”Goddag yxskaft”, Roland Utbult

21 juni 2013

Gunilla CarlssonBiståndsministern Gunilla Carlsson har en märklig förmåga att skapa diskussion kring sitt fögderi. Under den sista veckan har bl.a. Bo Forsberg från DIAKONIA debatterat med Gunilla Carlsson om framtagandet av en ny s.k. biståndsplattform. Regeringen har inte tyckt det vara särskilt angeläget att föra en dialog med de biståndsorganisationer som lever allra närmast de människor som är i behov av internationellt bistånd. Gunilla Carlsson betraktar dessa organisationer som särintressen, som enbart talar i egen sak. Hon och regeringen vet bäst.

I sin ambition att granska och ifrågasätta, har turen kommit till den del av biståndet som går till den palestinska myndigheten. Det är klart att vi ska veta att det bistånd som ges för ett särskilt ändamål används så som det sagts. Så långt är det OK. Det som gör det hela ytterst märkligt är skälen som Gunilla Carlsson anger, nämligen palestiniernas ovilja att sätta sig vid förhandlingsbordet tillsammans med företrädare för staten Israel. Gunilla Carlsson har uppenbarligen tappat tålamodet och tänker använda svenskt bistånd som en typ av politikiskt påtryckningsmedel.

Roland UtbultNu rycker KD-riksdagsmannen Roland Utbult ut till Gunilla Carlssons försvar, och han gör det i en debattartikel i tidningen DAGEN. Det är i sanning en sällsam läsning. När jag på 1980-talet var förbundssekreterare i SMU och hade som en av mina uppgifter att bevaka hur riksdag och regering hanterade frågor som låg SMU varmt om hjärtat, så lärde jag mig hur lobbygrupper skrev motioner som man la framför riksdagsledamöter och bad dom att skriva under. Jag kommer ihåg ett exempel på hur en riksdagsledamot inte hade en aning om vad hon skrivit under, när jag började ställa frågor om hur hon tänkte. Så tänker jag: vem har skrivit det Roland Utbult nu låter publicera i DAGEN. Jag vill inte tro Roland Utbult om att vara så oinformerad och så komplett ensidig såsom detta är skrivet. Så oinformerad kan och får inte en riksdagsledamot vara.

Roland Utbult skriver: ”Israeler och palestinier ska kunna leva sida vid sida i fred med demokrati och mänskliga rättigheter. Men det måste finnas en vilja från båda sidor. Palestinierna har lämnat förhandlingarna och ställer orealistiska krav för att återgå. Världssamfundet har dock yrkat på en återgång till förhandlingar utan förhandsvillkor. Är ekonomisk press enda sättet att få den palestinska myndigheten till förhandlingsbordet?” Sanningen är att de ”orealistiska krav” som de palestinska förhandlarna ställt är att Israel ska stoppa utbyggnaden av bosättningar. Det palestiniernas ber om är inte att Israel ska flytta ur redan existerande bosättningar men sluta bygga ut och bygga nya. ”Grejen” är ju att det hela handlar om att överhuvud taget ha något att förhandla om. Vad ska man förhandla om, om Israel samtidigt som man sitter i ändlösa förhandlingar bygger ut sina bosättningar och allt mindre återstår av mark för den palestinska befolkningen. Detta blir inget annat än en lek, och jag förstår att palestinierna inte vill delta i den leken. Är detta så orimligt Roland Utbult? Är det inte i själva verket ett högst rimligt krav.

CIMG0986Roland Utbult skriver: ”Det största hindret till fred mellan israeler och palestinier är avsaknaden av fredstanken i de palestinska skolorna”. Roland Utbult gör i sin debattartikel inte ett enda litet försök att förstå hela sammanhanget. Det är som att referera en fotbollsmatch och bara ha något at säga om det som händer på ena planhalvan. Som om det som sker på den andra planhalvan inte har någon betydelse för hur matchen utvecklas. Tror Roland Utbult verkligen på sitt eget sätt att argumentera. Att det som händer i de palestinska skolorna skulle vara roten till allt ont? Inte ett ord, inte ens en antydning, om bosättningar, om muren som exv. slingrar sig runt Betlehem och gör staden till ett enda stort fängelse. Inget om synen på hur rättssystemet skiljer på vad som är rätt och fel beroende på om man är israel eller palestinier. Inget om den orättvisa som gäller i hur de begränsade vattenresurserna fördelas. Inget, överhuvudtaget inget, om det som är grunden för konflikten i den här delen av världen. Är det verkligen så att Roland Utbult inget vet eller är det så att det inte gör sig med den agenda med vilken Utbult argumenterar. Som om att inget finns att säga till Israels ansvariga politiker i den här frågan. Som att dessa inte har något ansvar för att inget händer. Nej, ta från dom som redan är hårt beskurna i sina resurser och tvinga dom att krypa till förhandlingsbordet för att tigga och be om att inte bli helt utplånade. Är det så Roland Utbult vill ha det?

 


Att vårda sin öppenhet för det som möter

10 juni 2013

Ludvig JönssonDet är inte bara så att jag uppmanar den som lyssnar till en predikan att försöka komma ihåg en del av det jag sagt, utan ett och annat av det jag formulerat i en predikan, det lever också jag vidare med. Det är på många sätt spännande at få predika. Spännande och uppfodrande att söndag efter söndag få formulera det jag ser som angeläget kring tro och liv. Det var samma känsla jag hade inför att få erbjudandet att tala i det officiella nationaldagsfirandet i Eskilstuna. Jag hoppas att också det jag sa det där lämnat några spår efter sig hos åtminstone någon. Det låter kanske pretentiöst att säga att jag hoppas att det jag har att säga ska betyda något för en annan. Det är ändå så jag tänker, och jag tror att den inställningen skärper mig i mina förberedelser. En av mina predikantförebilder är tidigare pastor primarius i Storkyrkan Ludvig Jönsson. Jag kollar nästintill alltid i min förberedelse i hans ”Postilla för sökare” i min egen förberedelse. Jag gillar hans språk och hans sätt att ta sig an en text. Detta att se samman vad texten försöker säga med det som händer i tiden för predikan. Jag tror att en god predikant ska läsa tidningar och annan litteratur lika mycket som Bibeln. Poängen med bibelns texter är ju att de är tillkomna med sina förutsättningar. Mycket av det bl.a. Jesus säger är bestämt utifrån det han mötte i sin samtid. Vad händer då med en sådan text i mötet med vår samtid?

I söndags handlade evangelietexten om hur Jesus kallade några av sina lärjungar. Det är på många sätt märkliga berättelser. Ett möte och några få ord och så är det nya förutsättningar som gäller för lärjungarna. Mötet gör skillnad.

Det är en mening jag håller kvar från predikan i söndags och det är den jag hittade i en kommentar i Kyrkans Tidning: ”En människa behöver vårda sin öppenhet för det som möter”. Jag gillar den där meningen. Jag tänker att vi många gånger är slarviga i många möten. Som om vi inte ger dessa möten tid eller uppmärksamhet. Jag kan komma på mig själv med att inte komma ihåg namnet på den jag presenterats för. Hur var det nu? Vad hette han eller hon? Jag var naturligtvis inte riktigt koncentrerad.

Så mycket sker och vi är inte riktigt där. Vi är redan på väg eller kvar i det som hänt tidigare. ”En människa behöver vårda sin öppenhet för det som möter”. Det är sant.

I min predikan sa jag också:

Är det så att vi blir ängsligare med åren och får så mycket att bevaka, att vi inte står ut med att utmanas att se över vårt liv? Så mycket vi byggt upp som vi inte är beredda att riskera? Är det så? Som om ”hjulspåren” kommit att bli så nerkörda att det ter sig omöjligt att ta sig upp ur dom för att göra ett annat vägval. Hur gör vi för att inte tappa bort öppenheten för det vi möter?

Lite paradoxalt blir det när jag samtidigt tänker att vi lever i en tid då vi fullkomligt dränks i tilltal och tillrop om att göra än det ena än det andra. Se hit! Kom med här! Fattar du inte att det är så´n här du ska vara och det här du ska rösta på? Till den mångfald vi hyllar hör en nästan outhärdlig kör av tillrop som många gånger bara handlar om att nå´n annan vill vinna något på att få oss med. 

 Hur vi nu än förstår vår tid, så gäller att vi behöver vårda öppenheten för det vi möter, ibland för att förstå vad det är vi ska säga nej till”.

Ibland kan jag fundera över vad mitt predikande verkligen sätter för spår. Är det nå´n poäng med att jag håller på? Betyder det något för någon? Det vore väl märkligt om jag inte funderade alls över detta. Är det rimligt att tro att det jag har att säga kan bidra till att någon gör nya val? I bästa fall, tänker jag, bidrar min predikan till att hjälpa en annan med att formulera skäl för en hållning som vi redan delar. Kanske gott så. Jag tänker att vi också har anledning att värna det möte som en gudstjänst utgör för att just få tid att fundera över hur vi ska förhålla oss till det som är vår tid. Det är i alla fal min ambition att varje gudstjänst ska få utgöra ett möte mellan en bibeltext, vår tid och vår tids utmaningar och så mitt eget liv. Det händer mycket spännande i det mötet och vi har anledning att vårda öppenheten inför just det.

En människa behöver vårda sin öppenhet för det som möter”.

 

 

 


Mitt tal på Nationaldagsfirandet i Eskilstuna 2013

06 juni 2013

Mer än en gång har jag funderat över hur uttryck som ”bra karl reder sig själv” och ”ensam är stark” kommit till. Hur tänkte den som i nå´n form av hybris formulerade det där en dag? Vad är det som gör att vi kan höra den här typen av uttryck också i vår tid, och hur blir det om uttryck som ”Vem bryr sig?” får stå där oemotsagt? Hur bli det då och hur vill vi ha det?

Svenska flagganDet är verkligen inte så att vårt land eller vår stad växer sig stark av värderingar som präglas av uttryck som ”bra karl reder sig själv” eller ”att ensam är stark”. Vårt samhälle byggs upp av att vi är många som står upp för gemensamma utgångspunkter och menar att det som skapar mening i det gemensamma bidrar till att skapa mening för den enskilda medborgaren.

Jag har fäst mig vid det afrikanska uttrycket ”ubuntu” – det som säger att ”I am what I am because of who we all are”.  Jag är den jag är just därför att jag finns i ett sammanhang av andra.  När vi tänker så kan ingen säga till en annan att jag behöver dig inte. Sanningen är att jag behöver dig för att vara jag och du behöver mig för att vara du. Det är ju detta som är att bry sig. Att en annans liv hör samman med mitt liv. Detta till synes så enkla och självklara.

Jag tänker att ett Nationaldagsfirande som detta, just är till för att betona styrkan i att vi hör samman och i grunden är beroende av varandra. En nation är mer än en samling individer och det är detta ”mer” som är utgångspunkten för vårt Nationaldagsfirande.

Ska vi i någon mån kunna klara det som är vår tids stora och alldeles avgörande frågor, så bygger det på att vi tar till oss innehållet i uttrycket att ”I am what I am because of who we all are”. Då är det inte möjligt att hävda min rätt oavsett hur det blir för en annan.

När jag besökt Israel och Palestina har jag flera gånger mött människor som talar om att antingen väljer vi att leva tillsammans eller så kommer vi att dö tillsammans. Det är inte möjligt att skapa en typ av dröm om framtiden där inte också den andre finns med. Detta gäller inte bara i denna utsatta del av världen, utan det gäller för oss alla. Så sammanlänkade är vi med varandra att det som gäller för en också gäller som en verklighet för en annan. Fred är inte bara frånvaro av krig utan i hög grad en fråga om rimliga förhållanden för alla.

Jag står här bl.a. i egenskap av att vara kommunsamordnare för Världens Barn-kampanjen i Eskilstuna. Det är inte utan stolthet jag konstaterar att Eskilstuna sju år i rad utsetts till den mest generösa storstadskommunen i landet. Jag hoppas att du kan dela den stoltheten med mig. De sista sju åren har vi tillsammans – just tillsammans – samlat in över nio miljoner kronor. Detta har varit möjligt därför att vi lyckats skapa den kanske bredaste plattformen för samarbete i Eskilstuna kommun. Målet att göra skillnad för världens barn har fört oss samman.

Utgångspunkten för Världens Barn-kampanjen är att för många barn fortfarande saknar alldeles för mycket. Det handlar om sjuk- och hälsovård, skola, vatten och ett hem att bo i. Det handlar om fred och frihet – allt det som är en självklarhet för dom flesta av oss i vår del av världen. Nästan alltid – för att inte säga just alltid – är det barnen som drabbas allra mest i krig och katastrofer. Barnen har inte valt fattigdomen. Barnen har inte valt krigen. Ändå är det barnen som drabbas allra värst och miljoner av världens barn förvägras sin barndom.

Vi är många som förstått att ska en förändring kunna ske för världens barn, så bygger det på att vi är många som bryr oss. Även om vi inte kan lösa det för alla, får det inte hindra oss att göra det vi kan.

Det vi gör för världens barn hoppas jag ska få vara en inspiration när det gäller att sätta barnen i centrum i vår egen kommun. Ska vår kommun bli en bra kommun att leva i, så förutsätter det att vi tar vår utgångspunkt i hur det blir för barnen. Med ord från gruppen Hansson de Wolfe United – någon gång från början av 1980-talet:

”Jag säger ingenting om krig och fred
heller inget om att tiden är ur led
heller inget om en sårad jord
men hjärtat slår i varje ord

när jag säger dig
min värld är fattig och min dag är död
när barnasinnet har berövats på sin glöd
då har ondskan nått sitt mål till slut
då har all kärlek sinat ut.


Jag säger ingenting om evighet
men livet strömmar i en kontinuitet
från förgånget in i framtiden
så jag frågar dig min vän
Var kommer barnen in?

Jag säger ingenting om krig och fred
heller inget om att tiden är ur led
jag säger inget om en sårad jord
men hjärtat slår i varje ord
var kommer barnen in.
Var kommer barnen in?”

Min självklara utgångspunkt – och jag hoppas att du delar den med mig – det är att när vi gör det som är bäst för barnen, då blir det som bäst för oss alla. Detta gäller för hur vi ordnar det i våra nära sammanhang, det gäller för vår egen kommun och det gäller för hur vi prioriterar nationellt och – och en fråga: varför är det så att riksdagen ännu inte kunnat ena sig om att ta in FN:s Barnkonvention i svensk lag? Vad är det som är så svårt? Varför kan andra länder, men inte Sverige? Till världens alla ledare säger vi när vi möts kring det som är viktigt för vår nation– ha barnens bästa för era ögon! Frågan om var barnen kommer in i vårt sätt att tänka och prioritera måste få ett tydligt svar.

I en av Bibelns berättelser tar Jesus fram ett barn och ställer det framför de vuxna som stridit om vem av dom som var störst, och så säger han, att om dom inte blir som det där barnet, så är dom förlorade.

Jag skulle vilja att du går från det här Nationaldagsfirandet med en känsla av att vad som helst är möjligt om vi gemensamt bestämmer oss för det. Att det är när vi bryr oss om det som går utöver mig själv och mitt eget som vi har förutsättningar att uträtta stordåd. Vi har bevisat det i vår insamling till världens barn. Låt oss ta det till oss och låt det få prägla bilden av Eskilstuna. Det är visst så att vi kan! Vi både vill och kan.