Nora Karlssons ”tänkeri” om livet på ett äldreboende

AdamsonsDet är sällan det tagit mig ett år att läsa en bok, men så blev det. Boken är Gerda Anttis ”Adamsons”. En riktigt bra och finurlig bok.

Nora Karlsson – bokens huvudperson och berättare – bor på Gullvivans äldreboende, därtill övertalad av barnen ”för det är mera praktiskt. Nora är en uppfriskande skarpsynt kvinna som nagelfar både sitt eget handlande under ett långt liv och allt elände som hänt och fortfarande händer i världen utanför Gullvivan. Inga snälla tankar alltid men mycket roande. Hennes ”tänkeri”, som hon kallar det, är det inget fel på.

Nora berättar om livet på Gullvivan, och hon har tid – all tid i världen – att tänka och finna ord för det hon tänker. Det är en typ av inifrån reportage. För vem kan bättre berätta om hur det är på ett äldreboende än en för vilket detta är livet. Nora Karlsson berättar om hur det är när barnen kommer på besök och hur de menar att nu är mamma trött så nu ska de gå, när det i själva verket är de själva tröttnat på att vara kvar där med mamma på äldreboendet. Hon berättar om hur korridorerna fylls upp va möbler som godhjärtat skänkts till hemmet, men som i själva verket ingen annan vill ha. Detsamma gäller tavlorna på väggarna – tavlor som ingen annan ville ha. Nora berättar om hur det är att bli gammal. Om livet som avsidestagen. Gerda Antti

Boken är på ett sätt svårläst. Långa, långa meningar som just gör den svårläst. Jag tror detta är skälet till att ja en gång la boken ifrån mig. Det är ändå en märklig bok med Noras ”tänkeri”. En bok som på ett annorlunda sätt borde  läsas av alla som jobbar på ett äldreboende, har anhöriga där eller på annat sätt bryr sig om det som händer där. Den borde läsas av blivande präster och pastorer som en typ av reflektion om vad man säger och gör i mötet med de boende. Det Nora tänker om det som sägs och görs i de andakter som de boende bestås med, är inte bara en smickrande läsning.

Debatten i dessa Almedalstider handlar bl.a. om vem som ska driva exv. ett äldreboende. Gerda Anttis bok bidrar till en debatt om vad det är för en typ av liv vi bidrar till att skapa på våra äldreboenden. Hur blir det när verksamheten är så slimmad att personalen springer runt som ”skållade råttor”? Vad är det för ett liv som skapas då ingen riktigt hinner med? Då ingen tycks ha tid för ett samtal. Nora säger i ett sammanhang att ”nånting dör ini oss om vi inte pratar”. Om vi då inte menar att det är väl använd tid för en personal at sitta ner och prata, vad är då allt det andra värt. Bidrar det då inte till att bli ren förvaring? Jag tänker att Gerda Anttis bok kan få bidra till en diskussion om livet på ett äldreboende.

Låt mig få citera några avsnitt för att ge ett prov på Noras ”tänkeri”:

”Kärlek är som vatten, man har det, men ibland, man har det inte, och utan vatten, det vet alla, lever ingenting”

Nora Karlsson tänker mycket om handens betydelse.: ”Visst är tanken jätteviktig, men jag säger att var gjorde tanken utan händer? En hjärna utan händer, den hjärnan står sig slätt. För händerna de gör och visar det som hjärnan tänker. Så när man hör att någon säger till exempel att de brinner för en sak då ska man genast se på vad de gör med sina händer….Jag måste säga att nog var ändå Skaparn på sin höjdpunkt när han hitta på detta första team, det heter så idag, detta team av hand och tanke”.

”Nuet har sin fot i dået och näsan sträcker nuet mot imorgon”

Nora tänker om målet att allt ska vara så trevligt. ”Lustigheter, ytligheter, jag kan bli såt trött på allting trevligt, ingenting som är personligt, inget allvar om det som händer här…Livet är för dyrt för pladder, sluta trötta mig med sånt”.

Så skriver Gerda ntti om själen – om söndagssjälen som ligger kvar i kyrkan, moskén eller i synagogan – ingenting att ha i veckans dagar. ”Jag hör på andakten på morron där är mycket själ föralldel, sockrad, smörad med musik, fint och högstämt ska det vara, lite gulligt nästan, gulligt går alltid hem, präst med röst som låg vi alla inför döden, tröstar rart med huvudet så snällt på sned. Men den sortens själ den hugger inte i med båda händerna som livet ofta kräver av en”.

”Nej, inte finns det tid i livet till att stanna upp och tänka efter lite, lite tid, som en parkeringsficka invid vägen där man stannar tuill, kollar om man har kört rätt”.

Läs boken! Om det så än skulle ta ett helt år. En god bok för eget ”tänkeri”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: