Eskilstuna – the city of compassion

30 september 2013

Eskilstuna-KurirenLäser i Eskilstuna-Kuriren om att et nytt nätverk uppstått i Eskilstuna: ”Eskilstuna – the city of compassion”. Compassion Action Network International är ett nätverk som finns på många håll i världen sedan 2008. Städerna tävlar i lustfylld anda om vem som är världens mest medkännande stad. Vet inte om jag tycker att det går att tävla på det viset. Hur är man mest medkännande? Jag bara undrar.

När jag uttryckte mitt gillande i ett nätinlägg i anslutning till artikeln – utifrån vår insamling till världens barn – var det någon som snabbt var där och menade att vi i första hand ska ta hand om våra barn vi har nära inpå oss. I ett svar skriver jag: ”Kan inte se något meningsfullt i att ställa ett barn mot et annat barn – om det är så du tänker. Frågan om hur det blir för våra ”egna” barn handlar i alla fall inte om att vi inte saknar resurser. Frågan är ju hur vi – med bl.a. politiska beslut – väljer att prioritera våra resurser. Regeringen tycks ju mena att vi har så gott om pengar att mycket går tillbaka i våra egna fickor för att vi ska konsumera mera. Låt oss ta den debatten, men bl.a. inte ihop den med det behov som barn i andra delar av världen har”. Får se vart den debatten tar vägen? Undrar hur det kommer sig att den här typen av reaktioner dyker upp. Hur kommer det sig att en och annan menar att vi inte har råd att samla in pengar till världens barn, utan ska koncentrerar oss på barn vi har i vår närhet? Hur kommer det sig?

Det är bra om detta nybildader nätverk kan få bidra till att sätta fokus på den generositet som präglar eskilstunaborna. Vi ser det så tydligt i vår insamling till världens barn. Så mycket som händer. så många som vill vara med. Så många dörrar som öppnar sig. Så mycket pengar som strömmar in. Vi har all anledning att tro att vi i år når upp till vårt mål att samla in 1.6 miljoner kronor. Visst är detta uttryck för medkänsla – compassion.

VRLDEN~1I lördags hade Parken Zoo öppnat sina portar enkom för världens barn-kampanjen. De två hundra första som betalade sin entrébiljett på 50 kronor la den direkt i våra insamlingsbössor. Detta borde lugnt ha blivit 10 000 kronor. Handbollslaget GUIF fanns på plats med sin målvakt och skapade aktivitet på parkenområdet. För tio kronor fick man skjuta tre skott på denne isländske landslagsmålvakt. Gjorde man mål fick man en liten vit tiger som uppmuntran. Måna mål blev det…!

På onsdag kväll genomför Kommunala musikskolan den första av två konserter. Tillsammans hoppas vi samla in 100 000 kronor. På lördag samlar vi in pengar i samband med HK Eskils hemmamatch. Detsamma gäller för GUIF:s hemmamatch på söndag. Gillarden här sortens samarbete.

Så har vi nästa vecka – slutveckan – kvar med bl.a. galakonserten med den sjungande trion Carson, Malmqvist och Hansson. Vi hoppas på en fullsatt konserthall – lapp på luckan.

Jag tänker att vi gör en god insats genom att uppmuntra till detta givande. Vi mår bra av att dela med oss. En påminnelse om den solidaritet som måste till med dom  om har det sämre än vad vi har det. Tänker också att vi med vår insamling bidrar till att utmana människor att kliva ut på gator och torg för att stå upp för en så avgörande sak som att världens barn behöver vårt stöd. Bilden av en person med en insamlingsbössa för världens barn är bilden av compassion – medkänsla och generositet. Bilden av att vi är många som står upp för det självklara att stödja världens barn. Det är det bösta motargumentet mot den som tycker att pengarna inte räcker till mer än barnen på hemmaplan.

 

 

Annonser

Idrottens många ansikten – hur underbart som helst och ibland rent vidrigt.

23 september 2013

Har en minst tudelad inställning till sport och idrott – vad det nu är för skillnad mellan sport och idrott. Lite som Askungen i sagan när det kommer till balen på slottet:  ”Nåväl, vad är väl en bal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig…” ”…Och alldeles, alldeles …” . Förfärligt – t.o.m. rent vidrigt –  och underbart på en och samma gång.

Det finns en tjusning med idrotten som kan vara rent magisk. Hur spännande som helst. En stämning som är rent väckelsemöteslik. Så mycket känslor i luften så att det ibland gör det nästan kusligt. Framför allt är det handbollen jag har att referera till. En av dessa stora upplevelse var när mina söners klubb – och Anton var faktiskt med en stund – spelade SM-final för ungdomar i sporthallen. När hela Sveriges ungdomar i den åldersgruppen spelat sig igenom ett helt system av hur många matcher som helst, Så stod finalen mellan HK Eskil och GUIF – och detta till allt i Sporthallen i Eskilstuna. Sporthallen var så fullsatt som jag aldrig sett den. En närmast magisk stämning. Så kul att få ha varit med om detta likasom flera av GUIF:s matcher i några slutspel. Helt galet storslaget!

Problemet är att detta är den ena sidan av idrotten. Den publika och den idrotten själv nog skulle önska vore den enda publika sidan. Så är det all den skit som visar sig då man gläntar på dörren in till exempelvis ett omklädningsrum. Eller dom rubriker som skapas då det visar sig att en elitseriespelare hamnat i polisens fyllecell eller andra spelare som festat runt trots att viktiga matcher stod på programmet.

FolketI det nummer av tidningen FOLKET som kom i söndags berättar tidigare elitfotbollsspelaren Micke Danielson om fotbollens förnedringskultur. Det är ingen vacker berättelse. Det är helt avskyvärt. Hur kan detta få fortgå trots att det måste ha varit hur många ledare som helst som visste vad som hände. Och spelare själva som inte var direkt barn. Vad säger detta om de värderingar som sprider sig bland spelare – i det här fallet fotbollsspelare. Känslan – efter at ha läst intervjun – är att det tycks inte spela någon roll vilka policydokument en klubb än har när det gäller hur man vill att det ska vara. Det som händer i ett omklädningsrum tycks stå över sådana dokument. Eller att spelare i elitsammanhang inte förstår vilka offentliga personer man är, och inte fattar att oavsett om man är hur långt från planen som helst, så är man aldrig privat. Det man gör – bra som dåligt – kommer alltid att förknippas med en som elitspelare och den förebild man förväntas vara.

Micke  Danielson beskriver i intervjun om hur yngre spikare ”välkomnas” av äldre spelare med det ena mer avskyvärda efter det andra. Det handlar nästan alltid om ren förnedring. Med anspelningar på sex och fylla.  Intervjun illustrerar också det svåra med att säga ifrån. Risken med att bli utfryst när man har synpunkter på hur det går till. Att vara en i laget men ändå hamna utanför.

Till allt det Micke Danielson berättar om det som sker i laget hör det som sker på läktaren. Supportrar som tycks tappa allt vad sans och vett heter och mer verkar vara upptagana av att starta krig på läktaren är stödja sitt lag på planen.

Respekt till Micke Danielson för att han på det här uppriktiga sättet talat om vad han varit med om. Har också sagt det direkt till honom. Stor respekt. Har kommit att samverka med honom i det samarbete som GUIF och Världens Barn-kampanjen i Eskilstuna har och har lärt känna hans engagemang som sträcker sig långt utanför det som hör sporten till. Återigen: respekt!

Det Micke Danielson berättar om har bäring på hela föreningslivet. Detta att stå upp för de värderingar som gäller. Att se att mitt ledarskap hänger samman också med mitt privata jag. Det är som att detta blir än mer viktigt att säga i tider då sociala medier är det som gäller. Då inget längre tycks så privat än att det kan läggas ut på exv. Facebook. Det håller naturligtvis inte att stå för en sak då man exempelvis kränger på sig scoutskjortan och en annan när man menar sig vara privat och kan leva runt hur som helst. Respekt för ett ledarskap vinns inte minst i hur man är vid sidan av ”planen”.

Det är inte oviktigt hur mitt liv på ”planen” hänger ihop med mitt liv utanför ”planen”.


Har mitt med ditt att göra?

16 september 2013

Jag märker hur jag blir mer och mer upptagen av diskussionen om hur det som är mitt hör samman med det som är vårt gemensamma. Mycket av den politiska debatten skulle kunna ”kokas ner” till just den frågan. Var ska fokus ligga? Hur ska vi tänka? Hur blir det om vi allra mest tänker ”mitt” – så får det bli som det blir med det gemensamma? Hur blir det då?

Nina BjörkHar du fyra minuter över så vill jag att du klyssnar på Nina Björks inlägg i Gomorron världen i P1 i söndags. Du hittar det här.

På fyra minuter sammanfattar Nina Björk det jag tänker som vår tids allra mest avgörande fråga. Så typiskt att Expressen på dagens löpsedel skriver någon om att ”kolla in hur Borgs budget påverkar din ekonomi!” Så typiskt! Som om det helt avgörande är vad som händer med min  ekonomi. Mindre viktigt hur den budget som Borg & Co lägger påverkar vårt gemensamma. Nina Björk gör det här till len fråga om vår tillit till samhället att göra. En tillit som vi som privatpersoner inte kan köpa oss till.  Som enskild har jag små möjligheter att via min plånbok eller på annat sätt påverka tilliten till att ambulansen kommer när den ska eller att den som behöver vård på ett äldreboende får det, eller hur det blir i skolan eller…Nina Björks poäng är att det bara är när vi gemensam skapar resurser som vår tillit till samhället kan påverkas. Idéen med exempelvis jobbskatteavdragen är att vi ska få mer i plånboken för att via ökad konsumtion skapa ett bättre samhälle. Ökad konsumtion är själva mantrat för att skapa ett samhälle för oss att ha tillit till. Jag tänker att vi har anledning att tänka tvärtom! I stället för att närmast privatisera en del av statsbudgeten, så borde vi använda detta utrymme för att göra det som skapar en större tillit till gemensamma.

Utgångspunktgen är ju ett synsätt som handlar om att mig och mitt liv är en del av dig och ditt liv. Samma idé som den Henning Mankell i ett sammanhang formulerade det som att ”vill jag att mina barn ska få en bättre framtid måste jag också tänka att andra barn ska ha samma möjligheter. Annars blir det ingen framtid för någon av dem”.

Min utgångspunkt är inte i första hand politisk, som att det har med min tro och det Bibeln hävdar att göra – sammanfattat i orden: ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, Galaterbrevet 6:2. Det är detta som är livets utgångspunkt. Själva meningen med livet! Att egentligen vara mer upptagen av en annan än mitt eget. Frågan om hur det blir för mig är också en fråga om hur det blir för dig!

Har i annat sammanhang beskrivit innebörden i det afrikanska uttrycket ”ubuntu” – ”I am what I am because of who we all are”.  Jag är den jag är just därför att jag finns i ett sammanhang av andra. Utgångspunkten är inte fokus på mig själv, utan det vi som uppstår av mig och dig. Detta borde också vara utgångspunkten då vi talar om hur vi fördelar det som är våra gemensamma resurser.

Återigen – ta fyra minuter på dig för att lyssna till Nina Björks inlägg i Gomorron världen i söndags! Låt oss så få föra den här diskussionen vidare!

Vill du spendera mer tid med Nina Björks tankar, så läs hennes bok ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde”. _lyckliga-i-alla-sina-dagar-om-pengars-och-manniskors-varde