Varför är det så tyst? Har vi inget att säga?

nod1Fyra gånger om året hamnar tidningen NOD på mitt bord. Ett forum för tro, kultur och samhälle. Kring varje nummer skulle man kunna bjuda in till ett helgseminarium med spännande samtal. Spänstiga och utmanande texter. Den här tidningen borde varje församlingsstyrelse och pastorskollega ha tillgång till. Som ett sätt att just låta sig utmanas till allvarsamma och avgörande samtal.

Årets nr. 2 handlar om den tystnad som vilar runt kyrkor och församlingar liksom enskilda kristna. Var gör den kristna rösten sig hörd? Var finns vi i det vi ibland talar om som det offentliga rummet? Hur tänker vi om torget som en plats för samtal där också vi som kristna lägger oss i? Hur kommer det sig att vi tar så liten plats i detta offentliga sammanhang. Detta är åtminstone NOD:s utgångspunkt – och jag är beredd att hålla med. Vågar vi inte eller vet vi inte riktigt vad vi ska säga? Tror vi inte att någon vill lyssna eller samtala med oss?  Ja, hur ska vi tänka?

Tidigare rektorn på Örebro missionsskola, läkare och forskare – Pekka Mellergård –  skriver den inledande artikeln och jag har strukit under i den artikeln så nästan allt är understruket. Mellergård resonerar just kring varför det är så få som gör ett försök att lägga sig i. ”En intressant fråga är om kristna människor i det här landet mer eller mindre omedvetet har tagit över och internaliserat majoritetskulturens syn på religion som något förlegat och för en upplyst människa mer eller mindre skamligt?” Frågan Mellegård ställer är ju den om vi blivit så ett med vår tid och vår tids värderingar att det vi säger ”bara” blir more of the same. Att det vi har att säga inte bidrar till att vidga eller fördjupa det offentliga samtalet. Jag vill egentligen inte tro att det är så. Eller är det så att vi inte är beredda att ge en uppgift som denna så särskilt mycket tid och uppmärksamhet. Om inte heller vi följer det samtal som pågår, så är vi ju s.a.s. inte med på plan. Vi finns inte där samtalet förs – och menar kanske att vi inte har tid. Jag har mött det kring mitt eget bloggskrivande. Människor som sagt att man inte menar sig hinna med och läsa.

Mellergår själv funderar så här: ”En anledning till att kristna röster inte hörs särskilt mycket kan smärtsamt nog vara att man inte har så mycket att säga. Kanske att tron blivit en privatsak som varken den enskilde troende individen eller den kollektiva kyrkan tycker har någon större relevans för vad som pågår i det omgivande samhället…Man kan fråga sig var kyrkans egna viktiga samtal egentligen förs?…Ett sammanhang som inte längre tror tillräckligt på sin egen relevans utöver att serva med ‘personlig frid och inre tillfredställelse’ och religiöst färgad underhållning har ingen större anledning att anstränga sig för att hitta vägar att uttrycka sin övertygelse utanför den egna subkulturen”. Så ställer Mellergård frågan: ”Tänk om det svenska samhället går miste om värdefulla bidrag på grund av kyrkans tystnad?”

Nog finns i detta mycket att fundera vidare över. Jag tror att en nyckelfråga är just den om hur vi i våra egna sammanhang samtalar om det som är viktigt i livet? Jag vet inte om jag gör det för lätt för mig när jag hävdar att vi aldrig riktigt tar oss tid för dessa samtal. Allt ska gå så fort! Inget får ta tid. Jag saknar intresset för den här typen av samtal. Tänker jag rätt, så är det naturligtvis inte särskilt överraskande att vi inte hörs utåt, när det inte låter så särskilt mycket ens i våra egna sammanhang. Hur ofta diskuterar vi i kyrkan om det som är ”världens” stora frågor? Det vi läser om och hör om. När funderar vi över vad tron har att säga till det vi läser och hör om?  Varför är det så få som drar igång ett samtal om detta? Varför är det så tyst – precis så som Pekka Mellergård beskriver det. Varför? Om vi inte vet vad vi ska säga när vi möts i kyrkan, och där har fått öva på att formulera våra tankar, så blir det naturligtvis inte mycket sagt när vi rör oss i det som är den spridda församlingen – ute på arbetsplatser, bland vänner, i skolan och var det nu kan vara. Är det så att vi inte ens tycker det är viktigt att göra vår röst hörd?  Eller är vi så dåligt skolade i att klara av att vi tänker och tycker olika att vi håller tyst? Konflikträdda?

Nog måste vi ha något att säga i det som skapa rubriker i exv. media. Eller Bibelns texter som utmanar oss kring än det ena än det andra.

Tidningen NOD kan beställas från Örebro Missionsskola tel.019-30 77 650. Fyra nummer för 265:- – Värt varenda krona! Redaktionen består av Pekka Mellergård, Lars Johansson, Göran Sahlberg och Magnus Nordqvist.

Annonser

2 Responses to Varför är det så tyst? Har vi inget att säga?

  1. Åke Nordqvist skriver:

    Jag håller med. En tidning som utmanar och fördjupar kring aktuella fenomen. En korrigering bara från en stolt fader. Magnus heter inte Nordangård i efternamn, utan Nordqvist.

  2. Claes-Göran Ydrefors skriver:

    Åke! Har rättat detta. Det är klart det ska vara rätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: