Att se också genom andras ögon

29 mars 2013

CIMG1007På måndag – Annadag Påsk – åker jag till Israel och Palestina som resepedasgog för en grupp med deltagare från Stockholm, Göteborg och Esjkilstuna. Resan sker i studeiförbundet BILDA:s regi. Vi har lagt myket tid på att förbereda oss. Vi har tio dagar framför oss med ett intensivt och fullmatat program. Mycket vi vill se och höra om. Många vi ska träffa. Förhoppningsvis en del att förstå. Vi har använt mycket tid för att prata om våra förväntningar. I samband med dessa samtal var det en deltagare som formulerade det som att han vill se också genom andras ögon. Kan det uttryckas bättre? Att inte bara vara upptagen av det egna och de egna iaktageslerna utan också vara uppmärksam på vad andra ser och hör. Det är ju detta vi talar om som folkbildning. Resan är på många sätt också en folkbildningsresa. Vi reser med bl.a. de bibliska berättelserna. Vi vill också se det som är förutsättningarna för den kristna kyrkan i området. Höra om deras sistuation och stora utmaningar. Vi kommer att möta det som också är de stora politiska utmaningarna i området: bosättningarna och den mur som skiljer Israel från Västbanken.

Det är naturligtvis förmätet att tro att en resa på tio dagar ska kunna ge oss så särskilt mycket klarhet i allt detta. Kanske är det rimligare att tänka att upplevelsen bli att allt bara är så mycket mer komplicerat än vad vi först tänkt. Ändå hoppas jag att det vi komemr att se och höra ska bidra till att något mer förstå med vilka förutsättningar mäniskor lever i den här delen av världen.

Vi har i vår förberedelse bla. läst en del i Selam Lagerlöfs ”Jerusalem”. Det är onekligen en ytterst intressant bok när det bl.a. kommer till vad förväntningar kan göra med oss. Selma Lagerlöf berättar om Nås-fararna som drog från Dalarna – från hus och hem – för att fara till det heliga landet. För flera i gruppen blir det rent krisartat att möta ett Israel som på ingen punkt motsvarade deras förväntningar. De fann inga gator av guld och gyllene portar. Det de mötte var torka, damm och elände. Sjukdom och umbäranden. Det finns så mycket i ”Jerusalem” som har bäring också på det som händer i vårt 2000-tal. Läs gärna boken!

CIMG0810Vi landar i Tel Aviv 00.50 på tisdag morgon. Dagen ägnar vi åt Tel Aviv och det moderna Israel. Se´n far vi till Nasaret där vi bor två nätter. Vi ska fara runt i Gallileén. Besöka en kibbutz. Så går resan ner genom Västbanken till Betlehem. Där kommer vi att bo hos Birgittasystrarna – mitt i Betlehems gamla stad. Där ska vi besöka Födelsekyrkan och någon av de tre herdarnas äng i Beit Sahour. Vi ska se vad den 8 meter höga muren gör med Betlehem. Vi ska besöka ett flyktingläger liksom Tent of Nation – ett motståndsfäste mot tämligen aggresiva försök att vräka den palestinska familj som bor där för att bygga en bosättning. Efter ett par dagar i Betlehem tar vi oss in till Jerusalem för några intensiva dagar. Vi ska fira gudstjänst i någon av stan´s kyrkor. Vi ska följa med en judisk organisation som arbetar mot husrivningar. Vi ska också möta föräldrar till såväl judiska som palestinska barn som fått sätta livet till i konflikten. Desa föräldrar samverkar i organisationen Parents Circle. Vi ska vandra nerför Olivberget in på Via Dolorosa till den heliga gravens klyrka. En av våra sista dagar tar vi oss till Döda Havet för en ”flyttur”. Och så en hel del till.

CIMG0986Jag ser fram mot att få åka tillsammans med en grupp och få introducera ett område som upptar så mycket av mitt intresse och engagemang. Jag hoppas på många goda och utmanande möten med människor och miljöer. Möten som ska komma att sätta djupa spår hos gruppen. Möten som blir minnen.

På måndag möts vi för att åka från Arland via Wien. Inte så särskilt bekvämt att landa 00.50. Vi möter den värme vi hitintills inte känt så mycket av i Sverige. Hoppas på en försmak av svensk försommar – kanske t.o.m lite mer än det. Spännande ska det bli. Riktigt spännande!

Annonser

Allt gick helt fel, trots att vi tänkte rätt. Något annat vågade vi inte.

27 mars 2013

I går publicerade läkaren och forskaren, tillika tidigare rektorn på Örebro missionsskola, en debattartikel med anledning av att Framtidskommisionen lämnade sin rapport. Mellergård har själv suttit med i den kommissionen. I Eskilstuna-Kuriren beskrivs denna presentation som att ”internt bråk” uppstått i kommissionen. Kommissionen hade på regeringens uppdrag att ta samman det vi vet om ”sakernas” tillstånd och säga något om hur vi har anledning att förhålla oss till det. Har jag förstått det rätt har partiledarna ingått i kommissionen. När nu kommissionen presenterat sin rapport så verkar det som om alla de utmaningar som funnits trollats bort. Som att allt nog är tillräckligt OK för att bara köra vidare. Att detta bl.a. gäller för klimatrfrågan. Varför oroa svenska folket för att mer behöver till av en personlig nyorientering om hur vi lever våra liv. Som att vi borde konsumera mindre.

Pekka MellergårdJag tycker Pekka Mellergårds debattartikel med sina invändningar är så viktiga att jag väljer att kopiera in den här. Debattartikeln är bl.a. publicerad i tidningen DAGEN. En variant av debattartikeln finns publicerad i Sydsvenskan.

I dag avslutas ett intressant och oväntat kapitel i mitt liv, i och med att Framtidskommissionens slutrapport publiceras. En förutsättning för kommissionärerna engagemang var att vi inte förväntades bidra med några underskrifter. Slutrapporten är alltså Alliansregeringens dokument. Vi övriga har fungerat som någon sorts konsulter med olika starka genomslag för våra åsikter och verklighetsbeskrivningar.

Slutrapporten är ett gediget dokument som, med en imponerande sammanställning av aktuella forskningsresultat inom olika samhällsområden, har förutsättningar att ligga till grund för viktiga samtal om framtidens Sverige. Ändå är jag besviken över resultatet.

När Framtidskommissionen möttes första gången i Rosenbad i december 2011 inledde en världsledande miljöexpert med ett föredrag om olika framtida klimatscenarier. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik. Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sa: ”Vad f-n kan man göra, egentligen?”

Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar tyvärr att denna uppgivenhet i stor utsträckning kvarstår. Vår nuvarande regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen och Sveriges unika position kräver.

Min besvikelse handlar i första hand om behandlingen av hållbarhetsfrågor i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Slutrapportens lägesbeskrivning är visserligen bra och den bör bland annat bidra till att hyfsa debatten om Sveriges reella koldioxidavtryck, genom att de utländska utsläpp som är en direkt konsekvens av vår konsumtion också är med i analysen. Det faktum att BNP är ett dåligt mått på välfärd och hur landet egentligen mår görs också tydligt.

Slutrapporten visar också på en medvetenhet om att vi nu befinner oss i Antropocen, en helt ny geologisk tidsålder där människan bestämmer villkoren för planeten. Det är en insikt som kanske är jämförbar med Kopernikus upptäckt att jorden snurrar runt solen, och inte tvärtom. Det positiva med denna insikt är att vi genom våra beslut faktiskt kan påverka planetens öde. Det allvarliga är att de beslut vi hittills tagit försatt oss i en situation med enorma risker. Inom flera områden tycks vi redan ha överskridit avgörande tröskelvärden. Bilden som tecknas i slutrapporten är mycket tydlig. Men regeringen tycks inte våga omsätta insikterna i konkret handling.

Det är bara en dryg månad sedan The Economist placerade Sverige som nummer ett i världen när ett antal olika viktiga utvecklingsfaktorer vägdes samman, och uppmanade andra länder att ta efter ”The Nordic Way”. En sådan position förpliktigar. Tyvärr tar inte Regeringen vara på möjligheten att i samband med Framtidskommissionens slutrapport påbörja en ny och ännu bättre berättelse om Sverige. Istället för att låta Sverige bli det goda exemplet som visar att en god välfärd är möjlig att kombinera med hållbar utveckling hänvisar man till att de viktigaste utmaningarna är att åstadkomma ”internationella miljöregler och överenskommelser”. Man väljer till och med att poängtera att slutsatsen – efter att ha analyserat planetens tillstånd – inte bör vara att vi ska konsumera mindre. Jag tror att stora delar av svenska folket vill mer än så.

Vad vill egentligen svensk kristenhet? Vilket ansvar är vi beredda att ta inför de utmaningar som ligger framför?

 Pekka Mellergård
Ja, vad ska vi tänka? Vad ska vi göra? Jag tänker bl.a. att det är alldeles uppenbart att vi på olika sätt tycks vara låsta i våra föreställningar. Som att det riktigt skräckinjagande scenariot är att inget kommer att hända därför att ingen vågar kliva ut ur givna ramar för att peka ut en ny riktning. Vi vet tämligen väl, och det var ju detta som kommissionen fick vet, att vi i raskt takt är på väg fram mot det stup som innebär vår civilisations undergång. Vi vet det, ändå är ingen beredd att bidra till att styra undan. Vi tycks vara så upptagna att att hålla oss inom våra system att vi intre riktgit förmår tänka nytt och annorlunda. Som att vi tror att en dag kommer vi att premieras för att vi varit trogna våra värderingssytem, trots att allt gick åt helvete. Det är som om verkligheten inte riktigt är verklig. Som att vi inte riktigt tror på det vi vet och faktiskt kan registrera. Vi tror vi ser, men ändå famlar vi på som vore vi blinda.
Jag tänker, som svar på Pekka Mellergårds avslutande fråga, att en uppgift för oss som kristenhet, det är att tala högt om det vi vet – om det som är sanningen om oss och vårt sätt att leva. Att stå upp för att vi behöver gemensamma tag i detta. Vi behöver tala klarspråk om den individualism som i hög grad präglar vår tid. Vi behöver visa på att detta driver in kilar mellan oss och gör det svårare att komma till en punkt där något radikalt verkligen kan ske. Så länge vi mer än annat ser till vårt eget bästa bidrar vi till att gräva en grop i vilken vi alla kommer att falla. Jag kan inte förstå att något radikalt kan komma att ske om vi inte tänker om i detta att mer tänka gemensamt än att tänka privat. Detta borde vi kunna strå upp för som svensk kristenhet!

Att vara, också i det yttre, den man är

24 mars 2013

Idag är det Palmsöndagen och jag har predikat i S:t Eskilskyrkan. Bibelberättelsen på Palmsöndagen handlar om hur Jesus red in i Jerusaelm på en åsna – en lånad åsna och lånade mantlar att sitta på. Ibland fäster jag mig mera vid vad som händer i en berättelse än vad som sägs. Det som händer säger något om personen i berättelsen. Jag inledde min predikan med en ”betraktelse” över den nyvalde påven. Det har hänt en del kring denne nyvalde ledare som är intressant.

Påven FranciscusFör en dryg vecka sedan klev påven Franciscus ut på Peterskyrkans balkong till ömsom jubel, ömsom tystnad. Mer än en undrade över vem han är som nu ska leda den katolska kyrkan med sina 1.2 miljarder medlemmar. Vart vill han föra den kyrka han nu är vald att leda? Bland det första han sa var att “kyrkan ska vara en fattig kyrka och de fattigas kyrka”.

Så berättas hur han som nyvald påve ratade den limousin som körts fram till honom. I stället tog han bussen tillbaka till hotellet där han bodde med kardinalerna. Väl där gick han upp på sitt rum och packade ihop sina saker, gick ner till receptionen för att betala. Ingen visste riktigt hur man skulle hantera en påve som insisterade på att få betala för sig. Han har vägrat byta sitt enkla järnkors mot ett i guld. Han vägrar också bära den hermelinbrättade röda sammetscape som en påve vanligtvis bär. Han valde också att gå vidare i de skor han kom i, istället för att dra på sig dom röda nya skor som han förväntades gå i. Jag har också noterat på bilder jag sett att han försöker styra undan traditionen att människor kysser ringen på hans hand.

Nog säger detta ändå något om vem han vill vara och vad han står för. Jag vill tolka det så. Han väljer och väljer bort för att det yttre ska stämma med det som är hans inre övertygelse och drivkraft.  Hans sätt att vara säger något om vad som är viktigt för honom. Det är alldeles uppenbart att han vill bli påve på ett annat sätt.

Att vara, också i det yttre, den man är. Berättelsen om hur Jesus red in i Jerusalem handlar bl.a. om detta. Och jag tänker att detta är en av våra stora utmaningar.

Inte så sällan blir kompromisserna i livet en typ av förbannelse. Trots alla våra goda föresatser så blir det ändå inte som vi önskat och tänkt oss. Ibland handlar det om att vi inte vågar stå upp för det vi i grunden menar är sant och rätt. Vi vågar inte riktigt skilja ut oss från mängden. Vad ska andra säga? Vad händer med mig om jag säger emot? Vad händer med mig om jag inte går med när alla andra går iväg? Får jag jobba kvar om jag påtalar dom oegentligheter jag upptäckt på min arbetsplats? Hur annorlunda är jag beredd att vara?

Så glider mitt inre och mitt yttre isär. Jag blir i en yttre mening någon annan än den jag innerst inne vill vara. Nog har vi mycket att ta tag i för att livet ska bli mer än yta.

Den 24 mars 1980 – på dagen för exakt 33 år sedan – ledde Oscar Romero, El Salvadors ärkebiskop, en mässa i ett litet kapell. När han höjde nattvardskalken brann ett skott av och ärkebiskopen föll död ner. Mitt i mässan. Förmodligen var detta ett beställningsverk från den regim som ansåg sig anklagad av denne präst och biskop.

Tron drev Oscar Romero att inte kompromissa med sanningen om fattigdomen och de sociala orättvisorna i landet. Han talade klarspråk om hur regimen torterade och mördade sin kritiker. Dagen innan han mördades hade han i en predikan uppmanat salvadornaska soldater att lyda Gud mer än människor.

Jag bli djupt berörd också av hur Oscar Romero valde att leva sitt liv. Vi behöver fler som han. Som vågar! Som avstår det bekväma! Fler som påven Francuscus som väljer bort yttre attribut för att tydliggöra vad det är som är viktigt och avgörande i livet. Som faktiskt vågar göra det. Som vågar det enka och annorlunda. Så enkelt och annorlunda det nu kan bli att vara påve. Underskatta dock inte symbolerna i det som ändå sker. Vi behöver ta intryck av den som ändå vågar något!


”Den dag kyrkan upphör att tala med den nutida människan upphör dess relevans”.

18 mars 2013

Det är mycket de senaste veckorna jag läst om, som är som nå´n typ av försök att starta ett samtal om kyrkans situation och vägar framåt. Jag inser att det går an att ”fila” på en analys, men svårare att veta hur man gör se´n. Prata och skriva går an, men att ta detta till handling är ett svårare steg. Ibland vet jag egentligen inte hur många som vill hänga på när orden just ska bli till handling. Jag måste erkänna att det ibland överraskat mig att så få ”poletter” fallit på plats trots att vi så många gånger och så länge talat om hur vi vill vara och hur vi ska förhålla oss till än det ena, än det andra i det som är vår samtid. Det går an att tala om mötet med en annan, men när det väl ska ske, så är det som om vi ändå söker oss till de vi redan känner. Så bli människor sittande själva vid exempelvis ett kyrkkaffe. Hur svårt kan det vara?

påvenDN skrv i förra vecklan en ledare om den nya påven. Mycket är skrivet om just denne nyvalde påve. En del faktiskt bra tänkt och skrivet. Den här gången slutar ledarskribenten med att summera det hela i att ”den dag kyrkan upphör att tala med den nutida människan upphör dess relevans. Just i balansen mellan det moderna ioch det traditionella ligger den stora utmaningen, inte bara för den nye påven utan för hela katolicismen” (2013-03-14). Jag skulle nog vilja hävda att detta inte bara gäller för den katolska kyrkan, utan för hela Kristi kyrka. Kanske är just den allra mest centrala och avgörande frågan om hur vi samtalar med den nutida människan. Att mötet just blir ett samtal. Och att detta samtal måstre få påverka hur vi tänker om vår roll som kyrka i det 2000-tal där vi nu lever. Vad är det vi hör och vad är det vi ser? Har vi något att säga om detta? Samtidigt har vi anledning att inte bara tänka hur vi är relevanta, utan hur vi än mer är genuina. Hur blir just det genuina på ett sådant sätt att det tål mötet med en annan?

Hänger också fast i det Ove Wikström skrev i Dagen för ett par veckor sedan:

”Ett drag i samtiden är tydligt, misstron mot auktoriteter och institutioner. Men man är extremt intresserade av människor som enkelt och personlig berättar om vad de faktiskt tror och varför.

Det går inte längre att överlämna till professionellt kristna att svara på vad tron innebär? ….Samtiden behöver folk som med djup integritet säger ”Detta tror jag på”. ….. Men för att en sådan erfaren – och inte bara professionell – tro ska kunna spridas måste det finnas mikromiljöer där människor tar sina möten med Gud på djupt allvar och formulerar dem i ord utan att bli tillrättavisade. Alphagrupper, mer av sånt!

Kanske är det så att kyrkans allra största problem är att vi blivit för proffesionella? Likt annat i vår tid och vårt samhälle som proffesionaliserats. Det låter måhända bra och välgenomtänkt. Kanske t.o.m. spännande, men det saknar den själ som är att få höra detta från ”vanliga” troende människor. Människor som talar om sin tro fastän de inte har betalt för det. Är den bistra sanningen att för få talar om sin tro med andra. Att alltfler känner alltfärre för vilka tro och kyrka betyder något alldeles avgörande i livet. Är det så? Att kyrkfolket kommit att bli ett stumt folk? Är det så? Det låter nästan som en förbjuden tanke. Jag håller helt med Ove Wikström när han säger att ”man vet inte vad man tror förrän man har sagt det. Tron sprids inte genom tjusiga kampanjer. Den förs från hjärta till hjärta”. I det Wikström säger, ligger en typ av tanke att vi har alldeles för få tillfällen att få öva oss i hur vi talar om tron.

Jag har mer än en gång förvånat mig över hur få som kommit då vi i den kyrka jag själv är pastor, bjudit in till samtal kring teman som är tagna ur vår tid. Detta gäller såvöl kyrkfolket som den stora allmänheten. Är det ändå fel valda ämnen eller är platsen fel? Åtmindstone borde väl kyrkfolket hitta till kyrkan gånger som dessa. Så sker inte i någon större utsträckning.

Ibland känner jag det själv som om jag är alldeles för uppbunden av det interna. Att för mycket ork går åt för att lösa interna frågor. Som om vi ibland alldels tappar bort detta hur vi prioriterar vår tid och vår uppmärksamhet. Nog är det en fråga om hur vi prioriterar. Att tänka i termer av om vi verkligen har råd att ägna detta interna all den tid som nu sker.

Frågan som hänger kvar är ju den från DN om hur vi talar med den nutida människan. Eller hur vi lägger oss i det samtal och den diskussion som står på den nutida dagsordningen. Vad har tron att säga om detta? Eller vad är det vi hör som får oss att fundera över vad det är vi tror på?

 


”Gemensam kyrka” när det gemensamma får sätta agendan

13 mars 2013

sandaren_logo_1Nu är slussarna öppnade. Jag har bläddrat och läst i den här veckans nummer av Sändaren som bl.a. handlar om det nya namnförslaget – Gemensam Kyrka. Gemensam framtid ska bli Gemensam kyrka. Kritiken är obammhärtig. Kyrkostyrelsen och de som berett ärendet borde ha kunnat bättre. Den här diskussionen kommer förmodligen att fylla upp tidningen under flera veckor. Bra att diskussionen får ha sin gång nu när förslaget är lagt.

Till kyrkokonferensen i maj finns också förslaget ”Folkkyrkan”. Idén tycks vara att frondera mot Svenska Kyrkans sätt att förstå sig som folkkyrka. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur man f.ö. tänker. Är det ett sätt att tala om att här är en kyrka med folk? Till skillnad från andra kyrkor,eller….? Ingen annan kyrka samlar folk! Är det tänkt som nå´n typ av provokation. En av dom som står upp för det namnet är pastorn och trubaduren Ingemar Olsson i Örebro. Han tycks ha gjort detta till nå´n typ av mission. Folket ska vinnas för Folkkyrkan. Nä, det här håller inte!

I veckan har jag varit i Jönköping på en fortbildningsdag – Medarbetarlyftet.medarb4_250 Gemensam framtid samlar lokalt anställda till en ambitiöst upplagd medarbetarfortbildning. Det hela ska pågå i över ett år. Det blev en bra och intensiv början. Vi som var samlade i Jönköping hade valt temana ”Följa” och ”Möta”. Medarbetarlyftet utgår från GF:s fyra ledord möta, följa, lära, tjäna. Jag finns med i en grupp som fördjupar oss i temat ”Dialog och mångfladskompetens”. I höst ska vi ägna en dag åt att möta kunniga kollegor i Göteborg.

Vi samtalde i vår grupp mycket om just den mångfald som präglar församlingslivet. Inte minst handlar det om att människor från andra länder och traditioner möter upp i kyrkan. Erfaremheten är att där kyrkor och församlingar växer, så gör man det genom att många av de som invandrat till Sverige söker sig till kyrkor och församlingar. En av våra stora utmaningar är att låta denna mångfald få sätta sin prägel på vårt församlingsliv. Det räcker inte med att alla dessa människor är på plats. Vi vill mer än det. Vi vill att det ska låta och dofta av denna mångfald.

Jag kan tycka att det nya namnförslaget Gemensam kyrka väl anknyter till denna nya verklighet. Vi behöver skapa ett församlingsliv och en kyrka som tar sin utgångspunkt i att göra något gemensamt av denna mångfald. Det är inte självklatrt att bara för att mångfalden är stor, så blir det något gemensamt av detta. Vi har mycket att jobba med för att få detta ursvenska som en frikyrkoförsamliong att bli något annat – präglat av att vi är många som bidrar med olika traditioner och erfarenheter. Vi behöver göra något gememnsamt av detta. Vad kan vara mer angeläget än att bidra till att skapa en Gemensam kyrka. En kyrka som i realiteten också upplevs som något gemensamt. En kyrka som bärs av en tro på Gud som bekänner sig till denna mångfald. Att säga att något är gemensamt signalerar nå´n form av delaktighet. Är något gemensamt är vi många som är delaktiga i detta gemensamma. Detta gemensamma blir just till av att många bidrar.  Det gemensamma blir till när vi tycker det är spännnande med de många uttrycken. Det gemensamma är inte alltid den enklaste vägen att gå. Men spännande är det.

Det må vara att Gemesam kyrka inte rent språkligt faller alla på läppen. Men innehållsligt finns mycket i detta som borde få utmana oss. Låt oss tänka om denna ”vår” nya kyrka som ett tecken på att det visst går att förena olikheter i något gemensamt. Så har också detta nya namn bäring på vad vi vill vara i den tid som är vår som så mycket präglas av motsättningar och rädsla  för det nya och annorlunda. När så mycket tar sikte på individualistiska perspektiv behöver vi säga att det riktigt viktiga är det vi gör gemensamt. Att det är i det vi gör gemensamt som vår identitet finns att hämta, lite av det som det afrikanska uttrycket ”ubuntu” innebär: ”Jag är vad jag är på grund av vilka vi alla är.” Det gemensamm får sätta agendan. Nog måste detta duga!

 

 


Man vänjer sig!

11 mars 2013

Gemensam-Framtid_280”Gemensam framtid” blir ”Gemensam kyrka”! Först handlade det om att processa samman tre samfund till ett. ”Gemensam framtid” blev namnet på den processen. Jag tror de flesta tyckte det var ett relevant namn på en process mot just en gemensam framtid. När detta sedan klubbades återstod bl.a. namnet på detta nyprocessade samfund/kyrka. Så typiskt att vi kunde ena oss om att besluta om denna nya kyrka, men inte fann någon som helst samsyn när det gällde namnet. Beslutet blev att fortsatt kalla oss Gemensam framtid. Som ett ptovisorium. Detta har vi levt med i ett par år.

Det har uppenbarligen funnits lite stress över detta att finna ett mer långsiktigt namn. Kan förstå det. Bättre att sno på och bestämma oss för at vänja oss vid det som ska gälla mer långsiktigt. Förslag på namn har inte saknats. En del namn har varit rent förskräckliga. Mer än en gång har jag funderat över hur folk tänker. Har också funderat över hur det skulle vara att säga att jag tillhör den och den kyrkan och samtidigt tycka att detta var det dummaste jag hört. Uppfinningsrikedomen har varit närmast total.

Bra att det nu kommer ett förslag på namn som vi ska besluta om. Vi måste ägna oss åt annat som är mer viktigt än lägga för mycket ”krut” poå namnet. Jag kan tycka att förslaget – ”Gemensam kyrka” – är ett OK förslag. Inte minst mot bakgrund av alla de tokförslag som radats upp under det gågna året. Jag håller med den som sagt att det nu handlar om att vänja sig vid detta.

Många har reagerat över förkortningen – GK. Mer än en har kopplat ihop det med lågprisvaruhuset GK:s i Ullared. Det är väl också ganskla typiskt att det i det här skedet blir den här typen av reaktioner. Återigen – jag tror det nu handlar om att vänja sig vid detta. Tids nog så fyller vi upp det här namnet med ett relevant innehåll.

Jag gillar att ordet  ”Gemensam” finns kvar. Jag tror att vi har anledning att betona detta gemensamma i en tid då så mycjket handlar om individuella val. Vi behöver säga att i det gemensamma finns en kraft som vi har anledning att hålla fast vid. Att det i själva verket är så att det bara är i det gemensamma vi har en framtid. Att ta med namnet ”kyrka” säger något om vad vi är. Med all respekt för att många har en vag mening om vad också en kyrka är, så är dert bra att hålla fast vi detta. Som en typ av varudeklaration.

Jag hoppas att kyrkokonferensen i maj beslutar i enlighet med förslaget. Jag kan dock tro att det blir en livlig diskussion och att flera av dom som under året jobbat hårt för att ”lobba” för sitt förslag kommer att upprepa det. En och annan har presenterat det som en närmast gudomlig ingivelse. Nu behöver vi komma vidare – bortom denna namngivningsprocess.

Ska det komma något bra ut ur denna nya kyrka, så behöver den nya kyrkan snabbt ge all sin tid och sina övriga resurser på  det vi hoppas att den nya strukturen ska bli bra på. Det oroar mig en del att man redan gett sig på en organisationsöversikt. Som att det startade fel. Det är tydligt att pengarna inte räcker. Jag vet att nästan all den tid som centralt anställda har, gått åt till organisationsfrågor. Inte särskilt mycket tid har getts till att fylla organisationen med innehåll. Lite oroande är det. Som att de som ”satte” detta nya, inte riktigt var medvetna om hur komplext det är att starta på nytt. Tilltron till den nya kyrkan ligger i att vi som lokala församlingar känner oss såväl utmanade och stöttade. Blir det för mycket av en organisation som är mest av sitt eget, sänder det fel signaler.

”Gemensam kyrka”. Vi får upprepa det lite nu och då. ”Gemensam kyrka”. Jag tror det blir bra!


Vad är det som är så konstigt?

10 mars 2013

IMG_0411_KORRDen kristna tidningen ”Världen idag” publicerar i den här veckans nummer en insändare som ”ondgör” sig över att stödet för Israel har minskat bland många kristna. Resonemanget går ut på att en självklar hållning för en kristen borde vara att stötta Israel och se Israels tillblivelse som en Guds uppfyllelse till det israeliska folket. Den som skrivit insändaren menar att det är ”en stor villfarelse är att kristna vänder sig mot Guds plan med det judiska folket och går världens ärende”. Jag tänker att resonemanget är representativt för den grupp kristna som närmast isolerat läser Bibeln som om inget annat finns att tillföra. Så blind får en bibelläsare intre vara.

Det finns all anledning att hävda Israels rätt till en egen stat och att det israeleiska folket får leva i säkerhet. Frågan är ändå om det Israel som vi närmast dagligen läser om i media är det Israel som fullt ut är det Israel som Bibeln talar om? Är det ena helt likställt med det andra? Är det rimligt att hävda att det moderna Israel i närmast allt är ursäktad för det man driver utifrån bibliska löften? Har inte Israel självt ett ansvar för att leva upp till nå´n typ av biblisk standard för ett gudsfolk? Det var väl utrikesminister Carl Bildt som i ett sammanhang så något i stil med att så mycket av helighet fanns inte att finna i det heliga landet. Nog finns det anledning att problematisera de bibliska berättelserna utifrån det som är dagens verklighet.

Jag kan inte riktigt förstå en kristen hållning som går ut på att ta Israel i försvar i alla lägen, även i en situation då Kristi kyrka och Guds församling är på väg att utplånas av Israel. Det går an att värna kristna och den kristna kyrkan i andra delar av världen där förföljelser är på väg att utplåna kristna gemenskaper, men när det kommer till Israel så gäller inte det. Som om att Gud skulle vara beredd att offra sin kyrka för det judiska fokets rätt till ett land. Jag kan inte se detta som en rimlig hållning. Om det är några som skulle kunna hålla samman en kritisk hållning till Israel med ett försvar för desss självklara rätt att finnas till och samtidigt värna den kyrka som finns i detta heliga land, så borde det vara alla kristna. Vi har alla förutsättningar och skäl att vara tydliga åt flera håll samtidigt.

scscs_kairos_bokomslagJag kan förstå de kristna i Israel och Palerstina som i bl.a. dokumnentet ”KAIROS Palestina” uttrycker det problematiska i dessa teologiska ståndpunkter som i realiteten bidrar till deras egen undergång. Att det är en märklig känsla av att bli närmast förrådd av sina egna bröder och systrar. Jag förstår deras kamp för att finna stöd bland världens kyrkor för sin situation.

Vi har, utifrån också teologiska utgångspunkter, all anledning att vara kritiska till Israel och den politik man driver i Palestina. Vi har all anledning att tala om det för vad det är, nämligern en ockupation. Vi har också all anledning att sluta upp bakom FN:s krav på att Israsel ska lämna dessa ockuperade områden och bidra till att två stater bildas. Det blir en något märklig hållning att se bort från allt detta och tro att man gör Israel en tjänst. Jag kan inte heller se det som insändarskribenten gör det, att detta skulle vara att gå ”världens ärende”. Så världsligt är detta ändå inte. Närmast bibliskt!