Idrottens många ansikten – hur underbart som helst och ibland rent vidrigt.

Har en minst tudelad inställning till sport och idrott – vad det nu är för skillnad mellan sport och idrott. Lite som Askungen i sagan när det kommer till balen på slottet:  ”Nåväl, vad är väl en bal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig…” ”…Och alldeles, alldeles …” . Förfärligt – t.o.m. rent vidrigt –  och underbart på en och samma gång.

Det finns en tjusning med idrotten som kan vara rent magisk. Hur spännande som helst. En stämning som är rent väckelsemöteslik. Så mycket känslor i luften så att det ibland gör det nästan kusligt. Framför allt är det handbollen jag har att referera till. En av dessa stora upplevelse var när mina söners klubb – och Anton var faktiskt med en stund – spelade SM-final för ungdomar i sporthallen. När hela Sveriges ungdomar i den åldersgruppen spelat sig igenom ett helt system av hur många matcher som helst, Så stod finalen mellan HK Eskil och GUIF – och detta till allt i Sporthallen i Eskilstuna. Sporthallen var så fullsatt som jag aldrig sett den. En närmast magisk stämning. Så kul att få ha varit med om detta likasom flera av GUIF:s matcher i några slutspel. Helt galet storslaget!

Problemet är att detta är den ena sidan av idrotten. Den publika och den idrotten själv nog skulle önska vore den enda publika sidan. Så är det all den skit som visar sig då man gläntar på dörren in till exempelvis ett omklädningsrum. Eller dom rubriker som skapas då det visar sig att en elitseriespelare hamnat i polisens fyllecell eller andra spelare som festat runt trots att viktiga matcher stod på programmet.

FolketI det nummer av tidningen FOLKET som kom i söndags berättar tidigare elitfotbollsspelaren Micke Danielson om fotbollens förnedringskultur. Det är ingen vacker berättelse. Det är helt avskyvärt. Hur kan detta få fortgå trots att det måste ha varit hur många ledare som helst som visste vad som hände. Och spelare själva som inte var direkt barn. Vad säger detta om de värderingar som sprider sig bland spelare – i det här fallet fotbollsspelare. Känslan – efter at ha läst intervjun – är att det tycks inte spela någon roll vilka policydokument en klubb än har när det gäller hur man vill att det ska vara. Det som händer i ett omklädningsrum tycks stå över sådana dokument. Eller att spelare i elitsammanhang inte förstår vilka offentliga personer man är, och inte fattar att oavsett om man är hur långt från planen som helst, så är man aldrig privat. Det man gör – bra som dåligt – kommer alltid att förknippas med en som elitspelare och den förebild man förväntas vara.

Micke  Danielson beskriver i intervjun om hur yngre spikare ”välkomnas” av äldre spelare med det ena mer avskyvärda efter det andra. Det handlar nästan alltid om ren förnedring. Med anspelningar på sex och fylla.  Intervjun illustrerar också det svåra med att säga ifrån. Risken med att bli utfryst när man har synpunkter på hur det går till. Att vara en i laget men ändå hamna utanför.

Till allt det Micke Danielson berättar om det som sker i laget hör det som sker på läktaren. Supportrar som tycks tappa allt vad sans och vett heter och mer verkar vara upptagana av att starta krig på läktaren är stödja sitt lag på planen.

Respekt till Micke Danielson för att han på det här uppriktiga sättet talat om vad han varit med om. Har också sagt det direkt till honom. Stor respekt. Har kommit att samverka med honom i det samarbete som GUIF och Världens Barn-kampanjen i Eskilstuna har och har lärt känna hans engagemang som sträcker sig långt utanför det som hör sporten till. Återigen: respekt!

Det Micke Danielson berättar om har bäring på hela föreningslivet. Detta att stå upp för de värderingar som gäller. Att se att mitt ledarskap hänger samman också med mitt privata jag. Det är som att detta blir än mer viktigt att säga i tider då sociala medier är det som gäller. Då inget längre tycks så privat än att det kan läggas ut på exv. Facebook. Det håller naturligtvis inte att stå för en sak då man exempelvis kränger på sig scoutskjortan och en annan när man menar sig vara privat och kan leva runt hur som helst. Respekt för ett ledarskap vinns inte minst i hur man är vid sidan av ”planen”.

Det är inte oviktigt hur mitt liv på ”planen” hänger ihop med mitt liv utanför ”planen”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: