Vad säger namnet om kyrkan? Allt och inget!

13 maj 2013

Gemensam-Framtid_280När beslutet om att forma en gemensam framtid av Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan beslutades, skrev jag att ”nu är barnet fött”. Det fanns mycket av god vilja och tro i det beslutet. När väl beslutet om detta nya var taget, visade det sig vara omöjligt att fatta något beslut om vad detta nyfödda ”barn” skulle heta. Föräldrarna kunde inte ena sig om något namn. Så blev det Gemensam framtid för några år.

I samband med Gemensam framtids kyrkokonferens i helgen fick så barnet sitt namn – equmeniakyrkan. Jag vet faktiskt inte om det ska skrivas med stort E eller litet e. Meningarna tyckas gå isär. Rimligtvis borde det väl skrivas med litet e, eftersom hela argumentationen går ut på att kyrkan nu heter det ungdomsförbundet redan heter. Så då borde det väl bli med ett litet e. Vän av ordning får nog ge sig.  Eller ska det vara E för att det är kyrkan och e för att det är kyrkans barn – och ungdomsrörelse…..? Som ett utryck för stor och liten? Nej! Nej!

När kyrkokonferensen gav sig in i beslutsprocessen så fanns kyrkostyrelsen förslag Gemensam kyrka. Jag har argumenterat för det och tyckt att det fanns poänger i det förslaget. Satt hemma vid datorn och följde diskussionen om namnet. Trots att många föreslog att det hela skulle återeremitteras för att tas upp på nytt nästa år, så låg det i luften – t.o.m. hemma vid min dator – att det skulle bli equmeniakyrkan. Jag kan se att en av poängerna är att kyrkan och des ungdomsförbund heter något gemensamt. Som Svenska Missionskyrkan och Svenska Missionskyrkans Ungdom. Utgår från att equmenia firar med tårta idag på kansliet i Alvik. Bra att den här frågan fått sin lösning! Här kan du se mera från kyrkokonferensen i Karlstad. equmenia

Så har vi fått ett namn på kyrkan som i sig inte betyder något. Det kan jag se som en svaghet. Namnet i sig – equmenia – är ju en ordkonstruktion. Det påminer om ekumenik. Men inte så mycket mer. Nu har vi fått ett namn som vi helt och hållet måste ladda med betydelse. Namnet i sig hjälper oss inte med något. Inte mer än det som equmenia redan laddat det med. Surfade in på equmenias hemsida för att se hur man beskriver sig själv i relation till namnet. Där hittade jag ingenting om det. Att det nu är som det är sätter allt fokus på arbetet med att skapa en identitet för denna nya kyrka. Hur ska jag och alla andra beskriva vad det är för en kyrka jag nu är en del av? Vad ska jag säga? Hur ser svaret ut på frågan om vad equmeniakyrkan är för en kyrka? Detta är en fråga för oss alla att arbeta vidare med. I en mening ”uppstår” kyrkan i vårt sätt at tala om den. Så låt oss åtmindstone tala väl om denna nya kyrka!

På 60-talet påstod Hasee Alfredsson – alias Valfrid Lindeman – att livet är som en påse – tomt och innehållslöst om man inte fyller det men något. Kul sagt, men inte mer. Ändå är det nya namnet lite att likna vid denna tomma påse. Genom att vi fyller den med ”något”, så skapar vi goda förväntningar och något att berätta om. Så vad är det vi vill fylla den med? Vad är detta ”något”?

Jag kan tycka att det är spännande att tänka sig att ordet ändå liknar det grekiska ordet oikumene – det ord som vårt ekumenik kommer från. Oikumene som betyder ”hela den bebodda världen”. equmeniakyrkan har med hela världen att göra. Allt det som rör sig i världen är en fråga för equmeniakyrkan. Detta är i sanning ett bibliskt sättatt se på kyrkan och kyrkans uppdrag. Det knyter an till den text vi läste i kyrkan i torsdags på Kristi himmelsfärds dag om att uppdraget som Jesus gav lärjungarna gäller från ”Jerusalem och i hela Judeen och Samrrien och ända till jordens yttersta gräns”. Så är det! Och detta gäller för equmeniakyrkan.

Trots att ordet ”gemensam” nu inte finns med i namnet, så måste mycket av vårt tänk handla om det. Att skapa något gemensamt. Att förstå att det bara är i det gemensamma som vår framtid finns. Att ingen församling kan säga att vi behöver inte det gemensamma som uttrycks i den kyrka vi är en del av. Lika lite som den som säger sig tro på Gud och Jesus Kristus kan säga att jag behöver inte det gemensamma som uttrycks i att vara tillhörig den lokala församlingen. Vi behöver , mer än vad som nu sker, finna gemensamma lösningar. I en tid som präglas av det mångkulturella behöver vi finna och vara tydliga i det som för oss samman. Mångfalden behöveer ett centrum.

När vi i samband med kyrkkaffet i går presenterade det nya namnet så var det någon som skakade på huvudet, någon annan, som inte alls har sin tillhörighet i denna nya kyrka, som spontant uttryckte sitt gillande. Att detta var ett namn med djup i sig. Spännande! Så här kommer det naturligtvis att vara. På samma sätt som vi om förslaget ”Gemensam kyrka” sa att vi vänjer oss, även om det inte var något höjdardförslag, så gäller det naturligtvis också 0m equmeniakyrkan. Snart nog talar vi om equmeniakyrkan med samma självklarhet som vi länge talat om Svenska Missionskyrkan och nu några år: Gemensam framtid. Nu är det equmeniakyrkan som gäller – med litet e…….!

 

Annonser

Hårda puckar! Kyrkan vid ett vägskäl.

08 maj 2013

Två tidningar. Tre artiklar. En och samma tanke. Tidningen Dagen presenterade i tisdags (2013-05-07) en debattartikel med rubriken ”Anpassning räddar inte kyrkan”. Idag – 2013-05-08 – kom veckans nummer av Kyrkans Tidning med två artiklar som tar sin utgångspunkt i en ny  bok av Patrik Hagman: ”Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället”. Inser att detta är en ”måstebok” att läsa.

dagen_logoDebattartikeln i Dagen av samhällsdebattören Per Ewert har sin utgångspunkt i det ”faktum” som stavas sviktande medlemssiffror och hur västerländsk kristenhet famlande söker sin väg i en sekulariserad miljö. Vilka är vi? Vilka vill vi vara i det som är vår tid? Vad är det att vara kyrka år 2013?

Ewert driver tesen att det kan inte komma något gott i att mjuka upp det kyrkan står för. Vägen framåt måste vara att förtydliga budskapet. ”Kyrkor som anpassat sig till rådande kultur har stadigt tappat i relevans och intresse…En avgörande faktor för framgång tycks vara graden av utmaning i förkunnelsen..Den kyrka som i osäkerhet förytligar det kristna budskapet eller suddar ut de utmanande inslagen i tron har svikit sitt uppdrag…Risken fölr svenska kyrkor och samfund är inte att skrämma bort människor med en alltför obekväm förkunnelse. Faran ligger tvärtom i att vara alltför tillrättalagd”.

Jag håller med Ewert i mycket. Dock tänker jag att vi är många som kan hålla med men ändå tänka helt olika. Det är inte helt utan risk att skriva på det sätt Ewert gör. Jag hade önskat mig mer för att fullt ut förstå det han säger. Jag håller dock med om att mycket av församlingsliv och förkunnelse blivit alltför slätstruket. Det är som om det inte riktigt tar tag i det som är vår tids och våra egna stora utmaningar. Som att vi inte vågar. Som om vi inte riktigt förmår  ”knåda in” Bibelns texter i det som är vår verklighet.

Kyrkans tidningArtiklarna i Kyrkans Tidning tar mer sikte på de nordiska folkkyrkornas situation. Jag har dock inte alls svårt för att, som gammal frikyrklig, känna igen mig i det Kyrkans Tidning skriver: ”Frågorna är spetsiga och Patrik Hagman ställer dem i sin bok Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället, som greppar de lutherska folkkyrkornas situation i Finland och Sverige och söker en väg framåt. Han menar att den traditionella nordiska folkkyrkotanken håller på att pressas till bristningsgränsen. Kyrkan lever som om den fortfarande levde i ett kristet samhälle och den stadiga nedgång i medlemsantal som har pågått nu i flera decennier bara var en tillfällig svacka. Huvudtesen är därför att folkkyrkornas kris är en teologisk kris.Teologin måste tillbaka på banan! …Frågan om öppenhet och låga trösklar måste därför brytas mot frågan om kyrkans identitet som kristen kyrka”.

Författaren Maria Küchen – aktuell i S:t Eskilskyrkan för några veckor sedan – skriver också hon om Patrik Hagmans bok. Hon citerar Hagman som skriver: ”Hur folkkyrkans framtid ska se ut är en teologisk fråga, inte en marknadsföringsfråga eller en fråga om att rikta in sig på rätt grupp människlor”. Så skriver Küchen själv: ”För att överleva kan inte kyrkan förhandla bort sitt kärnbudskap”.Maria Küchen

efter-folkkyrkan-en-teologi-om-kyrkan-i-der-efterkristna-samhallet_haftadHagman skriver i sin bok: ”Kyrkan måste bli mera medveten om att den faktiskt står för en ett radikalt alternativ till de olika samhällssyner och syner på människan som upprätthålls av staten och matrknadsekonomin”. Jag tror detta är själva mittpunkten i det som står att läsa i alla dessa tre artiklar. Om hur vi ser på oss själa och det tidssammanhang vi är en del av. Vad är det vi som kyrkor och församlingar står för? Vad är det vi själva som troende människor vill stå för?  Vad är detta”annorlunda”? Och hur vill vi stå upp för detta annorlunda. Det är ju detta annorlunda som måste få slå igenom när det exempelvis kommer till invandrimngs-och migrationspolitiken, frågan om ekonomisk politik, hela det politiska snacket om ”utanförskap”, frågan om skolan och samhällets omsorg, allt det som så tydligt visar hur vi lämnar ”lik” utefter vägen. Har vi något att säga om detta?

Det är rätt som Maria Küchen skriver att vi befinner oss i en ”spännande och riskabel brytningstid”. Vi måste våga och jag tänbker att nyckeln i detta är att våga tillsammans. Också detta ett sätt att stå upp för det annorlunda. Inte jag och du utan vi tillsammans. Fattar vi hur annorlunda ett sådant synsätt är?


Hur blir det när vi ber för att vi inte vågar göra något annat?

06 maj 2013

immanuelbloggIgår – 5 maj –  var det Bönsöndagen. Texterna vi läste handlade – naturligtvis – om bön!  Mycket finns att säga om bön – och mycket är också sagt om vad bön är. Kanske alldeles för mycket. Det blir mycket om att vi ber för lite. Förmodligen är det alldeles sant, men det svider att höra det. Kanske är det ibland ändå så att vi ber för mycket – när vi borde valt att agerat mera direkt. Visst har vi anledning att ibland dra oss tillbaka för att i stillhet och eftertänksamhet be och fundera över vad det är vi håller på med. Men hur blir det när bön snarast blir något vi flyr till därför att vi inte vågar oss på något annat? Utan att göra det alltför konstruerat funderade jag i de här termerna när jag läste ett blogginlägg på Immanuelskyrkans i Stockholms hemsida. Tycker det är bra skrivit! Utmanande på ett bra sätt! En uppmaning att öppna ögonen! Att tänka bön och handling.

Så här skriver Josefin Arenius:

”- Vad är det att vara församling? Vari finns vårt existensberättigande och vilken är vår berättelse? Varför skulle människor utanför våra väggar välja att komma in och dela vår gemenskap?

Som relativt ny i gemenskapen i Immanuelskyrkan klurar jag massor på de frågorna för oss som kyrka. Och som – för min ålder – rätt gammal räv i nationella samfundssammanhang funderar jag mycket på vad det är för självbild som möter mig när jag reser runt i olika församlingar. Hur beskriver man sig själva? Stämmer det med vad andra ser som kommer dit?

Jag leker med tanken på att en av de saker som skiljer en växande och levande församling från den som kämpar med sin självbild och överlevnad är den lilla stavelsen ”re”. Som i reaktiv. Och reagera. Och resignera. Och jag tror att vi till stor del i svensk kristenhet idag sysslar för mycket med de där re-orden. Vi agerar inte. Vi reagerar. Vi är inte aktiva och går i täten. Vi är reaktiva och låter andra göra först. Vi är så rädda för att upplevas som instängda eller exkluderande att vi sågar ner våra trösklar till obefintlighet och säger att vi kan vara precis vad människor vill att vi ska vara. Vi tar inte ställning, i rädsla för att trampa på tårna eller sticka ut hakan. Vi säger; ”Vi tycker vadhelst ni vill att vi ska tycka”. Något tillspetsat förstås.

Om man ska tro sociologerna – och om jag har rätt i min analys – så är vi på väg vilse i alla våra re-ord. Inte minst om vi vill nå en yngre generation med evangelium. ”Stå för något”, ”Visa vem du är”, ”Ta ställning” skanderar dagens unga vuxna. Människor vill kort och gott veta vad den man talar med tycker och står för. Så att man kan föra samtal, vrida och vända på saker, respektfullt lyssna in varandras åsikter.

Det utmanar oss att agera. Att släppa ängsligheten för hur vi uppfattas och istället vara aktiva i att presentera oss själva och vår tro. Inte utifrån negationer om vad vi inte är, eller vilka vi inte är lika, utan ifrån positiva bilder av vilka vi är och vad vi står för. Utan rädsla för att uppfattas som exkluderande eller bakåtsträvande. Så länge vi varsamt lyssnar – och tillåter allas tankar – tycks vi inte behöva oroa oss för att faktiskt själva stå för något på riktigt, om man ska tro nutidsanalytikerna. Vi behöver inte vara en reaktion på världens eller andra kyrkor budskap, vi kan vara vår egen aktion och visa på det vi vill och tro på.

Och kanske är det först när vi vågar agera självmant – och inte i polemik eller som en reaktion mot andra – som det går att svara på de där frågorna om vilka vi vill vara som församling? Kanske att vi behöver våga släppa hur det var och vad som hände och våga fokusera på hur det är och vart vi ska? Gå från bara rehabilitering till lite habilitering också. Våga vårda det som är friskt och växer samtidigt som vi alltid behöver ha plats för den som spruckit på ett eller annat vis.

Min dröm för Immanuelskyrkan är att vi tillsammans ska fortsätta stå på de svagas sida i samhället. Att vi ännu tydligare ska peka på Jesus i alla sammanhang där vi möter människor och att vi ska våga agera och vara aktiva i vetskap om att vi har ett evangelium att erbjuda som håller. Att vi aldrig ska behöva vara ängsliga och känna behov av att definiera oss utifrån andras eller egna misslyckanden utan rakryggat stå för det budskap vi fått i uppdrag att sprida.

Låt oss agera, ta första steg och förundras över hur andra helt troligt följer efter”.

Jag håller verkligen med! Det handlar mycket om att våga. Att bestämma sig för vem jag vill vara och vad jag vill stå upp för. Det gäller för mig själv och det gäller för församling och kyrka. Svaret på frågan om vem jag är bestämmer mycket av vad det blir.

bortom-bekvamlighetenHar också i helgen läst ut Linda Alexanderssons bok ”Bortom bekvämligheten – vardagstro som gör skillnad”, Argument förlag. Jag blir uppmuntrad av boken. Också utmanad. Den här boken vill jag ge bort till många! Jag tänker att Linda Alexanderssons bok är som ett svar på Josefin Arenius frågor om vilka vi vill vara som kyrka och församling. Här finns en blogg på temat ”Bortom bekvämligheten”.

Linda Alexandersson utgår från det halvår hon var utbytesstudent i Filippinierna på ett teologiskt seminarium. Det blev på många sätt några omvälvande månader. Rubriken är väl vald. Hur gör vi för att ta oss just bortom bekvämligheten. Det är lätt att slå sig till ro. Ursäkterna är så många för att välja bort ett engagemnang. Så lätt att hänvisa till än det ena än det andra.

Jag har Linda Alexanderssons bok till låns, vilket gjort mig frustrerad när jag läst den. Så mycket jag skulle vilja ha strukit under. Så många markeringar jag skulle vilja ha gjort i kanten. Nu har jag beställt boken och ska läsa den en gång till och just stryka under och göra markeringar i kanten. Den här boken vill jag göra till min bok.Linda_Alexandersson_nov_2012-e1353497376136

Tanken slår mig att den här boken borde hela församlingen läsa. Vi borde läsa den tillsammans, och så samtala just tillsammans om hur vi tänker om vad en vardagstro som gör skillnad kan vara. Linda Alexanderssons exempel från Filippinerna är utmanande och viktga. Hur blir det hos oss när livet ställs på sin spets i andra länder och sammnanhang? Betyder det något för oss i vår del av världen? Hur kan vi tänka om vad det är som ställer tron och livet på sin spets i våra sammanhang? Ser vi det? Hur kan vi hjälpa varandra att se det? Och så förstå vad det är vi behöver göra. Faktiskt göra! Jag tänker att bön blir på riktigt när den föds ur det konkreta. När vi vågar oss ”ut”.  Det är när vi gör som vi också förstår vad vi bör be om.