”Med Gud in i tankelättjan”

21 oktober 2013

Svenska Kyrkan har utsett en ny ärkebiskop, men diskussionen om vad som bl.a. sades i utfrågningarna inför valet går vidare. Jag har sett någon klaga på att själva valet inte fick så särskilt stor uppmärksamhet, men likväl fortgår den offentliga diskussionen om vad bl.a. den nyvalda ärkebiskopen står för. Det som hänt har bl.a. fått Eva Hamberg, präst och ledamot i SvK:s läronämnd att avgå från sitt uppdrag, avgå som präst och lämna sitt medlemskap i SvK. Jag lyssnade till Eva Hamberg i Fors församlingshem hösten 2010. Så här skrev jag då om det hon hennes analys av SvK. Jag beskriver det som att Hamberg närmast mosade SvK. Tanken om att lämna SvK måste Hamberg rimligtvis ha levt med under en längre tid.

Lena anderssonI söndags använde Lena Andersson, författare och kolumnists i Dagens Nyheter, sitt utrymme till att gå hårt åt den, som hon tycker, dunbolsteraktiga diskussion som pågår i SvK om hur man ska tro om kyrkans bekännelse och bibelns texter. Jag förstår Lena Anderssons kritik som att många företrädare för SvK glider på vad som egentligen gäller. I diskussionen inför ärkebiskopsvalet handlade det bl.a. om, huruvida Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör? Flera var inte beredda att ge ett entydigt svar på den frågan. Diskussionen som nu pågår handlar också om hur tvärsäker vi kan vara i vår egen tro i relation till andras tro. En del formulerar det som att vi inte har anledning att sätta en människas tro i motsats till en annans. I ”vågskålen” finns självklart Jesusord som att ”jag är vägen, sanningen och livet”. Hur ska vi hantera den typen av anspråk?  Diskussionen handlar också om det rimliga i att tro på berättelser som handlar om under och exv. jungfrufödelsen. Kan det som till synes ser helt orimligt ut, med trons ögon, vara högst rimligt? Jag tror för egen del att det är möjligt. Jag tror också att Jesus ger en sannare bild av Gud än vad Mohammed gör. Det ligger ju i själva tron på att Jesus är Guds son. Inte en profet bland andra profeter, utan just Guds son. Det är ju inte minst på den här punkten som kristendomen skiljer ut sig från såväl judendom som islam. Jag har under hösten hört flera företrädare för judendomen presenterat Jesus som vilken rabbin som helst. Att det han sagt inte är något särskilt.  Så varför tänka om Jesus som någon med speciella egenskaper. Jag tänker naturligtvis på ett annat sätt.

Lena Anderssons uttrycker sin kritik bl.a. på det här sättet: ”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat…De ägnar decennier åt att förstå Gud men om någon avkräver dem ett svar med någorlunda precision på vad de kommit fram till och ställer ännu en fråga efter att den första luftpastejen presenterats, är denna av den förkrympta sort som ”vill ha tvärsäkra svar på allt”.

Det är som om Lena Andersson är frustrerad över att inte ha trons företrädare i form av teologer i SvK på den plats där hon vill ha dom för att där ifrågasätta deras naiva tro på orimligheter. Det är ungefär samma utgångspunkt som Humanisternas företrädare Christer Sturmark har. Samma frustration över att trons företrädare inte håller sig i det hörn där allt är svart eller vitt och där han kan angripa teologin för att vara fundamentalistisk och närmast intellektuellt ohederlig. Jag vet inte riktigt vad som är meningsfullt med en debatt som denna? Visst är det klatschigt med formuleringar som  ”Förut lämnade folk Svenska kyrkan för att de inte trodde. Nu lämnar de den för att de tror”, men hur sant är det? Att säga att de som Lena Andersson går tillrätta med inte tror är naturligtvis inte sant.

Bibelns texter och trons anspråk har i alla tider diskuterats. Så kommer det också att vara. Det finns något sunt med att det får vara så – och också måste vara det. När Lena Andersson bl.a. efterlyser ”en klar tanke” så vet jag inte om hon någonsin kommer att bli tillfreds med vad vi än med trons ord försöker säga om livet och tillvaron. När Lena Andersson menar att ett uttryck som att ”Gud alltid är större” är ett uttryck för tankelättja är det som om att vi i grunden inte alls förstår varandra. Själva tron på Gud är just en tro på att Gud är större än våra bilder och våra försök att förstå vad som är rimligt och sant. Om inte Gud är större än det vi kan förstå och bevisa, vem är då Gud och vad blir det då av tron?

Annonser

Åtta framgångsrika år för Världens Barn! Betyder det något för Eskilstuna?

17 oktober 2013

VRLDEN~1Så har vi gjort det igen! När vi räknat samman det vi samlat in till världens barn är det mycket pengar. I Eskilstuna har vi 2013 samlat in ca 1 460 000 kronor.  Jag vet inte ens om någon kommun i landet har samlat in så mycket? Mycket blev det! För åttonde året i rad är vi i världens barn-sammanhang den mest generösa storstadskommunen. Utan konkurrens! På dessa åtta år har vi samlat in totalt ca 10 500 000 kronor. När jag skriver det ser jag ju att det är en helt obegriplig massa pengar – 10 500 000 kronor. Diplomet vi kommer att få är en andrahandssak jämfört med  att vi kunnat bidra med mycket pengar för att göra skillnad för många av världens barn. Inte bara för ett år utan åtta år i rad. Säg inte annat än att vi är uthålliga.

Vid flera tillfällen har jag haft anledning att sätta ner foten när debatten har handlat om att vi borde satsa våra pengar på de som behöver dom i vår närhet. Jag har ingen lust att bara tiga när frågan kommer på tal. Att stå upp för världens barn är inte att bara ge av sina pengar utan att också i debatten stå upp för det självklara i att inte spela ut ett barn mot ett annat. Min utgångspunkt är att vi har råd. Om det är något land som har de ekonomiska resurserna för att bidra till lat skapa ett gott och meningsfullt liv för alla, så borde det vara Sverige. Det är samma diskussion som förs om det orimliga i att regeringen plockar pengar från u-landsbiståndet till att avlöna såväl en minister som att bekosta invandringen till Sverige. Som att vi inte har råd att fullt ut bidra till människor som lever i stort armod i andra länder och samtidigt klara det som är behoven i vårt eget land. Ytterst är detta en fråga om hur vi vill prioritera våra resurser – för viss har vi råd. Spela inte ut en unge mot en annan unge!

Har under kampanjveckorna flera gånger citerat författaren Henning Mankell som just påtalat detta självklara att hur det blir för våra barn här hör samman hur vi kan bidra till att ordna det för barn i andra delar av världen.  Så läser jag i en krönika från förra året där Mankell talar om vad godhet är. Han skriver bl.a. följande:

”Att utöva godhet är för de allra flesta människor en självklarhet. Hör man nån ropa på hjälp försöker man ingripa. Ser man ett barn springa ut i gatan framför en bil försöker man nog kasta sig fram för att få bort barnet, även om man själv drabbas, kanske till och med dör. Den vardagliga godheten är sällan helgonlik. Vi utövar den bara som en del av ett normalt beteende. Vi hjälper någon upp som har ramlat eller svimmat, stannar till om nån sitter på en bänk och gråter.

Men allt oftare ser vi idag, också i vårt land, hur folk skyndar förbi människor som är i akut behov av hjälp, för att inte bli ”inblandade”. Vi lämnar den vardagliga godheten åt andra att ta hand om. Det är oroande. Ty om det vi kan kalla den vardagliga empatin försvinner, är jag rädd att den godhet som definieras som allmän, anständig hjälpsamhet, tynar bort. Då kommer ett hårt och kallt skal att läggas över tillvaron”. Henning Mankell

Så citerar Mankell en kvinna han mött som sagt:

Jag är en människa. Att vara människa innebär att man försöker hjälpa alla som befinner sig i ett förtvivlat läge. Att vara människa är att inte alltid tänka på sig själv”.

Jag tänker att det vi på många sätt bidragit till med årets insamling till världens barn är att ge människor en möjlighet att se en annans behov. Att vi med det vi gjort stått upp för godheten som en konstruktiv kraft. Att vi med hjälp av godheten bjudit motstånd mot det som bara vidgar klyftorna mellan exempelvis rika och fattiga.

Jag tänker att Världens Barn-kampanjen också kan få bidra till att synliggöra en godhet som kan få betyda något för vårt nära sammanhang under hela året. Att det vi gjort för världens barn kan få betydelse för vår Eskilstuna. Att vi lärt oss något om kraften i att vi är många som går samman kring ett och samma mål. Att Världens Barn-kampanjen skulle kunna bli som en ”fjäder i hatten” för vår kommun. Så har vi många anledning att tänka. Min fråga är hur det kan få komma till utryck när också kommunens företrädare talar om Eskilstuna? Är det så att bara för att vi varit framgångsrika i åtta år, och detta blivit som en vana, så är det mindre intressant att uppmärksamma? Andra ser på Eskilstuna och våra framgångar i Världens Barn-kampanjen och förundras. Hur är det vår egen förundran? Förlåt att jag låter gnällig, men vi har sagt det så många gånger förut utan att det händer så mycket. Vad mer ska till?