av predikningarna på Hönökonferensen i somras. Hörde bl.a. equmenias generalsekreterare Patric Forsling predika. Hans predikan var som ett rasande angrepp på församlingar som inte förstår att ta barn och ungdomar på allvar. Han berättade om en liten församling som sökt equmenias hjälp och också fick det, men som när förändringens vindar började blåsa kallade till krismöte och beslutade att avsluta projektet. Som om den lilla församlingen inte kalarade av när det kom nya människor till kyrkan. Inte klarade av att cirklarna rubbades. Forsling fick en applåd när predikan var över.

Det slår mig hur introvert diskussionen är. Hur den nästan helt handlar om det som sker i kyrkan.  Jag tänker att det stora problemet är att vi just blivit alldeles för interna. Blev påmind om detta i ett samtal som handlade om att det minsann inte är så lätt att klara också detta med kyrka och församling när nästan all tid går åt till jobb och familj. Vi borde slå av på takten för att inter gå under. Som att vi överutnyttjar de människor som går in i olika typer av ledaruppdrag. I samtalet kom också fram att pastorn borde göra mer. Att pastorer inbte riktigt förstrå hur pressat arbetslivet är. Jag tänker att detta också handlar om hur det interna beskär vår förmåga att vara utåtriktade. Låt oss skära ner på kyrkans verksamhet och låt oss få mer tid för vårt eget liv. Det utåtriktade får stå tillbaka för det som mer har med det inre att göra. Jag kan ibland tänka om detta som en typ av bekvämlighet förklädd till en typ av fromhet. Jag är inte alls så säker på att om vi frigjorde flera från de ledaruppdrag dessa personer nu har så skulle vi få fler som kommer till gudstjänster, bön och biblesamtal. Som om vi skulle bli bättre rustade om vi ger upp det utåtriktade.

Under våren presenterade den nya kyrkan Gemensam Framtid en enkätundersökning man låtit göra genom att fråga 1 000 svenskar om tro och kyrka. Mycket interessant kom fram i undersökningen. Det som blev riktkgit tydligt var en förväntan att finna kyrkan i det vi talar om som diakoni. Att i samverkan med andra möta det som är många nänniskoras sociala behov. Inte särskilt många uttalade ett intresse för kyrkans gudstjänstliv. När andra än vi kyrkvana fick komma till tals handlade detta inte alls mycket om det som nu upptar mycket av vårt samtal. Jag kan bli oroad när jag notrerar detta. Jag tänker att i det utåtriktade finner vi så mycket av motivation för att be och gå i gudstjänst. Det uitåtriktade – mötet med människor – hjälper oss att förstå det som är trons och kyrkans mål. Mötet med andra motiverar oss att läsa Bibelns texter och försöka förstå vad de har med vår tid och våra liv att göra.

Mycket i den debatt som varit och fortfarande är handlar om hur eländigt det är. Inte särskilt mycket handlar om de goda exemplen. Vi är bra – extremt skickliga – på att skärskåda oss själva och se det som inte fungerar. Bra så, men den krisartade analysen blir tung att bära om vi inte ser att faktiskt mycket fungerar. Kanske är det så att vi behöver prata mycket mer om det som fungerar än det sinte fungerar. Jag håller inte riktigft med om att det i kyrkor och samfund inte finns en krismedvetenhet. Visst vet vi vad som inte fungerar och inte fungerar. Vi är inte blinda för statisktiska uppgifter. Det är ju uppenbart att vi i stort blir färre och färre. Låt oss ändå prata mer om det som ändå fungerar. Låt oss lära av dom som prövat nytt? Låt oss hålla fast vid det som har med kyrkans utåtriktade arbete att göra. Det är när vi är till för andra som vi också talar som bäst om vad det är att vara kyrka.

När det kommer till frågan om identitet borde vi fundera mera på det vi har anledning att säga nej till. Det fungerar inte att bara säga ja til allt och alla. Så är det också i vfåra egnba liv. Identiteten blir till av att vi säger både ja och nej. Den som bara säger ja blir snabbt alldeles gränslös. Frågan ställd på sin spets är ju om det gör nå´n skillnad i att vara kristen jämfört med att inte vara det? Har jag som kristen andra utgångspunkter än den som inte är det och därför säger nej till ett och annat av det är allmänt vedetagna vedeertagna värderingar i vår tid? Får vad som helst plats i kyrkan? Är det OK att köra på hur som helst i kyrkan utan att någon tar mod till sig och säger nej? Jag funderar just över det. Hur blir vi modiga att också säga nej? Upprepar det jag tidigare sagt att för att kunna vara trovärdiga då vi säger ”ja” behöver vi kunna säga ”nej”.  Vårt ”ja” blir egentligen riitkgt hållbart om det hör samamn med det vi säger nej till.


Vi kan bara hoppas på det vi längtar efter!

13 augusti 2012

”Sommarakademi”. Det låter! Sommarakademi är vad bl.a. Örebro missionsskola. studieförbundet BILDA, tidningen Dagen och förlaget Libris inbjöd till 9-12ugusti i Örebro. Precis så ambitiöst som den tidskrift – NOD – som ges ut med bas på Örebro missionsskola. Ett gäng lärare och entusiaster som gör den kanske mest spännande tidningen med inriktning på tro och kyrka. Det är i få sammanhang som frågor om tro och kyrka tas upp på ett så ambitiöst och många gånger oförutsätgbart sätt. Temat för sommarakademin var: ”Resten av våra liv – vad gör vi?”

Jag var med en dag av sommarakademins fyra dagar. Jag lyssnade till Carolina Johansson – författare till boken ”Bråkdelen av en sekund” – Pekka Mellergård – rektror på Örebro missionsskola och neurokirirg och hjärnforskare – och Elisabeth Sandlund – redaktör på tidningen Dagen – berättade om hur tron rumsterat om i deras live. Alla tre kunde ha haft helt andra karriärer i livet om inte Gud ”satt bo” i deras liv. Tycker det är spännande att en neurokirurg och hjärnforskare är rektor för en teologisk utbildning. Detta måste skapa spännande förutsättningar för såväl Pekka Mellergård som Örebro Missionsskola. Jag gilla den där typen av oförutsägbara möten.

Ett tema som gick som en röd tråd genom dagen var längtan efter ett annorlunda liv. Många gav uttryck för erfarenheten av hur lager läggs på lager och vi så lätt kommer bort från det som är riktigt vesentligt i livet. Hur blir det i livet när vi slutar längta? Hur blir det i en relation när vi slutar längta efter den andre? Hur blir det i tron när vi inte tycker oss behöva mer? Det är klart att det går i stå. Hur blir det med källan om den skulle få för sig att nu har jag tillräckligt med vatten. Nu behöver jag inte mer. Källan skulle naturligtvis snabbt bli otjänlig. Detta gäller ju för livet som helhet. Den som inte äter och dricker dör. Den som inte på alla sätt blir berörd tynar bort. Varför skulle inte detta också gälla om trons liv?

En av föredragshållarna cviterade C.S Lewis som sagt: ”Vi kan bara hoppas på det vi längtar efter!”  Så klokt tänkt och sagt. Visst ligger mycket av livets drivkraft just i det vi längtar efter. Nå´n annan talade om faran i att inte vara hungrig. Nå´n talade också om längtan som bönens drivkraft.

Carolina Johansson funderade högt tillsammans med oss om hur vi tänker om tiden. Hon tänkte om den som en limpa – inte så att limpan blir kortare för varje skiva vi tar, utan som att en skiva läggs till en annan. När livet är över så är inte livet förbrukat utan fullbordat. Jag gillar den tanken. Att inte se det som att livet sakta tas ifrån oss utan att vi går mot livets fullbordan. Jag tänker att det också kan påverka vår syn på ålderdomen.

Det kanske mest radikala av allt det vi lyssnade till i fredags var Patrik Hagmans föreläsning utifrån sin bok ”Kristet motstånd”. Har hört om den boken, men inte läst den. Det ska bli nu! Jag gillar själva utgångspunkten att tänka om tro som att den ger oss anledning att göra motstånd mot mycket av det som möter oss i samhället. Lite som i uttrycket att det bara är döda fiskar som flyter med strömmen. Hagman återkom flera gånger till detta att skapa alternativ till mycket i vår tid. Han talade om de moderna dödssynderna som effektivitet, ambition, statusjakt, individualism och likgiltighet. Nog ställer detta mycket på sin spets. Som att dessa dödssynder bidrar till att bryta ner samhället liksom livet och våra relationer. Som att dessa synder sprider död omkring sig. Nog finns i detta sprängstoff som jag sällan hört. Återkommer när jag läst boken.

I flera inlägg återkom debatten från i våras om frikyrklighetens kris. Temat för fredagskvällen samling var just: ”Är frikyrkan överspelad?” Diskussionen handlade bl.a. om hur vi tappat bort vårt ”annorlunda-skap”. Hur det som en gång skapade vår särårägel i hög grad är borta. Anpassningen till samhället och vår tid är närmast total. Bra tycker många. Men vad blir det då av oss? Varje politiskt parti jobbar för att tydliggöra sin särprägel. Som en typ av överlevnadsfråga. Hur tänker vi om det som är kyrkans särprägel?  Detta med frikyrka och andra kyrkor är i första hand inte så intressant. Diskussionen kom inte minst att handla om vårt gudstjänstliv och bristen på de mångas engagemang. Återkommer till den här diskussionen.

Det blev, för min del,  bara en dag av sommarakademins fyra dagar. Kanske var det vad jag klarade av att ta emot. Mycket av det jag hört tar jag med mig in i hösten. Stavar på C-S Lewis ord: ”Vi kan bara hoppas på det vi längtar efter!”

 


Vad är det jag ska hålla kvar och vad är det jag ska lämna?

11 augusti 2012

I går – 10 augusti – medverkade jag i en morgonbön på den Sommarakademi som arrangerades på Örebro missionsskola. Ett hundratal personer deltog. Temat för dagarna var ”Resten av vära liv – vad gör vi?” Återkommer med reflektiojner från dagen.

Detta var mitt bidrag i början på dagen!

”Hur tänker vi när det kommer till det som är frågan för bl.a. den här dagen, den om vad vi gör med resten av våra liv?

Jag har läst fram och tillbaka om det som berättas om Paulus dramatiska resa över Medelhavet och tror att där finns något att lära. Hur han som ägde fartyget som Paulus skulle iväg med, mot bättre vetande, gav sig ut på havet och hamnade i värsta ovädret. Som inte tänkte tanken att det som gäller i hamn inte nödvändigtvis gäller ute på öppna havet. Det Paulus hade att säga ville ingen lyssna till. Goda råd var inget för den som såg en möjlighet att tjäna pengar.

Det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordosten, svepte ner från land. Fartyget fångades av den och kunde inte hålla upp mot vinden, utan vi föll av och länsade undan för den. Vi kom i lä av en liten ö som hette Kauda och lyckades där med nöd och näppe bärga skeppsbåten. Sedan den tagits ombord stagade man upp fartyget som en säkerhetsåtgärd. De var rädda för att de skulle driva upp på Syrtenbankarna, och därför sänkte de rån och seglade vidare så.

Då vi var svårt ansatta av stormen gjorde de sig nästa dag av med en del av lasten, och på tredje dagen vräkte de med egna händer allt löst överbord”, Apg.27:14-19.

Ni som kan mer om att vara på sjön än vad jag kan, ni fattar vidden av dramatiken i det som beskrivs i texten. Jag tänker att på många sätt är det samma dramatik som gäller i vår tid. Där mycket står på spel.

Frågan som jag, bl.a. som församlingspastor, ofta återkommer till, det är den om vad vi ska hålla kvar och vad vi ska släppa taget om? Vad är det vi har anledning att försöka rädda och vad är det vi kan låta gå till botten? Detta gäller också som en fråga för mitt eget liv. När förstår jag vad det är jag ska göra?

Vad är det, när det kommer till tro och liv, som jag har anledning att hålla kvar vid, och vad är det jag bör släppa taget om, för att bevara mitt liv? När andra stormar fram, ska jag också göra det? När andra släpper både det ena och det andra, ska jag också göra det? Som när det kommer till teologi och tradition. När känslan inte riktigt tycks gå i fas med tanken. Eller när jag ser andra i kyrkan frimodigt leva ett annat liv än det jag fullt ut känner mig bekväm med. Vad är det jag ska hålla kvar och vad är det jag ska lämna?

Många bibeltexter handlar om att Jesus är oföränderlig över tid. Paulus  beskriver det genuina kristuslivet som att ”stå fasta och var stadigt rotade i honom”, Ef.3:17. Men det innebär ju ändå inte att hålla fast vid allt. Ändå blir det så ofta så, att om vi ska hålla fast vid Kristus så gäller det också allt annat av det som i en mening är trons utanverk. Mycket av anledningen till att vi sitter här nu, är ju att vi lagt lager på lager, och inser att vi inte orkar med det längre. Sent inser vi att vi borde sagt ”nej” till mycket av detta – långt tidigare. Kanske handlar det nu om att lära oss att säga ”nej” för att vårt ”ja” ska bli meningsfullt och långsiktigt hållbart.

Min bön inför det som är resten av mitt liv, en bön som också kan gälla för den här dagen, det är en bön om klarsyn och mod. Jag tror det är en god kombination som kan hjälpa oss att förstå hur vi förblir stadigt rotad i tron på Jesus Kristus samtidigt som vi blir frimodigare att säga nej till mycket. Tron på Jesus Kristus gör mig fri att gå vidare. Det är den friheten jag gärna vill erövra”.

 


Kyrka först – förening se´n!

05 augusti 2012

Läser i veckans nummer av Kyrkans Tidning om den debatt som pågår i Svenska kyrkan om huruvida en präst bör hålla en begravningsgudstjänst för en icke-medlem. Det är tydligt att detta är en fråga som vållar huvudbry bland kyrkans präster. En pensionerad kommininster i Strängnäs höll i februari i år en begravningsgudstjänst för en person som inte var medlem i Svenska kyrkan. Han gjorde det trots att kyrkoherden förbjudit honom att göra det. För detta har denne pensionerade komminister fått en skriftlig varning av domkapitlet. Som en påminmnelse om att en komminister inte sätter sig upp mot sin kyrkohrder. Bäst att rätta in sig i ledet.

Ska nu en person som inte var medlem i SvK begravas i SvK av en präst i SvK finns rekomendationer att sorgehuset ska betala 11 000 kr. Låter närmast som en strffavgift, ämnad av avskräcka en icke-medlem som funderar över en begravning enligt SvK:s ordning.

Slutsatsen, formulerad av en företrädare för SvK, är att ”det ska vara skillnad på att vara betalande medlem och inte”. Det är just detta jag tycker blir så besynnerligt. Som om man gör kyrkan till en förening som vilken förening som helst. Betalar du så är du välkommen att ta föreningens tjänster i anspråk. Det blir – från min frikyrkliga horisont – lite komiskt, då vi i alla år fått höra att vi är en föreningskyrka, mest upptagna av våra medlemmar. Som om ingen annan än den som är medlem göre sig besvär. Det är länge sedan man i en missionsförsamling krävde medlemskort för att delta i en nattvardsgudstjänst.

Jag blir förbryllad över att SvK nu väljer att profilera sin nya roll som en fri kyrka på det sätt som nu sker. Att detta med att betala sin kyrkoavgift blir som ett nålsöga för en människas relation till kyrkan. Som om att SvK nu tuffar till det för att hålla folk kvar som medlemmar. Är du inte snäll – och betalar – får du inte vara med och leka. Jag kan inte annat än tänka att det blir en märklig blandning av kyrka och förening. Faktiskt mer förening än kyrka.

Jag känner det som om vi som ”gamla” frikyrkor är på väg att bli mer av folkkyrkor än vad SvK nu tycks vara. Jag skulle inte komma på tanken att vägra någon en begravning i den kyrka där jag arbetar utifrån skälet att den som ska begravas inte var medlem i kyrkan. Så har också skett ett flertal gånger. Jag tänker att det andra betalar får räcka till för att också ordna en begravning för en icke-medlem. Det är så jag vill förstå vad det är att vara kyrka. Kyrka först och förening se´n. När jag tänker så vill jatg tänka generöst också då det kommer till frågan om kyrkans tjänster. Jag vill inte att det ska uppfattas som att jag är mer kamrer än pastor.