I går publicerade läkaren och forskaren, tillika tidigare rektorn på Örebro missionsskola, en debattartikel med anledning av att Framtidskommisionen lämnade sin rapport. Mellergård har själv suttit med i den kommissionen. I Eskilstuna-Kuriren beskrivs denna presentation som att ”internt bråk” uppstått i kommissionen. Kommissionen hade på regeringens uppdrag att ta samman det vi vet om ”sakernas” tillstånd och säga något om hur vi har anledning att förhålla oss till det. Har jag förstått det rätt har partiledarna ingått i kommissionen. När nu kommissionen presenterat sin rapport så verkar det som om alla de utmaningar som funnits trollats bort. Som att allt nog är tillräckligt OK för att bara köra vidare. Att detta bl.a. gäller för klimatrfrågan. Varför oroa svenska folket för att mer behöver till av en personlig nyorientering om hur vi lever våra liv. Som att vi borde konsumera mindre.
Jag tycker Pekka Mellergårds debattartikel med sina invändningar är så viktiga att jag väljer att kopiera in den här. Debattartikeln är bl.a. publicerad i tidningen DAGEN. En variant av debattartikeln finns publicerad i Sydsvenskan.
”I dag avslutas ett intressant och oväntat kapitel i mitt liv, i och med att Framtidskommissionens slutrapport publiceras. En förutsättning för kommissionärerna engagemang var att vi inte förväntades bidra med några underskrifter. Slutrapporten är alltså Alliansregeringens dokument. Vi övriga har fungerat som någon sorts konsulter med olika starka genomslag för våra åsikter och verklighetsbeskrivningar.
Slutrapporten är ett gediget dokument som, med en imponerande sammanställning av aktuella forskningsresultat inom olika samhällsområden, har förutsättningar att ligga till grund för viktiga samtal om framtidens Sverige. Ändå är jag besviken över resultatet.
När Framtidskommissionen möttes första gången i Rosenbad i december 2011 inledde en världsledande miljöexpert med ett föredrag om olika framtida klimatscenarier. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik. Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sa: ”Vad f-n kan man göra, egentligen?”
Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar tyvärr att denna uppgivenhet i stor utsträckning kvarstår. Vår nuvarande regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen och Sveriges unika position kräver.
Min besvikelse handlar i första hand om behandlingen av hållbarhetsfrågor i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Slutrapportens lägesbeskrivning är visserligen bra och den bör bland annat bidra till att hyfsa debatten om Sveriges reella koldioxidavtryck, genom att de utländska utsläpp som är en direkt konsekvens av vår konsumtion också är med i analysen. Det faktum att BNP är ett dåligt mått på välfärd och hur landet egentligen mår görs också tydligt.
Slutrapporten visar också på en medvetenhet om att vi nu befinner oss i Antropocen, en helt ny geologisk tidsålder där människan bestämmer villkoren för planeten. Det är en insikt som kanske är jämförbar med Kopernikus upptäckt att jorden snurrar runt solen, och inte tvärtom. Det positiva med denna insikt är att vi genom våra beslut faktiskt kan påverka planetens öde. Det allvarliga är att de beslut vi hittills tagit försatt oss i en situation med enorma risker. Inom flera områden tycks vi redan ha överskridit avgörande tröskelvärden. Bilden som tecknas i slutrapporten är mycket tydlig. Men regeringen tycks inte våga omsätta insikterna i konkret handling.
Det är bara en dryg månad sedan The Economist placerade Sverige som nummer ett i världen när ett antal olika viktiga utvecklingsfaktorer vägdes samman, och uppmanade andra länder att ta efter ”The Nordic Way”. En sådan position förpliktigar. Tyvärr tar inte Regeringen vara på möjligheten att i samband med Framtidskommissionens slutrapport påbörja en ny och ännu bättre berättelse om Sverige. Istället för att låta Sverige bli det goda exemplet som visar att en god välfärd är möjlig att kombinera med hållbar utveckling hänvisar man till att de viktigaste utmaningarna är att åstadkomma ”internationella miljöregler och överenskommelser”. Man väljer till och med att poängtera att slutsatsen – efter att ha analyserat planetens tillstånd – inte bör vara att vi ska konsumera mindre. Jag tror att stora delar av svenska folket vill mer än så.
Vad vill egentligen svensk kristenhet? Vilket ansvar är vi beredda att ta inför de utmaningar som ligger framför?
