”Samtiden måste bjudas upp till dans”

dagen_logoGillar Carl-Henrik Jaktlunds debattinlägg i dagens Dagen. Utgångspunkten är ett bibelstudium som pastorn i Filadelfiakyrkan i Stockholm – Niklas Piensoho –  höll i samband med Pingströrelsens storsamling i Nyhem i juni. Jaktlund beskriver det som en ”snackis inom frikyrkligheten”. Måste erkänna att så inne i frikyrkligheten är jag tydligen inte, för detta har i huvudsak gått mig förbi. Nu tycks dock den debatten mer ha handlat om det Piensoho i förbifarten ha sagt om homosexualitet. Det som handlade om kyrkans och trons förhållande till samtiden krympte till en fråga om homosexualitet. Bara detta säger ju en del om både det ena och det andra. Lite förutsägbart. Som om mångas bild av frikyrklighet bara blir än mer bekräftad. Som om vi inget annat har att säga. Hmmm!

Jaktlund gör ett viktigt försök att ta debatten åt ett annat håll. Jag gillar det! Jag ser just frågan om vi förhåller oss till vår samtid som en nyckelfråga. Det får inte bli så att samtiden blir som en parentes där vi som kristna mer än upptagna av det som varit liksom det som ligger i framtiden. Att vi har lättare att sätta ord på det som hör historien till liksom hänge oss åt hur det kan komma att bli i en framtid. Jag tänker att tron mer än historia och framtid handlar om nutid.

”Det var detta Niklas Piensoho valde att ge sig i kast med på Nyhemsveckan. Han hävdade att svensk frikyrklighet väldigt mycket levt i och identifierat sig med Moseböckernas exodusberättelse om uttåg, gudsfolket och avståndsmarkerande. En viktig och riktig berättelse förr men sämre fungerande som målbild numera, menade Piensoho och föreslog en ”teologisk tyngdpunktsförskjutning” över till historien om Abraham som kom från marginalen men fick vara till stor betydelse för folket i och med att han kom med och levde i Guds välsignelse”. 

Martin Luther KingFrågan är ju vad vi har att säga om det som rör sig i vår tid? Känner mig närmast upprymd efter att i onsdags kväll ha sett sändningen från minnesceremonin i Washington – 50 år efter Martin Luther Kings avgörande tal om alla människoras lika värde och rättigheter. Fantastiskt att höra Martin Luther Kings storasyster och hans dotter berätta om vad det Martin Luther King stod upp för kom att påverka såväl familj som det dåtida amerikanska samhället. Han tog sig an det som rörde vid det amerikanska samhällets grundvärderingar. Han backade inte undan utan talade ut sin dröm. Han förväntade sig att bli hörd. Han talade klarspråk. Satte ord på det som var den tidens allra mest avgörande frågor. Vem av oss är det som inte får ”gåshud” av att höra honom – ”I have a Dream…”. Att höra hur hans röst vibrerar i en blandning av upprördhet och målmedvetenhet. Jag tänker att vi i  vår tid behöver ta intryck av en man som Martin Luther King. Det är inte så att det var värre förr eller enklare att då se vari de avgörande frågorna består, jämfört med vår tid.  Vår tid har också frågor i vilka vi skulle behöva stå upp som Martin Luther King en gång gjorde.

Vi skulle behöva bjuda upp vår samtid och vår samtids ansvariga och samtida  till samtal om hur vi använder våra gemensamma resurser. Hur ser exempelvis dom värderingar ut som hävdar att det är en mer prioriterad uppgift att öka på våra förutsättningar till en privat konsumtion än se till att vi får till mer resurser i exv. skola, vård och omsorg? Hur kan det vara så att vi tänker konsumtion före ett värdigt liv för dom som allra bäst behöver det? Hur kan det var så?

Hur kan vi stå ut med att EU stängt sina gränser för flyktingar från Syrien samtidigt som vi står vid sidan av och i huvudsak låter det som sker ske? Som om vi glömt vad barmhärtighet betyder i vår tid.

Det är alldeles uppenbart att vår samtid måste bjudas upp till dans! Vi behöver bli tydligare på vad vi säger ”ja” till och det faktiskt är vi säger ”nej” till. Vi måste våga. Vi måste, precis som det Martin Luther King hade att säga till sin samtid – gå samman för att förstå vilken kraft som ligger i att vi gör gemensam sak i ett antal för vår tid avgörande frågor. Jag tänker att det i sig är ett sätt att bjuda individualismen motstånd. Vi måste komma dithän att vi mer pratar om oss och vårt än om mig och mitt.

Så slutar Jaktlund sin inlaga: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snart änka/änkling”, påstås Goethe ha sagt för länge sedan. Det är sant och värt att ha med sig. Och samtidigt, den som inte i alla fall bjuder upp samtiden till dans kommer att få finna sig i att sitta bredvid utan nära och goda relationer med omgivningen”.

Sant. Den som väljer att sitta vid sidan av blir just sittande bredvid. Så må vi ropa hur högt som helst. Vara hur upprörda som helst över det som pågår. Det är ändå dom som valt att ge sig in i spelet på plan som bidrar till hur det blir. Där vill i alla fall jag vara med. Inte för att det alla gånger är så bekvämt, men jag kan inte se vad alternativet skulle vara. Jag vill inte bara låta mig fascineras av en man som Marin Luther King, jag vill också ta intryck av vad han gjorde och stod upp för.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: