”Den dag kyrkan upphör att tala med den nutida människan upphör dess relevans”.

Det är mycket de senaste veckorna jag läst om, som är som nå´n typ av försök att starta ett samtal om kyrkans situation och vägar framåt. Jag inser att det går an att ”fila” på en analys, men svårare att veta hur man gör se´n. Prata och skriva går an, men att ta detta till handling är ett svårare steg. Ibland vet jag egentligen inte hur många som vill hänga på när orden just ska bli till handling. Jag måste erkänna att det ibland överraskat mig att så få ”poletter” fallit på plats trots att vi så många gånger och så länge talat om hur vi vill vara och hur vi ska förhålla oss till än det ena, än det andra i det som är vår samtid. Det går an att tala om mötet med en annan, men när det väl ska ske, så är det som om vi ändå söker oss till de vi redan känner. Så bli människor sittande själva vid exempelvis ett kyrkkaffe. Hur svårt kan det vara?

påvenDN skrv i förra vecklan en ledare om den nya påven. Mycket är skrivet om just denne nyvalde påve. En del faktiskt bra tänkt och skrivet. Den här gången slutar ledarskribenten med att summera det hela i att ”den dag kyrkan upphör att tala med den nutida människan upphör dess relevans. Just i balansen mellan det moderna ioch det traditionella ligger den stora utmaningen, inte bara för den nye påven utan för hela katolicismen” (2013-03-14). Jag skulle nog vilja hävda att detta inte bara gäller för den katolska kyrkan, utan för hela Kristi kyrka. Kanske är just den allra mest centrala och avgörande frågan om hur vi samtalar med den nutida människan. Att mötet just blir ett samtal. Och att detta samtal måstre få påverka hur vi tänker om vår roll som kyrka i det 2000-tal där vi nu lever. Vad är det vi hör och vad är det vi ser? Har vi något att säga om detta? Samtidigt har vi anledning att inte bara tänka hur vi är relevanta, utan hur vi än mer är genuina. Hur blir just det genuina på ett sådant sätt att det tål mötet med en annan?

Hänger också fast i det Ove Wikström skrev i Dagen för ett par veckor sedan:

”Ett drag i samtiden är tydligt, misstron mot auktoriteter och institutioner. Men man är extremt intresserade av människor som enkelt och personlig berättar om vad de faktiskt tror och varför.

Det går inte längre att överlämna till professionellt kristna att svara på vad tron innebär? ….Samtiden behöver folk som med djup integritet säger ”Detta tror jag på”. ….. Men för att en sådan erfaren – och inte bara professionell – tro ska kunna spridas måste det finnas mikromiljöer där människor tar sina möten med Gud på djupt allvar och formulerar dem i ord utan att bli tillrättavisade. Alphagrupper, mer av sånt!

Kanske är det så att kyrkans allra största problem är att vi blivit för proffesionella? Likt annat i vår tid och vårt samhälle som proffesionaliserats. Det låter måhända bra och välgenomtänkt. Kanske t.o.m. spännande, men det saknar den själ som är att få höra detta från ”vanliga” troende människor. Människor som talar om sin tro fastän de inte har betalt för det. Är den bistra sanningen att för få talar om sin tro med andra. Att alltfler känner alltfärre för vilka tro och kyrka betyder något alldeles avgörande i livet. Är det så? Att kyrkfolket kommit att bli ett stumt folk? Är det så? Det låter nästan som en förbjuden tanke. Jag håller helt med Ove Wikström när han säger att ”man vet inte vad man tror förrän man har sagt det. Tron sprids inte genom tjusiga kampanjer. Den förs från hjärta till hjärta”. I det Wikström säger, ligger en typ av tanke att vi har alldeles för få tillfällen att få öva oss i hur vi talar om tron.

Jag har mer än en gång förvånat mig över hur få som kommit då vi i den kyrka jag själv är pastor, bjudit in till samtal kring teman som är tagna ur vår tid. Detta gäller såvöl kyrkfolket som den stora allmänheten. Är det ändå fel valda ämnen eller är platsen fel? Åtmindstone borde väl kyrkfolket hitta till kyrkan gånger som dessa. Så sker inte i någon större utsträckning.

Ibland känner jag det själv som om jag är alldeles för uppbunden av det interna. Att för mycket ork går åt för att lösa interna frågor. Som om vi ibland alldels tappar bort detta hur vi prioriterar vår tid och vår uppmärksamhet. Nog är det en fråga om hur vi prioriterar. Att tänka i termer av om vi verkligen har råd att ägna detta interna all den tid som nu sker.

Frågan som hänger kvar är ju den från DN om hur vi talar med den nutida människan. Eller hur vi lägger oss i det samtal och den diskussion som står på den nutida dagsordningen. Vad har tron att säga om detta? Eller vad är det vi hör som får oss att fundera över vad det är vi tror på?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: