”Samtiden måste bjudas upp till dans”

30 augusti 2013

dagen_logoGillar Carl-Henrik Jaktlunds debattinlägg i dagens Dagen. Utgångspunkten är ett bibelstudium som pastorn i Filadelfiakyrkan i Stockholm – Niklas Piensoho –  höll i samband med Pingströrelsens storsamling i Nyhem i juni. Jaktlund beskriver det som en ”snackis inom frikyrkligheten”. Måste erkänna att så inne i frikyrkligheten är jag tydligen inte, för detta har i huvudsak gått mig förbi. Nu tycks dock den debatten mer ha handlat om det Piensoho i förbifarten ha sagt om homosexualitet. Det som handlade om kyrkans och trons förhållande till samtiden krympte till en fråga om homosexualitet. Bara detta säger ju en del om både det ena och det andra. Lite förutsägbart. Som om mångas bild av frikyrklighet bara blir än mer bekräftad. Som om vi inget annat har att säga. Hmmm!

Jaktlund gör ett viktigt försök att ta debatten åt ett annat håll. Jag gillar det! Jag ser just frågan om vi förhåller oss till vår samtid som en nyckelfråga. Det får inte bli så att samtiden blir som en parentes där vi som kristna mer än upptagna av det som varit liksom det som ligger i framtiden. Att vi har lättare att sätta ord på det som hör historien till liksom hänge oss åt hur det kan komma att bli i en framtid. Jag tänker att tron mer än historia och framtid handlar om nutid.

”Det var detta Niklas Piensoho valde att ge sig i kast med på Nyhemsveckan. Han hävdade att svensk frikyrklighet väldigt mycket levt i och identifierat sig med Moseböckernas exodusberättelse om uttåg, gudsfolket och avståndsmarkerande. En viktig och riktig berättelse förr men sämre fungerande som målbild numera, menade Piensoho och föreslog en ”teologisk tyngdpunktsförskjutning” över till historien om Abraham som kom från marginalen men fick vara till stor betydelse för folket i och med att han kom med och levde i Guds välsignelse”. 

Martin Luther KingFrågan är ju vad vi har att säga om det som rör sig i vår tid? Känner mig närmast upprymd efter att i onsdags kväll ha sett sändningen från minnesceremonin i Washington – 50 år efter Martin Luther Kings avgörande tal om alla människoras lika värde och rättigheter. Fantastiskt att höra Martin Luther Kings storasyster och hans dotter berätta om vad det Martin Luther King stod upp för kom att påverka såväl familj som det dåtida amerikanska samhället. Han tog sig an det som rörde vid det amerikanska samhällets grundvärderingar. Han backade inte undan utan talade ut sin dröm. Han förväntade sig att bli hörd. Han talade klarspråk. Satte ord på det som var den tidens allra mest avgörande frågor. Vem av oss är det som inte får ”gåshud” av att höra honom – ”I have a Dream…”. Att höra hur hans röst vibrerar i en blandning av upprördhet och målmedvetenhet. Jag tänker att vi i  vår tid behöver ta intryck av en man som Martin Luther King. Det är inte så att det var värre förr eller enklare att då se vari de avgörande frågorna består, jämfört med vår tid.  Vår tid har också frågor i vilka vi skulle behöva stå upp som Martin Luther King en gång gjorde.

Vi skulle behöva bjuda upp vår samtid och vår samtids ansvariga och samtida  till samtal om hur vi använder våra gemensamma resurser. Hur ser exempelvis dom värderingar ut som hävdar att det är en mer prioriterad uppgift att öka på våra förutsättningar till en privat konsumtion än se till att vi får till mer resurser i exv. skola, vård och omsorg? Hur kan det vara så att vi tänker konsumtion före ett värdigt liv för dom som allra bäst behöver det? Hur kan det var så?

Hur kan vi stå ut med att EU stängt sina gränser för flyktingar från Syrien samtidigt som vi står vid sidan av och i huvudsak låter det som sker ske? Som om vi glömt vad barmhärtighet betyder i vår tid.

Det är alldeles uppenbart att vår samtid måste bjudas upp till dans! Vi behöver bli tydligare på vad vi säger ”ja” till och det faktiskt är vi säger ”nej” till. Vi måste våga. Vi måste, precis som det Martin Luther King hade att säga till sin samtid – gå samman för att förstå vilken kraft som ligger i att vi gör gemensam sak i ett antal för vår tid avgörande frågor. Jag tänker att det i sig är ett sätt att bjuda individualismen motstånd. Vi måste komma dithän att vi mer pratar om oss och vårt än om mig och mitt.

Så slutar Jaktlund sin inlaga: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka/änkling”, påstås Goethe ha sagt för länge sedan. Det är sant och värt att ha med sig. Och samtidigt, den som inte i alla fall bjuder upp samtiden till dans kommer att få finna sig i att sitta bredvid utan nära och goda relationer med omgivningen”.

Sant. Den som väljer att sitta vid sidan av blir just sittande bredvid. Så må vi ropa hur högt som helst. Vara hur upprörda som helst över det som pågår. Det är ändå dom som valt att ge sig in i spelet på plan som bidrar till hur det blir. Där vill i alla fall jag vara med. Inte för att det alla gånger är så bekvämt, men jag kan inte se vad alternativet skulle vara. Jag vill inte bara låta mig fascineras av en man som Marin Luther King, jag vill också ta intryck av vad han gjorde och stod upp för.

 


Detta är inte modigt!

12 augusti 2013

Den här texten har jag sett ”valsa runt” på Facebook:

textVar kommer en så´n här text ifrån? Vem är det som har intresse av att sprida den här typen av texter? Är det någon som vet? Ynkligt!

Har funderat över hur jag ska förhålla mig till texten. Ett alternativ är att helt ignorera den. Ett annat att argumentera emot. Jag väljer att argumentera emot. Varför ska en text som den här få delas på Facebook och människor känna det som att man är modig när man delar den och uppmanar fler att läsa den.  Gör jag någon ledsen som lagt upp den på sin Facebooksida? Jag tänker att har man lagt ut den på sin sida så måste det vara OK att säga att detta är inte OK! Vi är många som tänker på ett helt annat sätt och vi står för det. Den diskussionen måste vi klara av att ta. Tänker vi olika om detta så låt oss resonera om hur vi tänker! Låt åsikterna få brytas mot varandra. Det är definitivt inte farligt.

Detta är en typ av försåtlig politisk propaganda. Kan inte komma ifrån att detta liknar det Sverigedemokraterna  ständigt återkomer till. Varför ska vi låta pengar gå iväg till bistånd när vi har så stora egna behov. Tänket bygger på att vi inte har råd att klara båda dessa utmaningar. Som att vi är så utfattiga i Sverige – ett av världens allra rikast länder – att vi måste välja. Det som gör hela resonemanget så stötande är att den politik regeringen fört i flera år går ut på att berika oss alla genom att låta många miljarder av statens resurser gå ner i våra privata fickor. Och så säger vi att vi inte har råd! Vi bygger om och vi bygger till! Vi byter bil och vi gör långa resor. Vi bygger upp privata pensionstillgångar. Så spelar vi ut sociala behov i vårt eget land mot behov i andra länder. Detta är inte seriöst och det är definitivt inte särskilt modigt att sprida en text som denna.

Detta är vad kristen tro i grunden handlar om. Att vara barmhärtig. Att dela med sig. Att låta en annan och en annans liv bli en del av mitt liv. Det var ju så Jesus gjorde. Såg det andra inte såg. Gjorde den barmhärtige samariern till ett föredöme. Han som tog av sina egna pengar och såg till att den slagne mannen fick vård. Detta har jag predikast om och detta kommer jag att fortsätta säga och inser att jag behöver vara än mer engagerad i detta.

Jag tänker om min tro i termer av solidaritet med människor såväl i vårt eget land som i andra länder. Jag tänker inte om detta som så särskilt modigt, men jag måste få stå upp för ett sådant sätt att tänka, och jag tror att vi behöver vara många som gör det. Vore det möjligt så avstår jag gärna från det femte jobbskatteavdrag som tydligen är på gång. Jag behöver inte mer för att konsumera mera. Jag har tillräckligt och jag tror att vi alla har tillräckligt. Använd det utrymme som regeringen tydligen anser finns till att förändra situationen för de som behöver det i vårt land liksom i andra länder. Vi har råd till det!


Varför är det så tyst? Har vi inget att säga?

09 augusti 2013

nod1Fyra gånger om året hamnar tidningen NOD på mitt bord. Ett forum för tro, kultur och samhälle. Kring varje nummer skulle man kunna bjuda in till ett helgseminarium med spännande samtal. Spänstiga och utmanande texter. Den här tidningen borde varje församlingsstyrelse och pastorskollega ha tillgång till. Som ett sätt att just låta sig utmanas till allvarsamma och avgörande samtal.

Årets nr. 2 handlar om den tystnad som vilar runt kyrkor och församlingar liksom enskilda kristna. Var gör den kristna rösten sig hörd? Var finns vi i det vi ibland talar om som det offentliga rummet? Hur tänker vi om torget som en plats för samtal där också vi som kristna lägger oss i? Hur kommer det sig att vi tar så liten plats i detta offentliga sammanhang. Detta är åtminstone NOD:s utgångspunkt – och jag är beredd att hålla med. Vågar vi inte eller vet vi inte riktigt vad vi ska säga? Tror vi inte att någon vill lyssna eller samtala med oss?  Ja, hur ska vi tänka?

Tidigare rektorn på Örebro missionsskola, läkare och forskare – Pekka Mellergård –  skriver den inledande artikeln och jag har strukit under i den artikeln så nästan allt är understruket. Mellergård resonerar just kring varför det är så få som gör ett försök att lägga sig i. ”En intressant fråga är om kristna människor i det här landet mer eller mindre omedvetet har tagit över och internaliserat majoritetskulturens syn på religion som något förlegat och för en upplyst människa mer eller mindre skamligt?” Frågan Mellegård ställer är ju den om vi blivit så ett med vår tid och vår tids värderingar att det vi säger ”bara” blir more of the same. Att det vi har att säga inte bidrar till att vidga eller fördjupa det offentliga samtalet. Jag vill egentligen inte tro att det är så. Eller är det så att vi inte är beredda att ge en uppgift som denna så särskilt mycket tid och uppmärksamhet. Om inte heller vi följer det samtal som pågår, så är vi ju s.a.s. inte med på plan. Vi finns inte där samtalet förs – och menar kanske att vi inte har tid. Jag har mött det kring mitt eget bloggskrivande. Människor som sagt att man inte menar sig hinna med och läsa.

Mellergår själv funderar så här: ”En anledning till att kristna röster inte hörs särskilt mycket kan smärtsamt nog vara att man inte har så mycket att säga. Kanske att tron blivit en privatsak som varken den enskilde troende individen eller den kollektiva kyrkan tycker har någon större relevans för vad som pågår i det omgivande samhället…Man kan fråga sig var kyrkans egna viktiga samtal egentligen förs?…Ett sammanhang som inte längre tror tillräckligt på sin egen relevans utöver att serva med ‘personlig frid och inre tillfredställelse’ och religiöst färgad underhållning har ingen större anledning att anstränga sig för att hitta vägar att uttrycka sin övertygelse utanför den egna subkulturen”. Så ställer Mellergård frågan: ”Tänk om det svenska samhället går miste om värdefulla bidrag på grund av kyrkans tystnad?”

Nog finns i detta mycket att fundera vidare över. Jag tror att en nyckelfråga är just den om hur vi i våra egna sammanhang samtalar om det som är viktigt i livet? Jag vet inte om jag gör det för lätt för mig när jag hävdar att vi aldrig riktigt tar oss tid för dessa samtal. Allt ska gå så fort! Inget får ta tid. Jag saknar intresset för den här typen av samtal. Tänker jag rätt, så är det naturligtvis inte särskilt överraskande att vi inte hörs utåt, när det inte låter så särskilt mycket ens i våra egna sammanhang. Hur ofta diskuterar vi i kyrkan om det som är ”världens” stora frågor? Det vi läser om och hör om. När funderar vi över vad tron har att säga till det vi läser och hör om?  Varför är det så få som drar igång ett samtal om detta? Varför är det så tyst – precis så som Pekka Mellergård beskriver det. Varför? Om vi inte vet vad vi ska säga när vi möts i kyrkan, och där har fått öva på att formulera våra tankar, så blir det naturligtvis inte mycket sagt när vi rör oss i det som är den spridda församlingen – ute på arbetsplatser, bland vänner, i skolan och var det nu kan vara. Är det så att vi inte ens tycker det är viktigt att göra vår röst hörd?  Eller är vi så dåligt skolade i att klara av att vi tänker och tycker olika att vi håller tyst? Konflikträdda?

Nog måste vi ha något att säga i det som skapa rubriker i exv. media. Eller Bibelns texter som utmanar oss kring än det ena än det andra.

Tidningen NOD kan beställas från Örebro Missionsskola tel.019-30 77 650. Fyra nummer för 265:- – Värt varenda krona! Redaktionen består av Pekka Mellergård, Lars Johansson, Göran Sahlberg och Magnus Nordqvist.


”Var realistisk, begär det omöjliga!”

08 augusti 2013

Jag gillar HC Andersens saga om kejsaren som beställde nya kläder men som blev blåst av skräddare och andra som mest lät sig berikas på kungens bekostnad. Kejsaren spelade med i ett spel som också han insåg var galet, men inte ens han ville vara den som avslöjade bluffen. Så gick han naken i en procession för att visa upp sina nya kläder. Det hela fick ett tvärt slut när barnet rent ut sa som det var att kungen var naken.

_lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-vardeJag har funderat över HC Andersens saga när jag i sommar läst Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar” – om pengars och människors värde, Wahlström & Widstrands förslag. I ”Lyckliga i alla sina dagar” för Nina Björk en diskussion kring de senaste årens politiska och ekonomiska utveckling i Sverige. Det handlar om pengar. Och det handlar om människor. Vilka är deras värden? Vilka deras värderingar? Och vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst?

Det är som om Nina Björk med sin bok säger sanningen om hur vår tid kommit att bli – då det som är viktigt mäts i pengar och jag och mitt är viktigare än du och vi. Nina Björk gör det tydligt att det inte är så att det som präglar vår tid egentligen bidrar till att lösa det som är vår tids stora problem och utmaningar. Det snarast bidrar till att än mer underminera hela vårt samhälle.

Nina Björk skriver bl.a. så här: ”Så här är läget: luftföroreningarna ökar, dricksvattnet förorenas, regnskogar förstörs, den biologiska mångfalden minsklar, tusentals arter utrotas, jordens resurser utarmas, sopberg och kärnavfall ökar, de kemikaliska tillsatserna i maten ökar liksom gifterna vi lagrar i våra kroppar, grödor genmanipuleras, världen blir varnare och polarisen smälter. Borde vi inte fråga oss: Vad fan ska vi göra? Borde vi inte förskräckas, inse att någonting är fundamentalt fel i vårt sätt att leva? Borde vi inte ställa oss  värdigt öppna för grundläggandfe systemförändringar?” Så fortsätter hon: ”Slutsats: Systemet är ohållbart. Vi behöver ett annat. vi behöver förändring. Ja, gud vad vi behöver förändring. som slagordet på gatorna i Paris våren -68 löd: Var realistisk, begär det omöjliga!”

Nina Björk för ett resonemang om hur ekonomism, kapitalism och konsumism för oss mot ruinens brant. Hur smart är det att närmast hetsa oss till att konsumera mera för att få ”hjulen” att snurra. Ur det system som håller på att bli vår död ska vi krama mer i nå´n tro på att det ska rädda oss. Hur smarta är vi? Vi måste hitta et annat sätt att tänka som också handlar om att mer tänka i gemensamma termer än i individualistiska. Vi behöver också i detta tänka på ett annorlunda sätt. I mitt tal på nationaldagen nämnde jag om det afrikanska uttrycket ubuntu som säger att ”I am what I am because of who we all are”.  Jag är den jag är just därför att jag finns i ett sammanhang av andra.  Sanningen är att jag behöver dig för att vara jag och du behöver mig för att vara du. Jag får lov att underordna mig det som blir bäst för oss alla. Jag kan inte i alla lägen hävda att mina val bara är mina.

Utmaningen i det Nina Björk skriver är att hålla fast vi sin utopi om en annan tingens ordning. En utopi som just tar sin utgångspunkt i att vårda det gemensamma. Att inte låta sig manipuleras av alla dom som tjänar på ett system som det vi nu har. Som egentligen inte bryr sig om hur det blir, bara ”jag” tjänar på det nu. Vi har inte råd med ett tänk som det. Det är alldels uppenbart.

Nina Björk avslutar boken med följande: ”Så du, tro dem inte. Tro den inte när de kommer med sina skyltar ‘omöjligt’. Tro dem inte när de säger att historien har tagit slut och allt vi kan hoppas på är mer av detsamma. Mer av detsamma – mer av varor, vinter, mer av mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det? Du vet när någonting saknas. Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många”.Nina Björk

Läs boken och låt oss gemensamt samtala oss vidare! Nog behöver vi en annan tingens ordning och vi har ett gemensamt ansvar för hur det blir! Till att börja med så ropar vi med barnet att kejsaren är ju naken! Se så det ser ut! Ska det vara på det sättet? Vill vi att det ska vara så?