SR:s ”Människor och tro” om svensk frikyrklighet – så platt och ointressant det blev!

29 september 2012

Igår – fredag 28 september – sände Sveriges Radio sitt magasin ”Människor och tro”. Programmet utannonserades som ett ”special” som den här gången helt och hållet skulle handla om svensk frikyrklighet. Så blev det också – med Jönköping som utgångspunkt. Med all respekt för Jönköping – hur intressant blir det att spegla svensk frikyrklighet med Jönköping som utgångspunkt? Under sändningen redovisar man också den extraordinära ställning som frikyrkligheten har i Jönköping och hela Jönköpings län. Ska man säga något om svensk frikyrklighet anno 2012 känns Jönköping som nå´n typ av parentes.

I studion hade redaktionen samlat företrädare för några frikyrkoförsamlingar i Jönköping. Det blev lite pladdrigt. Lite frikyrkligt pratigt. Kan så här i efterhand inte riktigt komma ihåg vad det var som var det viktiga i det som sades.

Så kom man då till den punkt i programmet där jag antar att programmakarna tänkt sig att man skulle överraska. Man hade bett en ansvarig för en kommande Pride-festival i Jönköping att utmana och bjuda in frikyrkoförsamlingarna i Jönköping att delta i festivalen. Detta gjordes med omsorg. Så tänkte jag – är detta den enda frågan som är viktig när det kommer till den svenska frikyrkligheten? Som om frågan om hur en frikyrkoförsamling ställer sig till homosexualitet och en Pride-festival är den som avgör hur väl i tiden en sådan församling är. Så fantasilöst! Jag kan beundra den representant för Pingstförsamlingen i Jönköping som fick frågan och som svarade hövligt. Trots att det var direktsändning och en chans att tala 0m hur tröttsamt ett upplägg som detta är. Detta hade jag inte klarat!

Inte ett ord sades om hur många frikyrkoförsamlingar och enskilda medlemmar som i dessa ”yttersta tider” varit så oerhört ”på” när det gäller att stoppa utvisningen av flyktingar till exv. Iran. Eller vad svensk frikyrklighet betytt för att under många år bidra till att modifiera en närmast proisraelisk inställning i samma frikyrklighet. Eller vilken betydelse frikyrkligheten haft för att upprätthålla trycket i biståndsdebatten. Nog hade det funnits bra mycket mer intressanta utgångspunkter än själva homosexfrågan.

Nej, inte bidrog detta till nå´n typ av fördjupat samtal om frikyrklighetens situation och framtid. Jag kan för egen del inte känna den där oerhörda kriskänslan som varje frikyrklig med självaktning tydligen bör känna. Hela tänket verkar utgå från att det frikyrkliga upplägget skulle gälla för alla tider. Som om Gud planterat svenska frikyrkliga samfund för att för evigt finnas. Jag kan inte tänka mig det så. Kristi kyrka har på olika sätt funnit sina fomer under 2000 år. Det har sett olika ut. Kyrkor kommit och gått. Så måste det naturligtvis få vara. Självklart tråkigt att vara den som får vara med och lägga ner. Roligare att vara med då allt är på topp. Därför ar en diskussion som den i ”Människor och tro” som begränsar sin fråga till situationen i frikyrkosverige mindre intressant. Intressantare vore att göra mer av vad som händer i kristenheten i stort. Lite i förbifarten ägnades några minuter åt en ortodox församling som tagit över den gamla Metiodistkyrkan i Jönköping. En av de mer intressanta frågorna när det kommer till svensk kristenhet, det är på vilket sätt som helheten påverkas av alla dessa stora ortodoxa församlingar som finns utöver landet. På vilket sätt påverkar dessa bilden av svensk kristenhet?

Att få vara en del av en mer än 2000-årig rörelse borde göra oss mindre nervösa. Den stora frågan är inte vad som händer med svensk frikyrklighet utan vad som händer med Kristi kyrka i Sverige och världen. Måhända är det typiskt frikyrkligt att bli så nervös över siffror som viker. Kanske hör det samman med att vi inte tänker kyrkans historia längre än de 150 år som frikyrkligheten funnits till.

Om det nu var så att redaktionen för ”Människlor och tro” ändå ville spegla vad som händer i den del av svensk kristenhet som den gamla frikyrkligheten utgör, så har man den uppgiften kvar. Inte svarade programmet i går på den frågan. På sin höjd det som händer i Jönköping. Inte ens det om jag förstår det rätt. Nej, bättre kan ni och mer spännande än så här är det! Som det nu blev var själva programmet mer avslaget än den frikyrklighet man tänkte sig att spegla.

Annonser

”Medkänsla ett måste för vår överlevnad”

28 september 2012

Tidigare i höst – nå´n gång i augusti – intervjuvades bl.a. Stefan Einhorn i Dagens Nyheter. Samtalet handlade om medkänsla. I intervjuvn uttrycker Einhorn en övertygelse om att vi idag på ett nytt sätt måste lära oss att upptäcka andra männi­skors behov och märka hur de mår. Det skulle i sin tur öka vårt eget välbefinnande och göra att vi känner oss mer trygga.

– Vi lever i en värld där många människor mår dåligt och är otrygga. Jag är inte säker på att mänskligheten överlever om vi inte på allvar lär oss mer om hur människan fungerar i relation till sig själv och till andra. Det är en ödesfråga, säger Stefan Einhorn.

Jag tänker att det är detta vi är på väg att förverkliga i kampanjen för Världen Barn. Kampanjen bygger på att vi vet att många av världens barn inte har det mest nödvändiga i livet. Mycket av det vi i vår del av världen tar för givet. Vi är många som tänker att vi kan inte leva med den kunskapen utan att göra något. Vi gör det vi kan för att medverka till en rimligare fördelning av våra resurser. I själva verket är det inte mycket vi avstår för att ge andra ett rimligare liv.

En och annan ifrågasätter om vi med Världens Barn-insamlingen verkligen gör någon skillnad? Kommer pengarna fram till de som bäst behöver dem? Spelar vårt engagemang någon roll?  Vänd på det: om vi inte gör något hur skulle det då bli? Vår utgångspunkt är att bara för att vi inte kan hjälpa alla, så gör vi det vi kan för att hjälpa så många som möjligt. Ger vi inget vet vi säkert att inget kommer fram. Vilka är vi i den rika delen av världen att säga att vi inte bryr oss om de barn som i stor utsatthet kämpar för sina liv?

Vår lokala kampanj för Världens Barn bidrar dessutom till att sätta en annan bild av Eskilstuna än den vi så ofta matas med – en positivare bild av Eskisltuna som en stad full av generösa människor som bryr sig. I flera år har vi hoppats att kommunen skulle inse detta och använda denna goda känsla när sta´n ska saluföras.

Nu är årets kampanj i full gång. Bara några få veckor återstår. När andra kommunen just haft sin kick off är vi mitt inne i en intensiv kampanj som omfattar stora delar av kommunen. Jag fortsätter hävda att kampanjen för Världens Barn är den bredaste plattformen för samarbete i kommunen. Under några intensiva månader i höst samarbetar en stor grupp frivilliga med media, kommunens skolor, näringsliv, idrotten, kulturen och kroglivet. För andra året i rad har vi genomfört en intemnsiv kväll med handbollslaget GUIF. En kväll som gav mer än 10 000 kronor in i vår insamling. I söndags genomförde vi ett samarrangemang med Parken Zoo i samband med Parken Zoo:s sista öppna dag. 10% av entréavgifterna den dagen gick direkt in i vår insamling. Kön ringlade lång till ansiktsmålningen. 20 kronor till insamlingen för varje målat ansikte. ICA Ekängen säljer närproducerat kött och skänker en summa per kilo. I år innebär det att nästan 60 000 kronor tillfaller vår insamling. ICA Maxi har skänkt en massa bröd som nu ska säljas till förmånn för vår insamling. Så här långt har vi genomfört en av de två konserterna tillsammans med Kommunala Musikskolan. Den första konserten inbringade ca 85 000 kronor. Med den sista konserten är vi över 100 000 kronor. Vilket stordåd!

Vårt mål är att i år överträffa resultatet från förra året då vi nådde upp till nästan 1.5 miljoner kronor. I år hoppas vi samla in drygt 1.5 miljoner kronor. Vi är sannerligen på god väg mot det målet. Jag vet att mycket är på gång. Många som kommer att finnas på plats med sina insamlingsbössor under de veckor som återstår. Jag vet att flera gåvor är på väg in från företag. Fler av kampanjens novellsamling som kommer att köpas. När vi räknar samman allt detta på kvällen den 13 oktober så vet vi vad alla våra ansträngningar gett. Då vet vi vad all den medkämsla som så många gett uttryck för i årets kampanj genererat i pengar som förvandlar livet för en del av världens barn. Det är bara att buga djupt och vara tacksam för allt detta.  Så imponerande! Sex år i rad har vi i Eskisltuna fått utmärkelsen som den mest generösa storstadskommunen. Lyckas vi med årets insamling så har vi nya diplom att få. Var så säker!


Vi läser Bibeln som om vi inte har några pengar.

27 september 2012

”Vi läser Bibeln som om vi inte har några pengar. Vi använder våra pengar som om vi inte vet något om det Bibeln säger om pengar!”

Citatet kommer från den föreläsning jag hörde för några veckor sedan. Föreläsare var CHED MYERS – teolog, aktivist och författare från USA. Rotad i den mennonitiska, pacifistiska traditionen. Ched Myers föreläsning handlade om det inte särskilt många annars säger så mycket om i kyrka och församling, nämligen våra pengar. Hur ser vi på pengarna vi tjänar? Hur kan vi tänka om ett ansvarsfullt sätt att förvalta våra pengar? Hur mycket vet vi om hur de pengar vi sparat eller investerat i aktier används? Är det överhuvudtaget viktigt för oss? Vill vi veta?

Myers anknöt bl.a. till texten i Lukas 16:13 om det omöjliga i att tjäna både Gud och Mammon. Där står bl.a. ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon”. Det står inte att vi inte bör utan det kompromisslösa att vi inte samtidigt kan tjäna två så motstridiga ”system” som Gud och Mammon. Inte sällan har vi gjort en konst av att komma runt bibeltexter som denna. Som om vår ambition är att neutralisera den kompromisslöshet som ligger i detta att det inte är möjkligt att stå upp för såväl Gud som Mammon. Vi väljer att hitta nå´n typ av fromt bibelläsande som tar udden av det radikala i texter som denna. Så missar vi hela utmaningen. Måhända bekvämare, men inte särskilt trovärdigt.

Myers hänvisade också till texten i 2 Mosebok 16 som handlar om hur Gud genom att låta manna regna från himlen såg till att det flyende israeliska folket kunde äta sig mätta. Instruktionen de fick var att i det överflöd som mötte dom bara ta så mycket som de behövde för att äta sig mätta. Undantaget var fredagen – dagen före sabbaten – då man uppmanades att ta så mycket att det också räckte över sabbaten. Så fanns dom där som inte trycktes höra detta att bara ta så att det räckte för dagen utan blev närmast förblindade av överflödet och tog för sig mer än vad man behövde. Så visade det sig att det överflöd man plockade åt sig ruttnade bort under natten. Det var som om girigheten föddes där mitt i överflödet. Det räckte inte att förse sig med det man behövde för dagen. Poängen var inte att samla utan att klara dagens behov.  Det är onekligen en intressant text att fundera vidare på i relattion till vår tids stora frågor. En tid då vi i princip har så mycjket att alla skulle kunna äta sig mätta, men likväl svälter många. Problemet är att vi är för många som samlar på oss det vi rätteligen borde ha lämnat vidare till andra. Vårt sätt att leva och tänka om våra tillgångar föder och göder en fattigdom som bidrar till att skapa ett helvete för en stor del av världens befolkning.

Det var 0nekligen ett omtumlande föredrag – ett inlägg i en tid då flera av västvärldens ekonomier håller på att kollapsa. Det är så uppenbart att det system som bygger på en ständig tillväxt är på väg att haverera. Myers uttryckte det som att vi är på väg in i en återvändsgränd. I samband med en kaffepaus resonerade vi om hur alternativen ser ut. En del menade att Myers gjorde det alldeles för enkelt för sig att på det här sättet ”skåpa ut”  det kapitalistiska systemet. Vad är, som sagt, alternativet? Vårt resonemang kom att handla om att problemet måhända är att politiken gett upp inför det kapitalistiska systemet. Att detta system, då det ohejdat får växa, snarast gräver sin egen grav. Politiken borde kliva in och sätta gränser för ett system som så blint bygger på att vi ska konsumera mera. När systemet självt inte förmår se till de konsekvenser man skapar, då borde andra just sätta gränser. Ja, nog är det svårt att veta. Likväl är det uppenbart att något är sjukt. Lika uppenbart är det att Bibeln med sina texter varnar oss för att sätta så stor tillit till ”Mammon”. Just texten från Lukas 16 borde få oss att hejda oss. Att det faktriskt inte är möjligt att förena Guds principer med de principer som bara byggs av ekonomi. Vi borde lära oss att läsa Bibeln på ett annat sätt. Ibland famlar vi i vår strävan efter att hitta det som är trons och Bibelns tilltal till vår tid. Om vi vågar så finns i det Bibeln säger om pengar mycket att läsa in i vår tid. Det gör oss förmodligen inte så särskilt populära, men vem har sagt att det är målet.


Eskilstuna en alltmer religiös stad

14 september 2012

Ett par veckor har snart gått sedan temadagen i Eskilstuna om religionsmöten. Initiativet kom från Svenaska Kyrkan som bjudit hit Andrew Wingate. Jag gillar denne ödmjke anglikanske präst som varit med om så mycket i fråga om religionsmöten. Stor respekt för det han har att berätta om. Har hört honom vid ett tidigare tillfälle. Wingate har tidigare varit ”expert” i ämnet till den anglikanske ärkebiskopen. En del av sin erfarenhet har han från längre vistelser i Indien. Har har skrivit boken ”Celebrate difference. Staying faithful”. Tycker det är en så bra sammnanfattning av det som borde vara vår hållning. Att bejaka mångfalden men vara trygga i det jag själv står för. Problemet i det som är vår tids mångfald är kanske att alltför få är grundade i en egen övertygelse. Det hela blir som tydligast i ”gammelsvenskens” möte med människor av annan tro, där förvirring uppstår i mötet med en annan som så tydligt hävdar sin tro och vad den betyder i livet som helhet.

Temadagen den 4 september innehöll tre väl matade samlingar. I förmiddagens samling med bl.a. präster och pastorer – eller rättare sagt: jag var den ende pastorn. Var var alla ni andra från frikorkoeskilstuna? Andrew Wingate startade i detta att vara en minoritet. Det är ju det vi är som kyrkor och samfund i Sverige, även om vi inte riktigt inser vad det innebär. I Indien är 3 % kristna men man fyller kyrkorna. Människor vet varför de är kristna och mötet i kyrkan är en nödvändighet i en situation av att vara extremt i minoritet. När ska vi komma på att det är på samma sätt i Sverige och att vi som troende har anledning att värna om de tillfällen då vi får möta andra troende?

Andrew Wingate sa bl.a. följande: Se mötet med en annan av annan tro som spännande. Finns ingen anledning att vara rädd. Vänskap är en underskattad form för möte med en annan. Hur många av oss har vänner med annan tro än vår egen? Hur ofta pratar vi med andra om vår och andras tro?

Vi nämnde om det som inte är självklart att vi som muslimer, kristna och judar tillber samme Gud. Jag kan gott erkänna att jag inte alltid varit så säker på vad jag tänkt om detta. Kanske är det så typiskt att det ät lätt att säga att det är så men inte lika självklart att med känslan backa upp det. Jag tror att det för många av oss är viktigt att komma till ro i just den här frågan. Att det är möjligt att be till Gud med en muslim och tänka att vi ber till samme Gud. Mycket skiljer oss åt, när det exv. gäller synen på Jesus som Guds son, men i just detta borde vi vara trygga.

Wingate återkom flera gånger till detta att intergration inte är detsamma som assimilation. Detta tror jag är en stor fråga i svensk integrationsdebatt. Att tänka som att de som flyttar till Sverige måste få vara sig själva med sin religion och tradition. Att poängen inte är att de blir som en av oss som har Sveirge som vårt ursprungsland. Det handlar om en stor generositet mot den som av olika skäl väljer att bosätta sig i Sverige. Det är som det ska när det i vårt svenska samhälle märks att ”vi” nu också är många som kommer med annan tro och tradition.

Det var så klokt det Andrew Wingate också sa att ”Om din tro inte är annat än en börda för dig, kommer du aldrig att kunna uppskatta en annan människa med annan tro”. Fundera ett tag på det!

I inledningen till den andra samlingen som hölls i Stadshuset på inbjudan av kommunen nämnde kommunstryerlsens ordförande Jimmy Jansson att ”Vi blir alltmer troende!”. Jag har hört honom säga ungefär samma sak tidigare. Att Eskilstuna med alla de som flyttar till sta´n blir en allt mer religiös stad. Intressant att få tänka så om en stad som vi väl ansett vara norra  Europas kanske mest sekulariserade stad. Vilka slutsatser ska vi dra av detta? Vad borde exv. kommunala verksamheter lära sig om mötet med just människor för vilka tron är en viktig och alldeles avgörande del av livet?

Samtalet i Stadshuset avslutades med att vi uppmanades att gå hem och formulera tre drömmar om ett bättre Eskilstuna liksom tre problem vi behöver åtgärda. Detta kommer att bli utgångspunkten för ett nytt möte senare i höst. Jag tycker det är intressant att kommunen nu engagerat sig i frågan om vad det religisöa mötet betyder för kommunen. Nu är inte tid att hävda att religion bara är en privatsak som exv. en kommun inte har anledning attr förhålla sig till. Jag hoppas att det vi hörde sägas från flera kommunala företrädare den 4 september är uttryck för en ärlig önskan att lära sig mer och knyta kontakter med företrädare för människor av olika tro i Eskilstuna. Att det i detta möte finns mycket att hämta för att göra Eskilstuna till en bättre stad för oss alla att leva i.