Hur blir det när vi ber för att vi inte vågar göra något annat?

immanuelbloggIgår – 5 maj –  var det Bönsöndagen. Texterna vi läste handlade – naturligtvis – om bön!  Mycket finns att säga om bön – och mycket är också sagt om vad bön är. Kanske alldeles för mycket. Det blir mycket om att vi ber för lite. Förmodligen är det alldeles sant, men det svider att höra det. Kanske är det ibland ändå så att vi ber för mycket – när vi borde valt att agerat mera direkt. Visst har vi anledning att ibland dra oss tillbaka för att i stillhet och eftertänksamhet be och fundera över vad det är vi håller på med. Men hur blir det när bön snarast blir något vi flyr till därför att vi inte vågar oss på något annat? Utan att göra det alltför konstruerat funderade jag i de här termerna när jag läste ett blogginlägg på Immanuelskyrkans i Stockholms hemsida. Tycker det är bra skrivit! Utmanande på ett bra sätt! En uppmaning att öppna ögonen! Att tänka bön och handling.

Så här skriver Josefin Arenius:

”- Vad är det att vara församling? Vari finns vårt existensberättigande och vilken är vår berättelse? Varför skulle människor utanför våra väggar välja att komma in och dela vår gemenskap?

Som relativt ny i gemenskapen i Immanuelskyrkan klurar jag massor på de frågorna för oss som kyrka. Och som – för min ålder – rätt gammal räv i nationella samfundssammanhang funderar jag mycket på vad det är för självbild som möter mig när jag reser runt i olika församlingar. Hur beskriver man sig själva? Stämmer det med vad andra ser som kommer dit?

Jag leker med tanken på att en av de saker som skiljer en växande och levande församling från den som kämpar med sin självbild och överlevnad är den lilla stavelsen ”re”. Som i reaktiv. Och reagera. Och resignera. Och jag tror att vi till stor del i svensk kristenhet idag sysslar för mycket med de där re-orden. Vi agerar inte. Vi reagerar. Vi är inte aktiva och går i täten. Vi är reaktiva och låter andra göra först. Vi är så rädda för att upplevas som instängda eller exkluderande att vi sågar ner våra trösklar till obefintlighet och säger att vi kan vara precis vad människor vill att vi ska vara. Vi tar inte ställning, i rädsla för att trampa på tårna eller sticka ut hakan. Vi säger; ”Vi tycker vadhelst ni vill att vi ska tycka”. Något tillspetsat förstås.

Om man ska tro sociologerna – och om jag har rätt i min analys – så är vi på väg vilse i alla våra re-ord. Inte minst om vi vill nå en yngre generation med evangelium. ”Stå för något”, ”Visa vem du är”, ”Ta ställning” skanderar dagens unga vuxna. Människor vill kort och gott veta vad den man talar med tycker och står för. Så att man kan föra samtal, vrida och vända på saker, respektfullt lyssna in varandras åsikter.

Det utmanar oss att agera. Att släppa ängsligheten för hur vi uppfattas och istället vara aktiva i att presentera oss själva och vår tro. Inte utifrån negationer om vad vi inte är, eller vilka vi inte är lika, utan ifrån positiva bilder av vilka vi är och vad vi står för. Utan rädsla för att uppfattas som exkluderande eller bakåtsträvande. Så länge vi varsamt lyssnar – och tillåter allas tankar – tycks vi inte behöva oroa oss för att faktiskt själva stå för något på riktigt, om man ska tro nutidsanalytikerna. Vi behöver inte vara en reaktion på världens eller andra kyrkor budskap, vi kan vara vår egen aktion och visa på det vi vill och tro på.

Och kanske är det först när vi vågar agera självmant – och inte i polemik eller som en reaktion mot andra – som det går att svara på de där frågorna om vilka vi vill vara som församling? Kanske att vi behöver våga släppa hur det var och vad som hände och våga fokusera på hur det är och vart vi ska? Gå från bara rehabilitering till lite habilitering också. Våga vårda det som är friskt och växer samtidigt som vi alltid behöver ha plats för den som spruckit på ett eller annat vis.

Min dröm för Immanuelskyrkan är att vi tillsammans ska fortsätta stå på de svagas sida i samhället. Att vi ännu tydligare ska peka på Jesus i alla sammanhang där vi möter människor och att vi ska våga agera och vara aktiva i vetskap om att vi har ett evangelium att erbjuda som håller. Att vi aldrig ska behöva vara ängsliga och känna behov av att definiera oss utifrån andras eller egna misslyckanden utan rakryggat stå för det budskap vi fått i uppdrag att sprida.

Låt oss agera, ta första steg och förundras över hur andra helt troligt följer efter”.

Jag håller verkligen med! Det handlar mycket om att våga. Att bestämma sig för vem jag vill vara och vad jag vill stå upp för. Det gäller för mig själv och det gäller för församling och kyrka. Svaret på frågan om vem jag är bestämmer mycket av vad det blir.

bortom-bekvamlighetenHar också i helgen läst ut Linda Alexanderssons bok ”Bortom bekvämligheten – vardagstro som gör skillnad”, Argument förlag. Jag blir uppmuntrad av boken. Också utmanad. Den här boken vill jag ge bort till många! Jag tänker att Linda Alexanderssons bok är som ett svar på Josefin Arenius frågor om vilka vi vill vara som kyrka och församling. Här finns en blogg på temat ”Bortom bekvämligheten”.

Linda Alexandersson utgår från det halvår hon var utbytesstudent i Filippinierna på ett teologiskt seminarium. Det blev på många sätt några omvälvande månader. Rubriken är väl vald. Hur gör vi för att ta oss just bortom bekvämligheten. Det är lätt att slå sig till ro. Ursäkterna är så många för att välja bort ett engagemnang. Så lätt att hänvisa till än det ena än det andra.

Jag har Linda Alexanderssons bok till låns, vilket gjort mig frustrerad när jag läst den. Så mycket jag skulle vilja ha strukit under. Så många markeringar jag skulle vilja ha gjort i kanten. Nu har jag beställt boken och ska läsa den en gång till och just stryka under och göra markeringar i kanten. Den här boken vill jag göra till min bok.Linda_Alexandersson_nov_2012-e1353497376136

Tanken slår mig att den här boken borde hela församlingen läsa. Vi borde läsa den tillsammans, och så samtala just tillsammans om hur vi tänker om vad en vardagstro som gör skillnad kan vara. Linda Alexanderssons exempel från Filippinerna är utmanande och viktga. Hur blir det hos oss när livet ställs på sin spets i andra länder och sammnanhang? Betyder det något för oss i vår del av världen? Hur kan vi tänka om vad det är som ställer tron och livet på sin spets i våra sammanhang? Ser vi det? Hur kan vi hjälpa varandra att se det? Och så förstå vad det är vi behöver göra. Faktiskt göra! Jag tänker att bön blir på riktigt när den föds ur det konkreta. När vi vågar oss ”ut”.  Det är när vi gör som vi också förstår vad vi bör be om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: