DN och Ann Heberlein till storms mot Gud.

Ann HeberleinI ett par veckor har jag funderat på det teologen och författaren Ann Heberlein skrev om Gud i DN den 5 januari. Tre sidor  i DN/Kultur åt en uppgörelse med Gud. Som en uppgöresle kring en olycklig kärlek. Hittar tyvärr inte längre artkeln på DN:s sajt. Jag är överraskad över att inte någon tycks ha hängt på Ann Heberleins artikel. Ingen, som jag sett, som tycks ha nåpgot att säga.

Det Heberlein skriver är skrivet som ett brev till Gud. Det är på ett sätt spännande läsning. Ann Heberlein tvekar om man kan skriva till Gud på det hjär sättet. Om Gud tål den här typen av angrepp.

Det är mycket som Ann Heberlein stör sig på. Hon uttrycker sig just så: ”det är mycket som stör”. Om hur Gud är obegriplig. Hur Gud är tydligast i sin frånvaro. Om det problematiska med den fria viljan. Hade det inte varit bättre om Gud levt ut sin allmakt fullt ut? Jag vet inte om Ann Heberlein skulle stått ut med att vara nå´n typ av marionett? Hur skulle livet varit om vi fråntagits den fria viljan?

Många kan berätta, precis som Ann Heberlein, om att ”aldrig ha kännt sig så ensam som när jag behövde dig som mest. När jag ropar högst har du intre svarat. Vem är du, som överger mig ständigt? Som inte orkar med mig när jag inte orkar med mig själv?” Jag tänker: finns det någon som inte tänkt tankar som dessa? Som funderat över var Gud varit när man kännt sig som mest uthängd.

I Ann Heberleins värld är Gud en riktig vekling, och det är detta som är problemet. ”Vad ska jag ta mig till om du är svag?” Problemet, för det är väl ett problem, är att frågan om vem Gud är i hög grad blir en fråga om Heberleins syn på män i allmänhet. Gud är en man, men uppträder inte som en man bör göra. För lite manlighet i en som menar sig ha makt och myndighet. Ann Heberlein formulerar det själv som att ”Att jag inte kan låta bli att tänka på dig som om du vore en man”. Jag vet inte längre om det Ann Heberlein skriver till slut handlar om vem Gud är. Mer handlar det om hennes bild av män och hur hon önskar att varje man ska vara. Kanske är det i den änden som Ann Heberlein borde starta, för att se´n ta sig an frågan om Gud.

Det är klart att det är OK att gå till storms mot Gud. Det är klart att Gud står ut med detta. Förmodligen tar Gud detta på större allvar än den som inte bryr sig alls. Psaltarens pslamer är fyllda med den här typen av uppgörelser. På det sättet är det inget nytt. Psaltarens psalmer är mer av dessa uppgörelser än fromma betraktelser som ”Herren är min herde”. Den som bara söker tröst får bläddra på bland Psaltarens 150 psalmer för att hitta just det törstefulla. Mer finns att få för den som söker ord för sin övergivenhet och känsla av att Gud är långt borta.

Det som mer än annat förvånade mig när jag läste dessa tre sidor text, det är att Ann heberlein gör detta till en fråga för bara Gamla Testamentet. Som om ingenting mer finns att läsa om vem Gud är. Som om detta var en judisk uppgörelse med Gamla Testamentets bild av en Gud som tycks helt obegriplig i sitt härskande. Som den som styr med våldsam hand och inte drar sig för att slå än den ene, än den andre.

AdventsljusKristendomens bidrag till att förstå Gud är evangeliernas berättelse om Jesus Kristus. Funnes inte nya Testamentets berättelser om hur Gud lagt av med det stridslystna vore det skäl i att vara rädd för Gud. Då kan jag förstå Ann Heberleins rädsla för att vädra sitt missnöje med vem Gud är. Jag kan inte annat än att förstå det som att Bibelns berättelser om Gud är en berättelse stadd i utveckling. Hur ska jag annars kunan få det att hänga ihop? När jag söker bilden för vem Gud är läser jag evangeliernas berättelser om Jesus och det  Jesus hänvisar till. Som julens berättelse om hur Gud blev människa i ett litet barn som föddes i hjälplöshet och utsatthet. Jesus som dog i samma utsatthet och hjälplöshet. Jag läser liknelsen om den förlorade sonens hemkomnst och fadern som väntat på honom. . Jag läser den liknelsen som att den också handlar om mitt fria val. Och att Gud inte hindrar mig i detta. Men som likväl önskar mig tillbaka hem. Ja, nog finns det mycket som ”styr upp” Gamla Testamentets bitvis ”hjärtlösa” bild av Gud.

Till slut är det naturligtvis inte möjligt att fullt ut förstå vem Gud är. Det är OK med frågorna, men svaren låter många gånger vänta på sig. Om Gud lät sig förklaras blev det gudomliga något bland allt det andra som låter sig förklaras. Till trons djup hör just mystiken. En Gud som går utöver våra försök att fånga in Gud. Att precis som vi söker att kontrollera annat så önsklar vi att vi kunde kontrollera Gud. Om något gäller för mystiken att den inte låter sig kontrolleras, och därför är en så spännande del av livet.

Jag sparar det Ann Heberlen skriver. De här tre DN-sidorna borde en dag kunna bli en bra utgångspunkt för et samtal i nå´t sammanhang om hur vi tänker oss Gud och hur vi fårhåller oss till såväl våra egan bilder som Bibelns berättelser. Kanske skulle vi många må väl av att skriva av oss, för att få ställa våra frågor. Att ta det på lika blodigt allvar som Ann Heberlein gör. Även om jag inte kan förstå att hon så helt utersluter Nya Tetamentrets texter, och på det sättet gör det så svårt för sig, så högaktar jag henners uppriktigthet och raka frågor. Om någon tål ett upplägg som detta så är det Gud själv. Åtmindstone det vet vi!

2 kommentarer till DN och Ann Heberlein till storms mot Gud.

  1. Marie Fredin skriver:

    Svar till Ann H. i Signum

  2. Johan skriver:

    Gud finns ju inte, det är bara något som du lärt in. Lägg ner snacket..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: