Så få att de snart inte finns – om politikerna i Eskilstuna. Ett fall för Parken Zoo?

När det inte längre var möjligt att driva tidningen FOLKET som dagstidning bestämde man sig för att göra tidningen till en veckotidning. Så nu kommer FOLKET varje söndag. Jag tillhör dom som tycker att FOLKET har lyckats skapa en intressant veckotidning med lokal förankring. Varje nummer bärs upp av ett tema. Hoppas att det här initiativet håller!

StadshusetDen tidning som kom i söndags handlar om hur det glesnar i de politiska partierna. Tidningen tar sin utgångspunkt i det kommande första maj-firandet. Jag måste erkänna att jag inte fattat hur få medlemmar som de politiska partierna i Eskilstuna har. Och så är det dessa nästan helt marginaliserade partier som är basen för den kommunala demokratin. Huvaligen! Partierna är så små att man nästan får ta fram ett förstoringsglas för att över huvudtaget se att de finns. Chansen att stöta på någon som är medlem i något av de politiska partierna i Eskilstuna är minimal. Jag kommer inte ifrån känslan av hur bräckligt hela det system är som bär upp den demokratiska apparaten i sta´n.

Socialdemokraterna har 921 medlemmar, Moderaterna har 378 medlemmar, Centern 237, Kristdemokraterna 144, Miljöpartiet 130, Vänsterpartiet 120, Folkpartiet 119 och Sverigedemokraterna 109 medlemmar.Totalt ca 2000 personer av kommunens nästan 100 000 innevånare är medlemmar i något av kommunens partier – ca 2 %. Så mycket vet jag om föreningsliv att jag utgår ifrån att av dessa 2 000 medlemmar så är kanske mer än hälften inte särskilt aktiva utan ser sitt medlemsskap som ett sätt att stötta det parti som man sympatiserar med. Snart är dessa medlemmar  så få att Parken Zoo får ta sig an dessa i sitt program att rädda snart utdödende arter….

Socialdemokraternas första maj-tåg har helt sjunkit ihop. 1983 deltog 7 000 personer i tåget. 2012 var man 600. Bra så, men sett över tid så är det nästan ingenting.

Det låter så stort när man läser om det politiska livet i Eskilstuna. Om utspel och debatter. Om beslut och skandaler. Miljoner hit och miljoner dit. Så är det i realiteten ytterst få som ens kommer i närheten av de diskussioner som förs. Jag funderar i mitt stilla sinne över hur många som är på plats när dessa partier har sin årsmöten? Hur många finns med när Kristdemokraterna med sina 144 medlemmar har sitt årsmöte. Eller Folkaprteit med sina 119 medlemmar.  Utöver själva numerären gäller att medelåldern är hög. Detta bekräftas i en FOLKET:s intervjuver.

Det är lätt att se att de politiska partierna delar sin ”livssituation” med det övriga föreningslivet. Jag känner naturligtvis igen detta från kyrkor och församlingar. Det är som om det organiserade föreningslivet inte längre lockar. Dock är många intresserade av såväl politikska som andliga frågor, dock utan att kanalaisera detta intresse i själva föreningasarbetet. Att det är så intygar forskaren Magnus Wennerhag i en tidningens intervjuver. ”Engagemanget är mindre kopplat till politiska partier och istället kanske till någon organisation kring en specifik fråga” Wennerhag nämner också om hur många väljer att engagera sig på internet i allt större utsträckning.

Jag vet faktiskt inte vad lösningen är? Inte så sällan kan man höra företrädare för de politiska partierna ondgöra sig över det bristande intresset och talar om det som att man inte når ut. Som att det hela är en kommunikationsfråga. Jag är inte säker på att den analysen är rätt. Det kan ju faktiskt handla om att vi i den stora allmänheten visst vet vad partiet driver, men inte sympatiserar med det. Vad är det som bidrar till detta närmast kompakta ointresse? Handlar det om att vi är alltför få som är beredda att satsa vår tid på detta? Att vi har annat för oss? Att det är svårt att förena ett engagemang med ett annat? Har politiken i allt för mångas ögon bara blivit alltför tråkig? Är politikerna för dåliga på att dra in andra i det politiska livet?  Är det så att politiker nöjer sig med att värva röster vart fjärde år, och så vill man gärna hållas för sig själv däremellan?  Är det så att politikerna ger upp när vi inte kommer till ”dom” i stället för att lämna sin invanda arena för att komma till ”oss”? Eller att vi tröttnat på att politikerna inte tycks svara på det som är våra frågor? Att det ibland är viktigare att vara ideologisk korrekt än att pragmatsikt besluta i en fråga?

Det känns onekligen olustigt att så få av oss valt att engagera oss i de politiska parteirna. Har vänder vi den trenden?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: