Det bidde inget! Vad händer nu?

29 november 2012

Strax efter sju i morse ringde rektorn och talade om att han ställt in skolans besök i dagen två adventssamlingar i kyrkan. Jag blev närmast chockad. Det var ju bara en dryg timma till vi skulle börja. Det här har vi gjort i hur många år som helst. Och vi har bara fått beröm för det vi gjort. Det har inte varit en gudstjänst utan mer en temasamling inför advent där vi berättat om att advent betyder ankomst och vad det är vi väntar på. Vi har tänt det första ljuset i adventsljusstaken och sjungit några sånger och nå´n psalmvers. I år hade vi planerat ett drama som knyter an till berättelsen om de visa männen som tog sig till det nyfödda Jesusbarnet i Betlehem för att ge barnet sina gåvor. Jag skulle sagt något om glädjen i att ge bort något till en annan och knutit an till vårt storartade insamling till Världens Barn. Kanske hade det varit att utmana barn och lärare alldeles för mycket…..! Kanske hade det t.o.m. kunnat uppfattas som religiös förkunnelse.

Nu fick vi börja dagen med att plocka bort allt det vi plockat fram för att skapa en spännande miljö för vårt drama. Jag baxade upp kamelen i förrådet bakom kyrkorgeln. Kungakronan åkte tillbaka bland övrig rekvisita. Så var det med det!

Snart fram på förmiddagen ringde P4 Sörmland som, ovetande om det som hänt på morgonen, ville göra ett inslag kring Skolverkets rekomendationer. Jag kunde då berätta om Björktorpsskolans inställda adventssamlingar. Det hela blev naturligtvis till bränsle i den debatt de planerade i eftermiddagens sändning. Jag var där och biskpopen i trelefon tillsammans med en företrädare för Humanisterna. Tyvärr hade vi inte mycket tid på oss, men några markeringar blev gjorda.

Hur ska man då tänka om det som hänt idag? Det är klart att Skolverket satt skräck i många av landets skolledare. Det låter så vackert att varje skolledare själva ska få  bestämma hur man ska göra. Samtidigft säger man att det i princip är otillåtet. Så var det med den friheten! Skolverkets slutsats är att det visst är OK för skolan att gå till kyrkan bara där inte framförs nå´n typ av religiöst budskap. Det är uppenbart OK att sjunga visor om tomten i kyrkan och tala allmänt om hur mysikgt det är att tända ljus och hur skönt det ska bli att få jullov. Men säg inget om vad advent betyder och att jul handlar om Jesu födelse.

Det Skolverket demonstrerar är närmast en religionsfobisk inställning. Jag tänker att just därför att vårt samghälle – också skolan – är mångkulturellt och mångreöligiöst så har vi anledning att att ge än större uppmärksamhet åt detta. För alltfler i vårt samhälle är religionen en viktig del av sin identitet. Så säger skolan att det där är inget vi behöver bry oss om. Nog har skolan mycket att fundera vidare över hur man orienterar sig i det mångkulturella och mångreligiösa.

Det kan tyckas som om beslutet från Skolverket är närmast myndighetsmässigt oantastligt. Så enkelt och klart är det ändå inte. Jag har lärt mig att det i skollagen finns en åtskillnad mellan utbildning och undervisning. Utbildningen är den obligatoriska del som handlar om skolans mer traditionella uppdrag att lära. Undervisning berskrivs som  ”målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utvevkling och lärande genom inhämtande och utveckling av kunskaper och värden”. I den här delen finns det möjlighet för enskild elev att bli befriad från undervisningen.  Nu har Skolverket bestämt att adventssamlingar i kyrkan är att betrakta som utbildning. Verket skulle ha kunnat se dessa samingar i kyrkan som undervisning med  möjlighet för den som av olika skäl inte kan följa med att göra annat i skolan. Så nog har Skolverket gjort ett val som inte bara är självklart och närmast öppnar upp för annat. Biskopen Hans-Erik Nordin kommenterade detta på ett bra sätt i radiodebatten i eftermiddags.

Jag är överraskad över att skolan inte har en större tilltro till sin egen undervisning, så att man inte menar sig kunna ge ett pedagogiskt sammanhang åt ett besök i kyrkan. Jag har aldrig tänkt det som att vi tvingar på någon en tro. Jag ser det som att vi berättar om vad advent och jul handlar om och vi sjunger några sånger. Vi ger en ”smak” av vad advent och jul är. Hur det låter och hur det doftar. Någon skulle säkert kunna säga att vi lägger ribban alldeles för lågt. Man jag står för det vi gjort.

Att i den här debatten hänvisa till religionsfrihet och mena att det enbart handlar om frihet från religion, den gör det alldeles för enkelt för sig. Så typiskt sekularisderat svenskt att bara tänka religionsfrihet som just frihet från religion. Vi har lika stor anledning att tänka religionsfrihet som frihet till religion. Säger nu skolan att är det något religiöst så håller vi oss undan, så är det närmast ett svek när det gäller att ge barn och ungdomar en möjlighet att närma sig det som handlar om tro och religion. Jag har stor tilltro till barn och ungdomar när det gäller att förhålla sig till exv. det vi hade tänkt göra och säga i våra adventssamlingar. Inte hade något barn tagit skada av att vara i S:t Eskilskyrklan idag. Det är jag helt säker på.

Nu har vi ett och annat att fundera över när det gäller annat vi gör tillsammans med Björktorpsskolan.  Jag vet nu inte riktigt hur vi ska tänka, men om utgångspunkten är att, är det religiöst, så håller sig skolan undan, ja då har vi inte mycket att bidra med. I så fall är vårt samarbete med Björktorpsskolan över. Blir det så så sörjer jag över att ett mångårigt gott samarbete havererat p.g.a. klåfingriga byråkrater på Skolverket. Jag hoppas att de skolledare vi har kontakt med tar sig samman och visar ett större mått av mod. Stå upp för det samarbete vi haft och se det som ett rimligt sätt att skapa en mötersplats mellan skola och kyrka. Just nu skakar ”bygget” rejält. Hur det blir är i mångt ocv mycket en fråga för skolan. Att bara göra vårt samarbete till en fråga om att låna ut kyrkan som lokal har jag i alla fall inget intresse av. Om ett par veckor är det tänkt att Björktorpsskolan ska ha sin julavslutning i kyrkan. Jag vet verkligen inte hur det bli.


När skolan samlas i kyrkan får inte Gud vara med!

26 november 2012

Lika traditionsenligt som att vi plockar fram adventsljusstaken inför advent är den debatt som uppstår den här tiden på året huruvida skolorna kan ha en adventssamling i kyrkan eller inte. Måste säga att lite tröttsamt är det. Inte så lite tröttsamt och ängsligt.

Den här gången tar självaste Skolverket initiativet då man i söndagens DN tar till orda i frågan. Det är en ängslig generaldirektör som skriver. Mer som en överhetens företrädare än en som menar sig företräda elevernas bästa. Lite på temat att vuxna vet bäst. I generaldirektörens värld är religionsfrihet enbart en fråga om frihet från religion. Det är lite av forna tiders debatt om den objektiva skolan, där inte ens en lärare riktigt kunde tala om vad han eller hon stod för. Jag trodde att vi lärt oss något av den debatten, om hur det objektiva sällan skapar något intresse för vad det än är. Som om engagemang för det ena eller det andra är farligt. Skolverkets företrädare talar i DN-inlagan om ”olaglig påverkan”. Det hela blir närmast komiskt då man tänker sig att det är OK att hålla liv i en gammal tradition av att skolan möts i kyrkan, men se för all del till att det gudliga hålls utanför. Inget av religiösa budskap får förmedlas då skolan gör sig omaket att ta sig till kyrkan.

Det är själva ansatsen jag vänder mig emot. Detta att det närmast skulle vara farligt att möta människor som talar om det som är viktigt i den männsikans liv. Att det nästan skulle vara skadligt för barn att höra en präst eller pastor eller vem det än må vara tala om vad julen handlar om och vad det kan betyda. Lite osäkert verkar det vara vilka psalmer och sånger vi får sjunga när skolan fyller kyrkan. Om något är ju dessa sånger och psalmer fulla av tro och övertygelse. Mer än annat är det psalmerna som skapar vår teologi.

Det är mycket i det Skolverket menar sig stå för i den här frågan som är minst sagt grumligt. Som när man tycks göra skillnad på tro och tradition. Som att inte traditionen också är en fråga om tro. Traditionens yttre har ju ändå en innersida. Utan den vore det ju inget. Jag skulle vilja hävda att det sällan eller aldrig förekommer att präster och pastorer uttrycker sig på et sådant sätt att barn och ungdomar har anledning att känna sig pressade att ta ställning till något man inte vill. Jag tycker att ärkebiskopen Anders  Wejryd har mött upp Skolverkets hållning på ett klokt sätt. både i TV och annan media. I dagens DN säger Anders Wejryd bl.a. att ”problemet är att att man använder begreppen tradition och religion. Att sjunga psalmer och ta del av julberättelsen är ju det som är religion. De skolor som vill ska få möta en kyrka som berättar det här. Man kan annars fundera på om det är så stor idé att man alls kommer till kyrkan. Är man rädd för att påverkas är det bäst att inte gå dit alls. Skolans uppgift är att se till att barnen är rustade att ta ställning själva när de tar del av det vi i kyrkan säger. De måste kunna ta in eller säga nej till detta och vara fria att tänka vad man vill om det de fått höra i kyrkan”.

Nu på torsdag möter vi Björktorpsskolans alla elever i två samlingar inför advent. När så skolan återvänder till S:t Eskilskyrkan för sin terminsavslutning så kommer elever att dramatisera julevangeliet. Barnen själva ger liv och engagemang åt julens evangelium inför sina skolkamrater. Jag vet inte om skolverket ens tänkt på att det kan gå till så. Jag själv agerar vaktmästare, men har inget som helst problem med det, när det som är julens tro och tradition så tydligt präglar samlingen i kyrkan. Det måste inte till en pastor för att det ska bli tydliggjort. Barnen gör förmodligern ett större intryck på sina kamarater än vad jag skulle gjort. Bra så! Så ber jag i mitt hjärta om att Gud ska välsigna alla dom som är där i kyrkan! Utan att fråga Skolverket om lov.


Rubbade cirklar!

24 november 2012

Brukar ibland skämta om att när jag gick i skolan så lärde vi oss vad landshövdingar och biskopar hette. Att Ragnar Lassinanti var landshövding i Norrbotten (visst var det så?) och en annan Ragnar – Askmark – var biskop i Linköpings stift. Fattar inte varför jag kommer ihåg detta. Utgår från att skolan inte längre ser det som så angeläget att lära barn och ungdomar vem som är landshövding i Norrbotten eller biskpop i Linköping.. Landshövdingar kommer och går – liksom biskopar. Annat som man en gång tänkte sig som att detta förblir i all tid, det är på väg att ändras.

Den här dagen rubbas mina cirklar när det gäller såväl kyrka som scouter. I Örebro har den här dagen en ny region kommit till i den nya kyrkan Gemensam framtid. Vi som vant oss vid at relatera österut mot Stockholm och mälardalen får nu göra 180 grader om och tänka att nu är det västerut som gäller. Från att så här långt befunnit oss i ett distrikt där vi utgjorde gränsen mot väster så är vi nu nästintill gränsen i öster i en ny region. Det är väl egentligen ingen som riktigt vet hur det nya blir. Det gamla vanliga – vi vet vad vi har haft men vet inte särskilt mycket om det som blir. Kanske är det nyttigt! Ett sätt att kravla sig upp ur gamla hjulspår. Risken är att tappa taget och kanske t.o.m. sugen i en omgörning som blir alltför löslig. Risken är också att för mycket tid går åt till att sätta en ny organisation på fötter. Möjligheten är att i det som är nytt skapas nya möjligheter. Jag hoppas att det blir så. Hoppas att den nya kyrkan – Gemensam framtid – med sin organisation förmår lägga sina resurser på det som är viktigt. Som hur vi är kyrka i ett mångkulturellt och mångreligiöst sammanhang. Det är så uppenbart att vi behöver tänka nytt när det kommer till kyrka och församling då förutsättningarna är så annorlunda. Hur ska vi tänka vi som har ett gammalt frikyrkligt förflutet, när många av dom som nu knyter an till kyrka och församling inte vet någit om detta. Människor som kommer från andra delar av världen och för med sig en tradition kring tro och kyrka som är på många sätt annorlunda. Nu gäller det at tänka nytt. Frågan är hur vi ska tänka?

Det var meningen att jag skulle varit i Örebro idag på Gemensam framtids bildarmöte för den nya regionen Svealand. Jag tänkte om när jag för några veckor sedan fick inbjudan att vara med som gäst då fem gamla scoutförbund skulle besluta om att bilda ett nytt förbund – scouterna. Inbjudan fick jag i egenskap av att ha varit förbundssekreterare i SMU en gång i tiden (1981-1989). Kul att få vara med under några timmar i det här nya sammannahget som uppenbart har en hel del att klara upp för att smälta ihop fem kulturer till en ny. Detta i ett sammanhang då ett av förbunden så helt domimnerat svensk scouting under en längre tid. Lyssnade till inledningen av förhandlingarna som helt höll på att komma av sig då någon yrkade på att punkten om att fastställa dagordningen skulle skjutas upp till i morgon. Det blev ett väldigt tjatande om allt möjligt och omröstningar hit och dit som blev närmast komiskt.

Det var häftigt att vara på plats i Fryshuset i Stockholm tillsammans med kanske upp m0t 1 000 scouter och höra kungen och integrationsminister Erik Ullenhag inledningstala. Det är tydligt hur uppspelt kungen blir när han hamnar i lag med scouter. I inbjudan ingick att vara med på en ”historisk lunch” med bl.a. kungen. Betalade 250 kronor för det som visade sig vara lite av en bättre skollunch. Behållningen var närmast att få vara med än den kulinariska upplevelsen. Hamnade vid ett bord tillsammans med kungens adjutant liksom Svenska Scoutrådets generalskekreterare. Blev ett kul samtal med människor jag inte mött förrut.

Scouternas ambition är att med en ny gemensam organisation skapa nytt intresse för scouting. Målsättningen är att varenda unge ska få en fråga om att bli scout. Ibland tror jag att vi överdriver när vi tror att en ny organisation ska lösa våra avgörande frågor, som att få flera intresserade av det vi gör. Detta gäller också Gemensam framtid. Kanske är det i sjäklva verket så att en ny organisation löser lite av stora och avgörande frågor. Det är annat som behöver till än en ny organisation. För både Scouterna och Gemensam framtid gäller ändå att förvalta den entusiasm som ändå finns runt en ny organisation.

Nog är det spännande att få vara med när kartan ritas om. Samtidigt lever vi i en tid som måhända förändras än snabbare. Det är ju detta vi har att förhålla oss till. Förhoppningen måste vara att de nya orgasnisationer som nu sett dagens ljus blir så lätta och snabbfotade att vi förmår hänga med när omvärlden snabbt ställer om.


Varför gör dom på detta viset? Om konflikten kring Gaza.

19 november 2012

Minnet är bra men kort. Det gäller om mycket. Kanske är det barmhärtigt att glömma. Dock är inte all glömska vare sig barmhärtig eller särskilt konstruktiv. När vi glömmer gör vi det inte så sällan lätt för oss. Som om vi inte behöver ta ansvar för det som sker nu, därför att vi inte minns hur det var då.

Jag tänker just så här om det krig, för det är ett krig, som nu pågår kring Gaza-remsan. Bilderna rullar in och rubrikerna växer. Det är ett krig som pågår. Som en katt och råtta-lek. Minnena från kriget kring årsskiftet 2008 – 2009 förskräcker. Nu – så här långt – ett 70-tal palestinier döda och en knapp handfull israeler. Känns nasturligtvis märkligt att mäta en konflikt i antalet döda på respektive sida, men det säger något om det som skedde och sker. Det säger något om den ojämlikhet som råder. Experterna talar om konflikten som osymetrisk. Rapporterna från det som då hände, skildrade i bl.a. boken ”Ögonen i Gaza” av de två norksa läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse, är en helvetisk beskrivning – en nästan outhärdlig läsning.

Jag har förvånats hur lite energi som läggs i nyhetsrapporteringen på att ge konflikten ett sammanhang. Det som sker är ju inte plötsligt påkommet. Som om palestinier i Gaza plötsligt led brist på adrenalin och kom på att nu är det dax att skjuta raketer in mot Israel. Vad gör man inte för spänningens skull?

Det är egentligen först idag jag hittar en halvsida i DN om det jag efterlyser, och detta som ett inlägg i kulturbilagan.  Just en bakgrund och ett sammanhang som ger perspektiv åt frågan om varför dom gör på det här sättet. Det är Peter Löfgren som skriver med utgångspunkt från ett cafébord i Jerusalem.  Utgångspunkten är hans israeliske vän från Ashkelon som svär till och undrar vad de galna palestinerna egentligrn tror att dom vinner på att skicka misiler in över Israsel. Det är då den arabiske kyparen  lägger sig i och svarar: ”De är inte galna. De är i ett stort fängelse, har levt i generationer under ockupation och nu är de belägrade. De är inte galna. De hoppas att raketerna ska få omvärlden att vakna, att du ska förstå.”

Jag tänker som kyparen. Helt kort är hela bakgrunden beskriven i det som kyparen säger. Det låter så självklart att visst ska Israel ha rätt att försvara sig mot raketerna som man menar regnar ner över södra Israel. Desutom är det snart val i Israel och premiärminister Netajuyahu vill naturligtvis visa sin beslutsamhet gentemot de som bor nära Gaza-gränsen och som mer än andra är utsatta för rakerterna från Gaza. Det är läge att visa musklerna. Läge att visa vad Israel kan och redovisa att man gjort sin läxa efter kriget 2008 – 2009.

Utgångspunkten är att ca. 1.5 miljoner människor – en majoritet barn och ungdomar – lever på en yta inte större än drygt halva Ölands yta. Dessa 1.5 miljoner människor lever just som vore det ett fängesle. Som vore dom alla dömda till att i all evighet hållas inlåsta. Utan den självklara rätten att röra sig över de gränser som omger detta lilla landområde. Arbetslösheten är gigantisk. Förödelsen efter kriget 2008-2009 fortrfarande påtaglig – vad Israels tillskyndare än må säga. Inte mycket har forslats in i Gaza som gjort det möjligt att bygga nya hus. Som om cement och armneringsjärn vore likställt med raketer och annan ammunition. Det säger sig självt att desperationen är näramst hindraprocentig. Påfrestningarna är enorma. Till detta ska också läggas det tryck som Hamas lägger på sina egna. Som om Hamas är beredda att offra det egna folket för sin egen politiks skull. Som alltid är det civilbefolkningen som får ta ”smällen”. Hamas ledare går under jorden och skyddar sig många gånger bakom en skyddslös civilbefolkning. Trots allt det som kan sägas om Hamas roll och skuld har jag svårt att se det rimliga och rättmätiga i att Israel på nytt öser av sin vapenarsenal över Gaza-borna. Man bombar ett folk som inte har nåpgonstans att fly. Detta är inte ett fair krig – om nu ett krig någonsin är fair.

Det är inte schysst att inte försöka förstå vad det som nu sker har för bakgrund. Vad tänker vi att palestinierna på Gaza ska göra? Tiga och lida? Hur tänker vi att de ska agera, när Israel aldrig tycks släppa efter en tum? När krig tycks vara det enda som Israels politiker är kapabla till. Som om man menar att det är möjligt att komma längre med utbomade hus än att bygga upp och bidra till utveckling. Måhända är jag för naiv, men ett mått av naivitet är förmodligen alldeles nödvändigt för att inte alldeles bli paralyserad. Något nytt behöver till som inte är möjligt att bomba sig till.


Jag borde alltså hålla käften!

05 november 2012

Det pågår en debatt i diverse medier om vad man kan säga om Israels politik om man inte samtidigt nämner om andra orättfärdigheter i andra delar av världen. Ideén är att pekar jag ut någon måste jag peka ut alla. Att det skulle vara ojysst att tala om vad någon gjort för fel om jag inte nämner om allas felsteg. Det är alldeles uppenbart att detta är en linje som drivs stenhårt från Samfundet Sverige-Israel. Nu senast i förra veckan i en debatt i radions ”P1”. Jag blev varse detta debattupplägg då jag lyssnade till Lisa Abramowicz , företrädare för Samfundet Sverige-Israel, i Ansgarskyrkan i Västerås i våras. Abramowitcz medverkade då i en serie om konflikten Israel-Palestina som Ansgarskyrkan ordnat. Har skrivit om den här kvällen i ett tidigare blogginlägg. Abramowitcz använde en stor del av sin föreläsning till att gå igenom konflikter världen över. Slutsatsen var att när det kommer till konflikten mellan Israel och Palestina, så var det inte så mycket att tala om. Närmast harmlöst. Frågan om bosättningarna inskränkte sig till bygget av nå´n balkon. Jag har sällan blivit så hjäpen och mållös som efter Lisa Abramowicz närmast propagandistiska föreläsning.

Att nu frågan på nytt hamnat i mediafokus är att Svenska kyrkan, Diakonia och tjugo andra frivilligorganisationer i en färsk rapport pekar på dubbelmoralen i att EU stämplar israeliska bosättningar på palestinskt område som olagliga, samtidigt som varor importeras därifrån, varor som inte märks med sitt ursprung. Många produkter som det står ”Israel” på kommer från ockuperad mark. Rapporten kommenteras av två av Svenska Kyrkans biskopar i en debattartikel i Aftonbladet (31/10).

Nu senast är det Erik Helmerson som i dagens DN (5/11)  tar upp frågan på nytt om det rimliga i att ”Israel hamnar i skottgluggen trots att det finns många som beter sig betydligt värre”. Jag kan faktikt inte alls förstå den invändningen. Skulle jag alltså vara förhinderad att uttala kritik mot Israels bosättningar om jag inte samtidigt formulerar min kritik mot andra orättfärdigheter i andra delar av världen? Jag tycker detta är en helt orimlig ståndpunkt. Jag kan förstå att företrädare för Samfundet Sverige-Israel vill ha det på det sättet. Dom gör vad dom kan för att beskriva det som händer i Israel och Palestina som närmast marginella företeelser. Inget att bry sig om. Varför alls bry sig om bosättningarna på occuperad mark? Varför bry sig om muren som byggs långt inne på palestinsk mark? Det är alldeles uppenbart att Samfundet Sverige-Israel  bestämt sig för att så fort man får chansen så upprepar man sin ståndpunkt för att om möjligt föra frågan om Israels politik åt sidan. Det finns ju värre oförrätter att sättra fokus på. Jag vet ingen som så raffinerat försöker mörka det som pågår på Västbanken, i östra Jerusalem och Gaza som Samfundet Sverige-Israel. Och det ska vi inte ha några synpunkter på.

Det är mest debattekniken jag vänder mig mot. Som ett sätt att försöka strypa debatten om vad som händer i Israel och Palestina. Att så fort jag har något att säga, så är invändningen att jag borde hålla käften. Jag vänder mig mot det sättet att försöka föra bort fokus från själva sakfrågan.