”Från hjärta till hjärta”

27 februari 2013

Owe WikströmDet här är så bra, så jag väljer att ”planka” det rätt av. Owe Wikström, författare och teolog, skriver så här i tidningen DAGEN:

”I stort sett alla undersökningar är överens. Det som ökar är andlighet. Formell religion avtar. Vi kallar det för ”believing without belongning”. Jesustron minskar men tanken på en gud som kosmisk energi ökar.

Detta kan man förfasa sig över. Inte minst vi som i århundraden vant oss vid att ha tolkningsföreträde. Samhället är närmare urkyrkans där Kristustro var en tro bland en massa andra. Där var vittnesbördet avgörande.

Kanske är vi på väg in tillbaka till den tid där kristna inte kunde luta sig mot vad kyrkofäderna, Luther, kyrkomöten ditt eller datt trodde. Auktoritetstro avtar. Vad man söker är människor som kan svara på ”Vad lite mer exakt tror just du på? Vad är det som gör att just du kallar dig kristen?”. Det personliga vittnesbördet fascinerar samtiden. Varför uppmärksammas Göran Greider, Peter Birro, Anders Borg, Göran Skytte, Peter Englund? Därför att de talar om sin personliga tro – utan att luta sig mot vad Luther, Lewi Pethrus, Halldorfarna eller långsamhetens folk trodde. Folk vill veta vad tron på Kristi närvaro innebär.

Ett drag i samtiden är tydligt, misstron mot auktoriteter och institutioner. Men man är extremt intresserade av människor som enkelt och personlig berättar om vad de faktiskt tror och varför.

Det går inte längre att överlämna till professionellt kristna att svara på vad tron innebär? Visst, det kan vara trevligt att sitta i sköna bänkar, sjunga sånger och lyssna på proffs som talar länge om sin tro. Men när ens vänner frågar och på allvarligt undrar vad Kristus innebär för just mig eller dig, inträder inte sällan en genans. Eller – hemska tanke – man kanske inte ens umgås med personer som är öppet skeptiska avvisande. Hur många ateister och kritiska vänner har vi egentligen resonerat med?

Samtiden behöver folk som med djup integritet säger ”Detta tror jag på”. Inte för att de kan peka på något särskilt märkvärdigt men som lugnt och sakligt kanske säger att ”utan Kristus kan jag inte leva. Lugnt ser jag fram till den dag när jag får se Kristus i ansiktet. Fram till dess lever jag i tro och inte i åskådning. Jo, jag trivs med livet. Men i botten i mig finns en annan värld. Till den är jag länkad”.

Men för att en sådan erfaren – och inte bara professionell – tro ska kunna spridas måste det finnas mikromiljöer där människor tar sina möten med Gud på djupt allvar och formulerar dem i ord utan att bli tillrättavisade. Alphagrupper, mer av sånt!

Man vet inte vad man tror förrän man har sagt det. Tron sprids inte genom tjusiga kampanjer. Den förs från hjärta till hjärta”.

Ja, nog finns det mycket i detta att fundera vidare på. ”Tron sprids inte genom tjusiga kampanjer. Den förs från hjärta till hjärta”. Frågan är när vi ska börja tro på att det är så? Att lita till till detta hjärta till hjärta-perspektiv. Att det i första hand inte är från predikstol eller scen som det viktigaste finns att berätta. Den mest avgörande berättelsen bär vi alla på, och det är den vi har anledning att berätta.


”Rain Man” – att försöka förstå det annorlunda

25 februari 2013

RainManPosterDet blev till en stor upplevlese! Vi såg teateruppsättningen i Stockholm av Rain Man med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson i huvudrollerna. Det var så bra! En stor upplevelse! Jag har inte sett filmen, men förstått att teateruppsättjningen väl följer upplägget i filmen.

Storyn handlar om den autistiske Raymond som tillbringat en stor del av sitt lit på institutuion. Intre förrän fadern dör upptäcker hans lillebror Charlie att han har en bror. Jakten på storebror är från början en jakt på den förmögernhet som brodern fått i testamentet där Chalie sjölv bara fått en gammal bil och några rosenbuskar. Det var ju pengarna han ville åt. Han får fatt i sin bror och rövar bort honom från institutuionen. Det blir till en märklig resa  – bort från institutionen med sina reglerade ordningar till det närmast kaosartade livet tillsammans med lillebror. Visst blir en del av detta komiskt, men Rain Man är verkligen ingen komedi.

Det som först handlar om jakten på den del av arvet som lillebror Charlie menade att han borde ha fått del av, blir mer av Charlies möte med sin nyfunne storebror. Också för Raymond blir det en upptäckt av världen utanför institutuionen. Det är sannerligen en ”resa” som båda dessa bröder ger sig ut på. En ”resa” som går ut på att i någon mån förstå. Chalies möte med sin storebror Raymond gör något med honom själv och hans värderingar. Det finns något annat att leva för än dom pengar han  så hett eftertraktat.

Det är som om slutet blir en sammnanfattning av hela berättelsen, då de båda bröderna långsamt närmar sig varandra. Kanske ska jag inte berätta mer om detta slut för att den som vill se föreställnignen ska få göra en egen upplevlese av detta. Upplösningen präglas av dragkampen mellan lillebrors ambition att ta hand om sin storebror och institutionens företrädare som menar att storebror mår bäst av att vara i institutionens ordnade sammanhang. Som att Charlir inte förstår Raymonds situatuion och behov. Nog går detta att känna igern från det levande livet.

Jag är allra mest imponerad av Jonas Karlsson i sin roll som Charlie. Han är på scenen i hela föereställningen och håller med sin neuvrotiska rollkaraktär ett oerhört högt tempo. Jag fattar inte att någon klarar av en roll som denna.

Rain man är en fantstisk beättelse som är tagen ur verkligheten. Den ”riktiga” berättelsen finns återgiven i programnbladet. Den riktige Rain Man dog 2009 i en hjärtattack – 58 år gammal.

Jag vet att biljetterna till höstens föreställningar nu finns att köpa. Boka in en kväll på Rival vid Mariatorget i Stocklholm. Köp biljetter och se Rain man!

 

 


Att se enögt och ändå tro att man ser allt

25 februari 2013

Några gånger under året får jag Livets Ords ”Missionsmagasinet”. Inte för att jag har prenumererat, men den k0mmer ändå. Det är mycket Ulf Ekman – om man säger så. Han fyller väl upp rollen som frontfigur i Livets Ord.

Man kan inte annat än säga att Livets Ord är tydlig i vad man drivger i ett antal frågor. Det gäller bl.a. om Israel. Unde flera år har jag följt det man skriver. Under en period hade Livets Ord en bibleksola i Jeerusalem. Den verkar nu vara nedlagd. Under en tid bodde Ulf Ekman med sin fru i Jerusalem. Jag stötte själv på honom där vid ett tillfälle. Nu är familjen Ekman tillbaka i Uppsala.

IMG_0411_KORRDet nya nu är att man under våren inbjuder till en tre månader lång  ”Israel total”- kurs. Man presenterar den som en ”tre månader lång kurs om det bibliska och moderna Israel, på plats i Jerusalem…Vi kommer bland annat besöka arkeologiska laboratorier, Knesset, träffa rabbiner  och samtala med troende soldater, och såklart bada i Döda havet. Det här kommer  bli en upplevelse de sent ska glömma och ge dem en unik förståelse för Israel  och Guds tankar med landet och det judiska folket”. I den tidning jag fått beskriver man målsättningen som att ge en ”väl underbyggd information om Israel…Bibel, historia och nutid, teologi, kyrkans rötter, Mellanösternkonflikten – allt i en kurs”.

Det som är så märkligt, det är att en kyrka och församlingsrörelse som Livets Ord närmast ignorerar de kyrkor och församlingar som finns på plats där man nu kommer att vara i tre månader. Det är ju inte sant att de elever som kommer att vara på plats i Israel kommer att få den totala upplevelse av landet och regionen som man utlovar. Det är som om man tiger om att det finns kristna som kämpar för sin överlevnad och som begränsas i sitt sätt att vara kyrka av Israels occupation av stora delar av västbanken. Kristna som inte tillåts ta sig till sina heliga platser. Det är som om detta inte får plats i Livets Ords bild av den här delen av världen. Som om man tiger så finns det inte. Vad jatg förstår så gäller detta också som en utgångspunkt för de resor som Livets Ord arrangerar i Israel. En sådan resa ska genomföras under en vecka i juni.

Nån typ av ”nyckel” för att förstå den hållning som den Livets Ord har är väl den beskrivning som en av de ansvariga ger att ”än i dag – med kritiska medier som använder en standard för Israel och en annan för alla andra nationer, med politiker som är mer upptagna av storpolitisk hänsyn än vad som är rätt och sant, med människorättsorganisationer som ensidigt kritiserar Israel utan hänsyn till terrorism mot judar, och med kristna som fördömer Israel och menar att judarnas roll är överspelad – så fortsätter angreppen mot det judiska folket”. Jag vet ju att det är så här som Livets Ord tänker. Som att ingen annan egentligen föestår vad som händer i Israel och de av israel occuperade områdena. Man skulle uinte ens komam på att tala om det som en occupation. Det bygger på en typ av blind lojalitet som i själva verket inte alls gagnar Israels sak. Den typ av ensidighet som Livets Ord anklagar andra för gäller i än högre grad för dem själva.

Det är välgörande när en israelisk general uttalar sig i dagens DN (2013-02-25) apropå oroligheterna på Västbanken. Generalen sdom tidigare varit chef för det nationella säkerhetsrådet, menar att det som nu sker i hög grad är resultatet av israeliska provokoationer i form av beslutet att bygga nya bosättnuingar, att gripa fångar man alldeles nyligen släpot fria i ett fångutbyte och embargot av palestinska pengar. Genom detta, menar generalen, har Israel självt destabiliserat området. ”Vi nalkas nu en mycket farlig situation, där ingen kan vrida klockan tillbaka”. Om det är något som Israels vänner ska säga, så är det ord som dessa. Att tydliggöra att den politik som nu drivs är farlig för Israel självt. Vad ska man med vänner till som aldrig säger något om det som hotar det egna livet? Som ser enögt och ändå tror att det är allt man ser.

Det blir något av en förljugen bild som Livets Ord för till torgs. Som om det Livets Ord står för inte håller för ett möte med hela verkligheten.

 

 

 


Hur blir vi bäst på att göra varandra bra!

17 februari 2013

Pia SundhageDet är svårt att inte faschineras av damfotbollslegenden och damlandslagets förbundskapten Pia Sundhage. Nu senast var hon gäst i SVT:s ”Min sanning”. Jag blev fast i reprissändningen. Hon är så annorlunda jämfört med andra ledare. Jag gillar hennes sätt att vara ledare och hennes sätt att tänka om ledarskap. Bl.a. detta hur hon tänker om gruppen i relation till individuella prestationer. Jag har sett så mycket lagidrott och så många ledare som svär och förbannar enskilda spelare, så jag vet att det sätt som Pia Sundhage tänker, det är inte självklart. Jagf har sett ledare gapa och skrika att jag insder att det Pia Sundhage talar om som ”managemetn by fear” vberkligen existerar. Pia Sundhage visar med sin framgång som ledare att det är möjlitgt att leda med inspiration och lust. Det är så bra att hon ställer detta på sin spets. Det är inte så att bara för att jag skriker och gormar så blir det enklare för en annan att förstå vad det är jag vill.

Jag värdesätter också hennes sätt att tala om en ledares värdegrund som en viktig utgångspunkt i sitt ledarskap. Frågan är vilken värdegrund jag vill ska prägla mitt ledarskap? Detta rör vid frågan om hur mitt personliga hör samman med min publika roll som ledare. Jag har hört så mycket, som handlar om att ledare inte alls tycks inse att mitt personliga och privata påverkar min trovärdighet som ledare. Som att det är möjligt att vara en som ledare och en annan som privat person. Som att det är möjligt att stå för vissa värderingar som ledare, men när jag kliver av ”plan” vara som att dessa värderingar aldrig passserat mitt huvud. Jag vet att det kan vara så, och jag vet hur galet det kan bli.

Jag gillar hennes sätt att tala om hur en kan göra en annan bra. Inte heller detta är så självklart. Inte ens i en lagsport är det så självklart, när det kommer till det som händer på plan, att en tänker om att man med sitt sätt att vara och spela kan bidra till att göra en annan till en bra spelare. Så mycket går ut på att skapa rubriker kring sitt eget spel.

9789146223924_200_spela-pa-basta-fot-att-leda-med-gladje_storpocketMycket av hennes tankar finns samlade i boken ”Spela på bästa fot – att leda med glädje”. Läs den!!!! Jag gick direkt till bokhykllan efter att ha sett SVT-intervjuvn och blir bara så glad och uppmuntrrad när jag bläddrar i boken. Så mycket bra som blir sagt. Så mycket bra som borde landa som en självklarhet hos alla som är ledare. Oavsett i vilket sammanhang man finns. Alla som förstått detta avgörande i att få andra att växa i sin roll och ta ansvar.

Pia Sundhages sätt att tala om ledarskap borde få prägla ledarskap i alla sammanhang. I såväl näringsliv som kyrka, ja vilket sammanhang det än må vara. Frågan om hur vi är ledare påverkar i så hög grad det sammanhang i vilket jag är ledare. Jag tänker på uppmuntran som ett viktigt inslag i ledarskap. Så lite som egentligen behöver till för att en annan ska känna sig uppmärksammad och ”peppad”. Så lite som behöver till för att en annan ska tycka det är roligt att vara med.

”Vi är varandras miljö – och gör varandra bra”. Så sant! Också det motsatta gäller: att vi i varandras närhet kan sabotera den andres förutsättningar för att bli bra. Att så lite behöver till för att ”luften ska gå ur” en annan människa. När luften går ut, så upphör lusten. Hur svårt kan det vara att fatta detta?