Vart tog protesten vägen?

Lever fortfarande i efterdyningarna till den sommarakademi jag deltog i på Örebro Missionsskola för en vecka sedan. Dessutom läsningen av tidskriften NOD:s senaste nummer om ”Frikyrkan”. Jag vill gärna rekomerndera en läsning av det numret – liksom tidsriftens övriga utgåvor. I hög grad texter för eftertanke.

I NOD:s artiklar återkommer frågan om vart frikyrkans karaktär av att vara en proteströrelse tagit vägen? Protesten är något av frikyrkorörelsens livmoder. Det var i protesten vi kom till. Männsikor skapade något nytt därför att man behövde sammanhang för att just visa på något nytt. Man tog avstånd från värderingar och synsätt. Man hävdade sin rätt att få tolka Bibeln och i demokratisk ordning få fatta beslut om sina egna frågor. Dessa frikyrkliga pionjärer drog sig vare sig för att trotsa länsman eller kyrkoherden – den tidens potentater i samhället. Man var förbjuden att fira nattvard i hemmen , men man gjorde det ändå. Man vägrade göra sin värnplikt och många hamnade i fängelse. Jag var en av dom som på 60-talet just vägrade värnplikt och blev kallad till en äldre kyrkoherde i Eksjö som skulle kolla om det jag sagt att jag för bl.a. mitt samvetes skulle inte kunde tänka mig att göra värnplikt var riktigt. Den som gick in i sin värnplikt kollades aldrig om sina bevekelsegrunder.

Frikyrkofolket trog risker som inte alltid gjorde livet så enkelt att leva. På gott och ont markerade man att en god och from kristen inte dricker alkohol, inte spelar kort, inte går till danslokalen eller biosalongen, inte klipper sitt hår, inte har sex före äktenskapet eller bor sambo mm. Detta kom att kallas ”syndakatalogen”. Nu är den i stort sett borta. I stort sett är det bra. Det blev nästan bara till en rad yttre markeringar som ibland blev viktigare än det inre livet. Det blev också ett konstigt focus på det privatmoraliska. Annat kunde gladeligen passera, men när det kom till det mest privata var man inte sen att tala om vad som gällde och gick hårt fram mot den som syndade. Hur det nu än var så bidrag det man menade sig protestera emot till att forma en identitet. Jag tänker att här finns en poäng, och här har vi anledning att fundera vidare.

Nu är nästan allt det borta som frikyrkorörelsen en gång sa nej till. Det man var beredd att dö för. Så talar vi om frikyrkans kris som bl.a. tar sig uttryck i en bristande identitet. Få lever sitt liv så att man tar stora risker – inspirerade av sin tro.

Hur gör vi nu? Hur tänker vi nu om identitet? På vilket sätt tänker vi om protesten som ett sätt att bygga identitet? Vad är det nu vi borde stå upp mot? Vari ligger vårt annorlundaskap? Jag tänker att en del av problemet är att vi blivit så ett med vår tid. Det som gäller för andra gäller i hög grad också för den som är kristen. Tron sätter inga gränser. Vi närmast tycker det är bra att andra inte i förta hand tänker om oss som annorlunda.

Jag tänker om individualismen som ett ok lika tungt i vår tid som spritmissbruket då frikyrkligheten växte fram. På samma sätt som många gick under därför att man söp så bidrar individualismen till att människor inte orkar leva. Trycket på den enskilda personen blir så hårt att man inte orkar bära det. Hela vår tid präglas av detta. Allt ska vi välja! Allt ska vi kunna för att göra riktiga val. Blir pensionen dålig får vi skylla oss själva att vi en gång gjorde felaktiga val.

Jag tänker att kyrka och församling skulle kunna vara en bastion där vi står upp för gemensamma värden. Står upp för tanken på gemenskap som något större än en sammanslutning av individer. Att våga säga att ensam inte är stark. Bra karl reder sig inte själv. Våga säga att strävan efter oberoende är osunt. Vi skulle våga stå upp för att säga att det är inte rättfärdigt att staten väljer att förse oss individer med exv. det ena jobbskatteavdraget efter det andra, samtidigt som stora delar av vår välfärd är på väg att kollapsa. Det gemensammas bästa sätts på undantag för det privata. Jag kan inte se detta som en särskild god Biblisk tanke.

Den fråga som kommit att få kristenheten att i någon mån ställa sig upp är frågan om invandrar- och flyktingpolitiken. Här har kyrkor och samfund bitvis gått i bräschen för en humanare flyktingpolitik. Men när man så ville göra något likande kring sjukförsäökringsfrågorna i bl.a. Sveriges Kristna Råd blev det tvärstopp. Då uppfattades det som om det blev för mycket politik. Alla de som på många sätt lever utblottade p.g.a. alltför tuffa och svårbegriplia sjukförsäkringsregler fick stå där utan det stöd som ett upprop från Sveriges Kristna Råd skulle innebära.

Det räcker inte med att vara glad och säga ja till mycket. Vem orkar med en församling eller kyrka som aldrig vågar stå upp mot något? Vem står ut med den som aldrig vågar säga nej? Vi är så fantastiskt rädda för att hamnna i konfklikt och att inte vara omtyckta av alla. Om detta nu sker till priset av att vi så sällan vågar säga nej, är det ett alldles för högt pris. Om det innebär att vi i mångas ögon inte blir eller är något så är vi minst sagt illa ute.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: