Så få att de snart inte finns – om politikerna i Eskilstuna. Ett fall för Parken Zoo?

29 april 2013

När det inte längre var möjligt att driva tidningen FOLKET som dagstidning bestämde man sig för att göra tidningen till en veckotidning. Så nu kommer FOLKET varje söndag. Jag tillhör dom som tycker att FOLKET har lyckats skapa en intressant veckotidning med lokal förankring. Varje nummer bärs upp av ett tema. Hoppas att det här initiativet håller!

StadshusetDen tidning som kom i söndags handlar om hur det glesnar i de politiska partierna. Tidningen tar sin utgångspunkt i det kommande första maj-firandet. Jag måste erkänna att jag inte fattat hur få medlemmar som de politiska partierna i Eskilstuna har. Och så är det dessa nästan helt marginaliserade partier som är basen för den kommunala demokratin. Huvaligen! Partierna är så små att man nästan får ta fram ett förstoringsglas för att över huvudtaget se att de finns. Chansen att stöta på någon som är medlem i något av de politiska partierna i Eskilstuna är minimal. Jag kommer inte ifrån känslan av hur bräckligt hela det system är som bär upp den demokratiska apparaten i sta´n.

Socialdemokraterna har 921 medlemmar, Moderaterna har 378 medlemmar, Centern 237, Kristdemokraterna 144, Miljöpartiet 130, Vänsterpartiet 120, Folkpartiet 119 och Sverigedemokraterna 109 medlemmar.Totalt ca 2000 personer av kommunens nästan 100 000 innevånare är medlemmar i något av kommunens partier – ca 2 %. Så mycket vet jag om föreningsliv att jag utgår ifrån att av dessa 2 000 medlemmar så är kanske mer än hälften inte särskilt aktiva utan ser sitt medlemsskap som ett sätt att stötta det parti som man sympatiserar med. Snart är dessa medlemmar  så få att Parken Zoo får ta sig an dessa i sitt program att rädda snart utdödende arter….

Socialdemokraternas första maj-tåg har helt sjunkit ihop. 1983 deltog 7 000 personer i tåget. 2012 var man 600. Bra så, men sett över tid så är det nästan ingenting.

Det låter så stort när man läser om det politiska livet i Eskilstuna. Om utspel och debatter. Om beslut och skandaler. Miljoner hit och miljoner dit. Så är det i realiteten ytterst få som ens kommer i närheten av de diskussioner som förs. Jag funderar i mitt stilla sinne över hur många som är på plats när dessa partier har sin årsmöten? Hur många finns med när Kristdemokraterna med sina 144 medlemmar har sitt årsmöte. Eller Folkaprteit med sina 119 medlemmar.  Utöver själva numerären gäller att medelåldern är hög. Detta bekräftas i en FOLKET:s intervjuver.

Det är lätt att se att de politiska partierna delar sin ”livssituation” med det övriga föreningslivet. Jag känner naturligtvis igen detta från kyrkor och församlingar. Det är som om det organiserade föreningslivet inte längre lockar. Dock är många intresserade av såväl politikska som andliga frågor, dock utan att kanalaisera detta intresse i själva föreningasarbetet. Att det är så intygar forskaren Magnus Wennerhag i en tidningens intervjuver. ”Engagemanget är mindre kopplat till politiska partier och istället kanske till någon organisation kring en specifik fråga” Wennerhag nämner också om hur många väljer att engagera sig på internet i allt större utsträckning.

Jag vet faktiskt inte vad lösningen är? Inte så sällan kan man höra företrädare för de politiska partierna ondgöra sig över det bristande intresset och talar om det som att man inte når ut. Som att det hela är en kommunikationsfråga. Jag är inte säker på att den analysen är rätt. Det kan ju faktiskt handla om att vi i den stora allmänheten visst vet vad partiet driver, men inte sympatiserar med det. Vad är det som bidrar till detta närmast kompakta ointresse? Handlar det om att vi är alltför få som är beredda att satsa vår tid på detta? Att vi har annat för oss? Att det är svårt att förena ett engagemang med ett annat? Har politiken i allt för mångas ögon bara blivit alltför tråkig? Är politikerna för dåliga på att dra in andra i det politiska livet?  Är det så att politiker nöjer sig med att värva röster vart fjärde år, och så vill man gärna hållas för sig själv däremellan?  Är det så att politikerna ger upp när vi inte kommer till ”dom” i stället för att lämna sin invanda arena för att komma till ”oss”? Eller att vi tröttnat på att politikerna inte tycks svara på det som är våra frågor? Att det ibland är viktigare att vara ideologisk korrekt än att pragmatsikt besluta i en fråga?

Det känns onekligen olustigt att så få av oss valt att engagera oss i de politiska parteirna. Har vänder vi den trenden?

Annonser

”Bryt tystnaden!” Vi kan inte längre säga att vi inget vet.

23 april 2013

Bryt-tystnaden_Dana-Golan_loJag är imponerad över det jobb som  DIAKONIA gjort för att skapa uppmärksamhet kring besöket av organisationen ”Breaking the silence” och Dana Golan, organisationen Breaking the Silence verkställande chef fram till i januari i år. Snart sagt varje större nyhetsredaktion har gjort inslag kring organisationen och den nyutkomna boken på svenska med vittnersbörd från israeliska soldater. På svenska heter boken ”Bryt tystnaden – israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena”, Leopard förlag. Jag lyssnadde till Dana Golan i ett möte i Stockholm i förra veckan.

Lyssna bl.a. till inslaget i dagens P1 här.

”Breaking the silence” kom till i början av 2000-talet efter det att ett sextiotal krigsveteraner valt att ta bladet från munnen och berättade om vad som verkligen hänt i Hebron och den ockupoerade Västbanken. Boken är en plågsam läsning av 145 vittnesbörd om vad som aldrig var tränkt att komma till allmänhetens kännedom. Befäl och soldater trodde sig kunna gå sin bärsärkagång utan att behöva stå till svars för det man gjort, än mindre behöva ”hängas ut” i det offentliga. Bara detta säger något om hur ruttet systemet varit och är. Som om man menar sig kunna stå över lagar och regler. Det som presenteras i dessa 145 vittnesbörd är egentligen inget annat än en lek – om absurd – men ändå lek. Som en katt och råtta-lek. Där den väl utrustade israleiska armén i sin överlägsenhet kunnat göra precis som man velat – och som man också gjort – för att demonstrera sitt övertag. Och allt detta har fått fortgå med den politiska ledningens gillande. Som att detta varit beställt från högsta ort. Det är svårt att förstå hur något sådant har fått fortgå. Frågan är hur länge det ska fortsätta utan att USA och EU resolut sätter klackarna i backen? Hur länge?

I boken presenteras det ena konkreta vittnesbördet efter det andra. Konkret och fasansfullt  i alla sina detaljer. Det handlar om hur palestinier utsätts för misshandel vid vägspärrarna, får sin egendom konfiskerad, bestraffas kollektivt, får sin rörelsefrihet begränsad med regler som hela tiden ändras. Det ser ut som godtycklighet sker ändå med stor systematik. Utgångspunkten är att varje palestinier, man och kvinna, är misstänkta. Den israeliska armén ser i varje palestinier en presumtiv terrorist. Med den utgångspunkten kan det inte bli på något annat sätt än det som beskrivs i boken.

I boken presenteras inte minst många vittnersbör om hur barn misshandlas. Hur också barn ses som fullfjädrade terrorister. Hur man hunsar runt med barn som vore de trasdockor. Hur ett befäl kan skapa en situation där man lockar fram barn bara för att skjuta sönder deras ben.

CIMG5613”De israeliska myndigheterna beslutat dag för dag vilka varor som kan överföras från en stad till en annan, vilka företag som kan startas, vem som får passera vägspärrarna och säkerhetsbarriärens övergångar, vem som kan skicka sina barn till skolan, vem som kan ta sig till universitetet och vem somn kan få den sjukvård han eller hon behöver. Israel har också beslagtagit tiotusentals palestiniers privata egendom”. Allt sker för att skapa kontroll över i stort sett varje palestinier.

I flera reportage i radio och TV har de företrädare för ”Breaking the silence” som besökt Sverigwe berättat om hur det går till när man mitt i natten stormar in i hus för att, som det heter, leta efter vapen. Hur man föser samman de som bor där och mer eller mindre river hela huset. Som om dessa soldater njuter av att vända upp och ner på ett helt hem och så lämnar det i stort kaos. Som om att man inte fattar vad detta skapar av aggresion hos inte minst alla barn. Som att detta är meningen. Får man ut dom på gatan menar man sig ha skäl att skada eller döda dom. Det som berättas i dessa vittnesbörd går utöver vad som är möjligt att fantisera om. Det är en brutalitet som går utöver mycket av det vi hör om från andra krigshärdar världen över. Och så menar, inte minst många internationella judiska organisationer, att det som sker är så marginellt och så harmlöst att det borde vi lämna därhän. Jag har själv hört det uttryckas på det viset. Varför bry sig när det finns så många andra oroshärdar att uppmärksamma? Så är det helt i sin ordning att en organisation som ”Breaking the silence” fått utstå ”spott och spe” från såväl israelsisk allmänhet som från företrädare för politiken och militären. Man utmålas som förädare som misstänkliggörs. På samma sätt misstänkliggörs de bidrag som bl.a. ”Breaking the silence” får från flera internationella sammanhang. Allt detta i en typ av försök att mörka det som pågår på de ockuperade områdena.

Företrädare för ”Breaking the silence” är tydliga med att ockupationen är roten till allt detta onda. Man är lika tydlig med att denna ockupation inte alls bidrar till att skapa den säkerhet som israeliska politiker och militärer anser sig eftersträva. Ockupationen bidrar snarast till att skapa ett instabilt läge i Israel. Israel skulel förmodligen må väl av att avsluta den nu pågående ockupationen.

Jag hoppas att det kan bli så att den bok som nu kommit ut på svenska ska få bidra till det som är målet för ”Breaking the silence” att ”tvinga oss att se på Israels handlingar med öppna ögon och fråga oss om de motsvarar ett humant och demokratiskt samhälles värderingar”.CIMG5714

Med vetskap om allt det som hänt och fortfarande händer är det en rimlig fråga varför exv. Sveriges regering valt att nästan inte säga något alls om allt detta. Som att man inte vet. Varför går inte Carl Bildt ut och talar om att detta är fullkomligt oacceptabelt. Att Sverige som ett demokratiskt land ifrågasätter det demokratiska i det sätt varpå Israel fortsätter att ockupera land och trotsa resolutioner från bl.a. FN. Hur länge menar den svenska regeringen att detta ska få fortgå? Hur länge menar den svenska regeringen att man med hjälp av bl.a. handelsavtal ska fortsätta bidra till att hålla en regim som denna under armarna? Hur länge? När nu boken ”Bryt tytnaden” är släppt kan ingen säga att vi inget visste. Nu vet vi och har anledning att handla därefter.


Det är så sjukt! Så sjukt!

22 april 2013

kvinnor i sydafrikadagens_nyheter_logoI gårdagens DN 21 april 2013) skrev författarren Marlene van Nierkerk om krisen i sitt hemland Sydafrika. Detta är en nästan outhärdlig läsning om kvinnornas situation. Kvinnor löper större risk att bli våldtagna än att få utbildning. van Niekerk beskriver sitt land som ett land som är i krig med sig självt. Ja, det är som om alla grundläggande värderingar om bl.a. respekt har helt havererat.

Så skriver hon bl.a.:
I århundraden har kvinnor fått tjäna som leksaker för den mordiska manstyp som historien ofta frambringat i de här trakterna, antingen han burit det holländska Ostindienkompaniets, de brittiska irregulära styrkornas eller apartheidslaktarnas uniform. I dag har de i stället blivit villebråd för dessa män som efter decennier av rasistiskt förtryck av sina nya härskare utlovades arbete, möjligheter, ett integrerat och mer jämlikt samhälle och en värdig tillvaro. Förkrossade och besvikna, med hoppet släckt i sina förödmjukade och maktlösa liv krossar de i sin tur andra…Så har den människa vars namn är kvinna blivit till byte, offer, avslräde”.

Så beskriver Marlene van Nierkerk hur späda flickor på bara några månader såväl som mormödrar befinner sig under ständig våldtäcksbelägring. Inte ens sjuka, handikappade eller döda är förskonade. ”Flickor från fattiga familjer kan ofta inte lita på asina fäder, bröder, farbröder eller kusiner”.
I Sydafrika anmäls 65 000 våldtäkter om året. Sanningen är att den siffran bör multipliceras med 36. Man uppskattar att det våldtas en kvinna var fjortonde sekund. Vem kan fatta vidden av detta? ”Varje dag påträffas lik av våldtagna kvinnor i diken, under sängar, på tak, under lövhögar, i buskage och i slagghjögar eller dumpade i sjöar och floder; latringropar och källor; inlåsta i bakluckor på bilar eller undanstoppade någon annanstans uton synhåll där förövarna hoppas att de ska glömmas bort”.

Marlene van Nierkerk relaterar denna avgrund till hur regimen distanserar sig från det folk den är satt att tjäna. Här handlar det nämast om att förtjäna. Att berika sig på på bekostnad av den majoritet vars behov är närmast outgrundliga. ”Åter ser man regeringsmedlemmar frossa i varje tänkbar lyx medan den verkliga fienden är inhemsk: massfattigdom, arbetslöshet och ett helt dysfunktionellt utbildningssystem”.

Det är viktigt det Marlene van Nierkerk slutar sin artikel med:
”Det är nu verkligen hög tid för de länder som i störra eller mindre utsträckning stödde kampen mot apartheid att börja utöva påtryckningar mot den tidigare frihetsrörelse som i sin nuvarande hänsynslösa form trampar på sina egna ideal att stärka de fattiga och lyfta upp de förtrampade, ideal som skulle mobilisera världens moraliska och finansiella stöd. Efter Kampen fortsätter kampen. Till den behöver vi ryggrad, men inga Jas Gripen”.

Trots att Marlene van Nierkerk gör ett försök att skriva så att vi förstår, så kan jag inte säga att jag förstår. Det är som om det inte räcker med att hänvisa till fattigdom och arbetslöshet. Det är som om botten gått ur hela det sydafrikanska samhället. Som om de som valts att leda detta land helt övergivit sitt folk. Som inte alls bryr sig. Som att man tappat alla de värderingar som en gång bar kampen mot apartheid. Då man höll ihop för att skapa en annan tingens ordning i Sydafrika. Det är så sjukt det Marlene van Nierkerk beskriver att det går bortom det åtmindstone jag kan förstå.

Att mot bakgrund av allt detta tänka sig att detta utsatta land ska använda miljarder på att köpa svenaska stridsflygplan – också detta är sjukt. Sjukt är det att tänka tillbaka på hur Göran Persson och andra jobbade ”häcken av sig” för att få den sydafrikanska regeringen att köpa dessa JAS-plan. Som att det var detta Sydafrika behövde. Det är så sjukt! Så sjukt!


Detta är faktiskt inte så svårt att förstå!

14 april 2013

En dryg vecka i Israel och Palestina och man förstår inte mycket. Det är ju så många säger och det är så jag förutsätts säga. Vem är jag att kunna säga nån´ting efter bara några få dagar eller bara några få resor? Vem är jag att kunna säga att nog har jag förstått det kanske viktigaste. Är inte sanningen den att jag inte behöver förstå allt för att förstå det viktigaste?

CIMG5619Det är så här jag tänker efter en ny vecka i Israel och Palestina. Jag tror jag förstår en del. Jag har sett och hört nog mycket för att faktiskt säga att jag förstår. Det svåra är så svårt att det faktiskt är möjligt att se ett mönster i det.

Vad är det vi sett?

Vi har hört om det ointresse, eller den oförmåga, som finns hos det israeliska etablisemanget att ens röra sig i en riktining där man kan se en vilja att göra något åt konflikten med palestinierna. Någon uttryckte det som ”conflict managemant”. Utgångspunkten är inte att lösa utan att snarast underhålla konflikten. Mycket av det som sker är närmast ett spel för gallerierna.

CIMG5717Vi har hört om hur den israeliska staten närmast systematiskt diskriminerar en del av sina innevånare. Hur lagar tillämpas olika. Hur rättigheter inte är rättigheter för alla. Hur palestinier får order att riva sina hus för att marken inte får bebyggas, men hur samma mark snart bebyggs av aggrersiva bosättare med skydd av polis och militär.

Vi har hört om hur splittrad den lilla minoriteten kristna är. Hur kyrkoledare mer ser till sin egen position än föstår att gå samman för att värna det lilla som återstår av ”levande stenar”.

Vi har hört om hur rädlsan styr. Hur ”systemet” gör att människor inte möts. Helt enkelt inte tillåts att mötas,. Hur bilden av den andre byggs upp av stereotyper. Hur den som säger sig vilja lyssna misstänkliggöra.

Vi har hört om hur israelisk polis arresterar 10-11 åringar och låter dom sitta dagar i arrest. Vi har hört om det helvete det är att bli placerad i fängelse. Hur hela ideén är att bryta ner männisor genom att manipulera dag och natt, ljus och mörker, värme och kyla, frukost och middag. Till sist finns inget att hålla sig till. Inget att relatera livet till.

CIMG5722Vi har inte bara hört om, vi har sett, bosättningar som byggs upp som fantastiska städer där inte något tycks saknas, samtidigt som det mest elementära förvägras palestinska grannar. Där vatten är en närmast outsinlig resurs i bosättningarna, så är bristen på vatten det som sätter sin prägel på livet i de palestinska stadsdelarna. Vi har hört om hur palestinerna i östra Jerusalem betalar samma skatt som andra i Jerusalem, men inte får det minsta ut av samhällets service. Hur man säger sig inte våga hämta sopor i de palestinska områdena i östra Jerusalem.

Vi har hört om hur flera tusen barn i östra Jerusalem förvägras att gå i skola därför att Jerusalems stad helt enkelt vägrar bygga skolor så att det finns plats för alla. Vi har sett hur gatubelysningen lyser upp vägarna förbi de små bosättningarna, medan vägen ligger mörklagd i de palestinska kvarteren.

Vi har sett demolerade hus som en gång tillhörde palestinska framiljer. Familjer som egentligen inte haft någon reell chans att skaffa sig byggnadslov. Familjer som får betala vad det kostar att hyra in en bulldozer för att jämna sitt hus med marken.

Vi har sett muren, bitvis 11 meter hög, som skiljer människor från människor.Skiljer barn från skolor. Skiljer bönder från deras olivlundar och åkrar. Vi har sett hur muren slingrar sig fram för att infoga så mycket land och vattenresurser som möjligt.CIMG5613

Vi har hört om godtyckligheten och den ständiga hänvisningen till säkerheten. By ”security resons” så är allt tillåtet. Tycks det. Ingen behöver förklara något. Allt är möjligt med hänvisning till säkerheten.

CIMG5633Vi har sett och hört om allt detta. Vi har också mött människor som talat om sina drömmar och sitt hopp. Människor som bjuder motstånd. Såväl judar som palestinier. Människor som vägrar att bli offer. Som vägrar att gå in i rollen som fiende. Människor som sagt oss att den stora katastrofen vore om man förlorade hoppet. Människor som vatl att lyssna till en annan. Människor som talayt om vikten av att ”gå i varandras skor”. Att se varandra som människor. Männsikor som tänker om det motstånd man gör som att skapa sprickor i muren. Människor som tror på de små stegen som en möjlighet. Problemet är att de är så få och att så många gör så mycket för att göra det svårt som möjligt för de som vill nåpgot annat än ccupationen och bygga bosättningar.

Vi har hört människor – judar som palestinier – som uttalat sig kritiskt till hur länder väljer att ställa sig utanför. Som mest valt att se på. Som Sverige och resten av EU. Som mest talar men sällan visar en vilja att gå från ord till handling. Vi har hört hur man talat om detta som om det borde vara kriminellt.

Ja vi har sett och hört. Självklart inte allt. Inte förstått allt, men tillräckligt. Det vi sett och hört är tillräckligt för att förstå hur ett folk tycks tro att det är möjligt att skapa en framtid på ett annat folks bekostnad. Det vi har sett och hört gör att jag inte tror det är möjligt för Israel att själv kunna lösa sina problem.  Israel måste få hjälp! Jag vet inte om etablisemanget i form av militär och politik ens vill lösa relationen till det paestinska samhället. Jag vet inte ens om politiker och militärer  förstår att i takt med att man dehumaniserar och demioniserar sin motpart, så gör man det närmast omöjligt att komma någonvart i strävan att skapa fred och säkerhet för alla i detta lilla område.

Detta är faktiskt inte så svårt att förstå!


Israelisk f.d. ambassadör: ”Mitt lands själ riskerar att gå förlorad”

14 april 2013

Den 11 april publicerade bl.a. Sydsvenskan en debattartikel av Alon Liel, tidigare diplomat i Israels UD och ambassadör i Sydafrika. Debattartikeln är viktig! Läs den! Alon Liel skriver bl.a.: ”Sanna Israelvänner förstår att Israel inte har någon demokratisk framtid utan en tvåstatslösning och inser att Israels bosättningspolitik utgör ett hot mot densamma”.

CIMG5712Jag gillar hanns sätt att formulera sig som att så här bör sanna Israelvänner tänka. Det blir så ofta just det motsatta, att de som kallar sig Israelvänner är kritiska till alla som kritiserar Israel. Liel gör det så tydligt att det som nu sker i Israel hotar hela den judiska demokratiska staten.

Här följer debattartikeln:

”Häromveckan uppmanade Nederländernas regering landets detaljister att märka produkter från israeliska bosättningar med korrekt ursprung: ”Produkt från israeliska bosättningar” och inte ”Tillverkad i Israel”. Andra EU-länder borde följa Nederländernas exempel. Enligt mitt sätt att se är det en meningsfull och viktig handling i Israels intresse.

Jag föddes i Israel, var officer i israeliska armén, deltog i krig och ägnade nästan trettio år av mitt liv åt landets utrikesrepresentation. Under alla dessa år utövade mitt land, som jag älskar, en omfattande kontroll över miljoner civila palestiniers liv. Jag var en del av statsapparaten som ansvarade för såväl kontrollen som de förklaringar omvärlden fick.

Under de decennier som gått har bosättningarna blivit permanenta och det har allvarligt skadat både den palestinska befolkningens grundläggande rättigheter och utsikterna för fred. Dessutom har demokratin underminerats i det land jag så hängivet tjänat.

Alltsedan jag började mitt arbete i den israeliska statens tjänst, för fyrtio år sedan, har jag trott på idén om en tvåstatslösning. De ockuperade områdena skulle Israel låta ingå i en fredsuppgörelse. Men med tiden blev bosättarna i de palestinska områdena snabbt fler och tvåstatstanken började blekna.

Det scenario som alltmer förefaller vara det enda som återstår är möjligheten att en enad stat uppstår mellan floden Jordan och Medelhavet. För mig har det alltid framstått som en mardröm. Mina föräldrars generation hade inte för avsikt att bygga Israel som en judisk-palestinsk stat. En sådan stat med två nationer skulle få två befolkningar med var sin uppsättning rättigheter. Som Israels ambassadör i Sydafrika fick jag en förstahandsbild av apartheid. Utvecklingen mot en stat kan jag bara se som förkastlig: mitt lands själ riskerar att gå förlorad.

I egenskap av israel som tjänat sitt land som soldat och diplomat uppmanar jag världen att kräva att 1967 års gränsdragning ska ligga till grund för en israelisk-palestinsk uppgörelse.

Israel borde göra det möjligt för palestinierna att fullt ut ta ansvar för sina angelägenheter.

Staten Israel kan ta hand om sin egen säkerhet, men inte 2,5 miljoner palestiniers på Västbanken.

Bara genom att skilja Israel från Västbanken och den arabiska östra delen av Jerusalem kan den judiska staten och Israels demokrati räddas och en fullt utvecklad åtskillnadspolitik, apartheid, undvikas.

Bosättningarna bör under tiden inte vare sig godkännas, normaliseras eller legaliseras. Åtgärder när det gäller märkning av produkter från bosättningarna markerar en avgränsning enligt de gränser som gällde före 1967. De ger också trovärdighet åt det internationella samfundets engagemang för en tvåstatslösning och bidrar till att göra visionen om två stater levande igen. Enligt FN:s speciella sändebud Robert Serry hålls den för närvarande vid liv endast med konstgjorda medel.

Sanna Israelvänner förstår att Israel inte har någon demokratisk framtid utan en tvåstatslösning och inser att Israels bosättningspolitik utgör ett hot mot densamma. De kritiserar med rätta den israeliska regeringen för att den fortsätter med sin politik och begär att den ska ändra inriktning.

Israeler som förstår hur viktig tvåstatslösningen är ur ett existentiellt perspektiv kommer att tacka för initiativ utifrån som bidrar till att den kan uppnås. Den nederländska regeringen kommer att vidta åtgärder för märkning av produkter från bosättningar. De brittiska och danska regeringarna har redan gjort det.

Jag tackar dessa regeringar och hoppas att fler EU-stater snart följer deras exempel”. Alon Liel