Dystert och bistert! Läge att tänka om och tänka nytt!

Kyrkans tidningDet är inte mycket som tycks fungera! Detta är den bistra sanningen i en typ av utvärdering som den Finska lutherska kyrkan gjort av det som hänt åren 2008-2011. Kyrkans tidning skriver om denna utvärdering i sitt senaste nummer. Mer pengar ut än in. En livlig ateistisk debatt har utmanat kyrkan. Ett minskat personligt engagemang. Allt färre som tror på det som kyrkan lär. Antalet gudstjänstbesökare minskar. En försvagad kristen fostran. Nog är det en dyster läsning.

Det är rätt som Kyrkans Tidning gör, att hävda att detta är ju inte bara något för Finland. Allt detta kan vi känna igen i svenskt kyrkoliv. Åtmindstone mycket av det. Deyt gäller inte bara den lutherska svenska folkkyrkan, utan i nästan allt svenskt kyrkoliv. Vi har anledning att glädja oss över mycket, men det kan ändå inte förta detta att vi inte riktigt klyckas vända en trend som pekar nedåt. Det är självklart genom att titta bakåt som vi blir varse problemen, men svaret finns bara i detta att se framåt. Med all respekt för det som varit måste lösningen framåt vara att tänka nytt. Inte så sällan är en förändring i sig av godo. Ibland behöver vi bevisa för oss själva att vi faktiskt överlever när vi förändrar ett och annat.

Så skriver Kyrkans tidning som en typ av slutsats: ”För kyrkorna  – vars rörelse är utåt, till medmänniskan – tycks det alltså vara alldeles avgörande att finna vägar att förmedla den kristna tron till nya generationer. Utmaningen har länge varit att punkten varifrån man börjar, den kunskap som redan finns hos befolkningen, är låg. Ett eget budskap måste man ha i denna tid om någon ska lyssna. Det är väl bara att prova evangeliet, rent och klart förkunnat, och se ifall det håller? Så har kristna alltid gjort. Vad gäller den saken, är ingenting unikt eller nytt, vare sig i Finland eller här”.

Lennatrt KoskinenTidigare biskopen i Visby – Lennart Koskinen – han med radionadakterna som han med en finländsk brytning började med ”Godmorron Gud! – han funderar vidare i en typ av kommentar till det Kyrkans Tidning skriver: ”Vi har inte rätt att skylla på den religionsfientliga debatten, politikerna, skolan eller tidsandan om vi inte först ställer oss den självkritiska frågan om hur vi har valt att synliggöra evangelium”. Det är alldeles uppenbart att den som äger frågan om vad som nu ska hända, det är vi själva. Skyll inte på nå´n annan. Koskinen talar också om ”kyrkans tystnad och hummanden”. När vi som bäst hade behövt stå upp och tala ur skägget så har vi varit tysta. Som om vi inte haft något att säga. Som att vi lämnat människor och samhälssutveckligen därhän. Alltför få har vågat. Alltför många har haft synpunkter på vad dessa få har haft at säga. Jag tänker att för Svenska Kyrkan finns måhända i botten en rädsla för att bli för politisk, för vad ska då de politiskt valda i kyrkoråd och fullmäktige säga. Som att det politiska systemtet i kyrkan håller tillbaka frimodigheten hos de som exv. ska predika. Rätt? Fel?

Koskinen skriver också: ”Kyrkan är de anställdas kyrka, och ”vi och dom”-tänkandet, särskilt när det sker i en grötmyndig ton, passar varken evangeliet eller vår tids myndiga medborgare. Om vi inte lyckas återskapa kyrkan som ett vi, kan vi glömma folkkyrkan och i stället bli en sekt bland många andra”.

Jag tänker att det finns mycket klokt att fundera vidare på i det som Kyrkans Tidning skriver . Mycket finns att göra åt det som vi kan kalla för kyrkans inre liv. Ändå handlar så mycket om vad som sker och inte sker i kyrkans utåtriktade arbete. Alldeles nyligen pratade jag med en person som nu lämnat kyrkan och konverterat till den katolska kyrkan, därför att personen inte tyckte sig få svar på alldeles enkla och grundläggande frågor om kristet liv.

Mitt i all den bedrövelse som Kyrkans Tidning för till torgs så finns stråk av hoppfullhet och goda utmnaingar i det Owe Wikströn skrev i tidningen Dagen för en tid sedan. Jag plankade detta rakt upp och ner i ett tidigare blogginlägg. Wikströms utgångspunkt är att det visst finns ett intresse för andliga frågor – kanske större än någonsin, men att den formella religionen och detta att söka sig till ett organiserat sammanhang avtar – ”beliving without belonging”. Detta känner vi igen – även om det också i detta finns en motsatt tendens. Exemplen är trots allt ganska många på hur människor söker sig till kyrkor och finner det som en i hög grad meningsfull handling. Gemenskaper och gudstjänster som attraherar.

Det Wikström hela tiden återkomer till, är behovet ”vanliga” människor som  kliver fram och talar om vad det är man tror. ”Det personliga vittnesbördet faschinerar samtiden”. Så skriver han: ”Det går inte längre att överlämna till professionellt kristna att svara på vad tron innebär? …Samtiden behöver folk som med djup integritet säger ”Detta tror jag på”. Inte för att de kan peka på något särskilt märkvärdigt men som lugnt och sakligt kanske säger att ”utan Kristus kan jag inte leva. Lugnt ser jag fram till den dag när jag får se Kristus i ansiktet. Fram till dess lever jag i tro och inte i åskådning. Jo, jag trivs med livet. Men i botten i mig finns en annan värld. Till den är jag länkad…Man vet inte vad man tror förrän man har sagt det. Tron sprids inte genom tjusiga kampanjer. Den förs från hjärta till hjärta”.

lutherJag känner mig utmanad och uppmuntrad av det Owe Wikström skriver. Jag tror han har rätt. Många människors frågor handlar inte om vad kyrkan tror utan vad vi som enskilda tror. Det är som om människor säger: ”Visa mig att det fungerar!” Det är inte så intressant vad kyrkan tror och tänker, utan vad tron betyder för oss som enskilda. Jag kan inte se detta som annat än sunt och riktigt. Ytterst är det just en personlig fråga. Kyrkan kan aldrig överleva bara på vad kyrkan själv i form av bekännelseskrifter och annat uttrycker. Om där inte finns människor som kan berätta om varför man tror och vad det är man tror på, så kommer kyrkan att kvävas p.g.a. syrebrist. Kvar blir exv. bekännelseskrifter som i mångas ögon och öron är stumma. Vad ska jag med Luther och andra kyrkofäder till om jag inte kan finna människor i samtiden som förmår uttrycka sin tro på Jesus Kristus.

Jag tänker att det är så enkelt som Wikström uttrycker det: ”Tron sprids inte genom tjusiga kampanjer. Den förs från hjärta till hjärta”. Så är det! Från hjärta till hjärta. När en människa möter en annan! Vi har anledning att ha en stor och alldeles avgörande tilltro vad som händer i detta möte.

En kommentar till Dystert och bistert! Läge att tänka om och tänka nytt!

  1. Sven Andersson skriver:

    Så ska´de´låta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: